Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Okunnig kritik mot identitetspolitiken

Donald Trump. Foto: EVAN VUCCI / AP TT NYHETSBYRÅN

"Identitetsvänstern" är ständigt under lupp på kultur- och ledarsidorna. Den påstås till och med ha burit fram Donald Trump till valsegern. 

Malte Persson tycker att det är dags att höja nivån på debatten och skilja extremism från normal intressegruppspolitik.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

IDÉDEBATT | IDENTITETSPOLITIK. Efter en pietetsfull paus för #metoo jagas identitetspolitikens spöke eller heffaklump åter på tidningssidorna. Men är det inte som att lite av enigheten i jaktlaget försvunnit? 

Liberalen Mattias Svensson beskriver i SvD den konservativa högerns identitetspolitik som ett större hot än den identitetspolitik från vänster som samma höger rutinmässigt varnar för. Varvid Timbros förlagschef Andreas Johansson Heinö skriver en sansad krönika om debattens överdrifter. På vilket DN:s ledarskribent Lisa Magnusson svarar att han inte fattat något, och det hela börjar om från början. 

Att borgerliga ledarskribenter blir skräckslagna är väl inte det sämsta säljargumentet i studentkretsar. 

Identitetspolitik i retoriken

"Identitetspolitik är politiska ställningstaganden som grundar sig på särintressen och perspektiv utifrån tillhörighet av en social grupp" säger Wikipedia. Men eftersom det kan appliceras på allt från extrema hållningar ("bara homosexuella har rätt att skriva om homosexuella") till sunt förnuft ("folk som faktiskt är homosexuella kanske har kunskap om ämnet som inte andra har") skapas utmärkta möjligheter till oseriösa glidningar i debatten. 

Detta har också präglat ordets utveckling från beskrivande begrepp till självklart skällsord i svensk press de senaste fem åren. Säkert är att jag läst långt fler artiklar som fördömer idéer om sådant som ”trygga rum” och ”kulturell appropriering” än vad jag stött på personer som reservationslöst företrätt dessa idéer. 

I synnerhet om man talar om personer med inflytande utanför sina egna smala led. Och man kan undra om den spridning idéerna ändå fått inte till stor del har utförts av deras fiender. Att borgerliga ledarskribenter blir skräckslagna är väl inte det sämsta säljargumentet i studentkretsar. 

 

LÄS MER: Nalin Pekgul: Se aldrig en kandidat som "invandrarrepresentant" 

Trump och identitetspolitiken

Men kanske är skräcken inte så genuin. Ofta handlar det nog snarare om frestelsen i att med ordet "identitetspolitik" som retorisk hjälp kunna koppla samman extrema teoretiska positioner med en mer konventionellt pragmatisk intressegruppspolitik. 

När Trump oväntat blev president tack vare främst vita väljare blev det också mode att skylla hans valseger på en identitetspolitisk vänster. Genom att prioritera minoriteter framför ett traditionellt arbetarklassfokus ska denna ha provocerat fram en oundviklig backlash, som nu går ut över inte minst dessa minoriteter. 

Liksom i liknande resonemang om det besläktade och än mer vaga spöket "postmodernismen" finns det en uppenbar lockelse i att kunna göra vänstern ansvarig även för högerns värsta avarter. Inte minst hos dem som själva representerar dessa avarter. För hur skulle "alt-right" kunna "trolla" vänstern bättre än genom att hävda att det är vänstern som inspirerat dem? Ändå händer det att till och med vänsterskribenter köper sådan "victim blaming" okritiskt.

Är det verkligen en sådan nivå idédebatten i dag ska ha? 

Håkan Lindgren

En som inte är högerskribent, men som särskilt ihärdigt drivit tesen om identitetspolitiken som vår tids stora ondska är kulturskribenten Håkan Lindgren. Han lyckas få in den som hypotetisk fantasi när han skriver om arbetarrörelsens bildningsideal, och löst påklistrad på artiklar om både posthumanism (Vagant nr 3/17) och Emmanuel Boves noveller.  

När Lindgren ombeds ge konkreta exempel blir det dock löjligt vagt. I en text hänvisar han till en fest där någon sagt sig känna sig förtryckt av identitetspolitiken. I en annan nämns en bokcirkel, där ingen heller företrätt den, men den ändå ska ha legat i luften.

Själva urscenen var kanske att Lindgren en gång var inne i en bokhandel med särskilda hyllor för ”hispanics” och gaylitteratur. Sådant behöver man förvisso inte vara entusiastisk över, men att omedelbart därur förutspå en framtida apartheidstat tycks drastiskt. Särskilt som bokhandeln redan hunnit läggas ned när han skrev texten. 

Det mesta i den politiska historien har haft inslag av stolt grupptänkande. 

Klassmedvetande och ståndsliberalism

Är det verkligen en sådan nivå idédebatten i dag ska ha? Går det inte att kritisera specifika exempel på identitetspolitik utan att hoppa vilt mellan anekdoter och absurda generaliseringar? 

Det mesta i den politiska historien har haft inslag av stolt grupptänkande. Det gäller forna dagars arbetarrörelse (”klassmedvetande”) likaväl som forna dagars liberalism (”stånds-liberal stämning”, som Bismarck kallade det). Och bara i en svartvit karikatyrvärld utesluter gruppidentitet automatisk individuell bildning.

Individualismens högborg USA skapades med identitetspolitik som förutsättning: genom att fattiga vita identifierade sig som vita snarare än fattiga, vann den land- och slavägande klassen deras lojalitet. Detta arv är rimligen det som spökar hos Trump i dag, långt mer än någon hypotetisk reaktion på identitetspolitik till vänster. 

 

LÄS MER: Eli Göndör: Islamism och identitetspolitik går hand i hand 

Sionism är också identitetspolitik

Och även om den enes identitetspolitik ibland kan vara både inspirerad av och en reaktion på den andres, så är sambanden knappast enkla eller kausala. Annars kunde man lika gärna skylla trettiotalets nazism på de judiska identitetssträvanden som vuxit fram i Tyskland under artonhundratalet, och som efter hand kom till uttryck i sionismen. Vilket så klart vore absurt. 

Sionismen är – i och med grundandet av den judiska staten Israel – annars ett paradexempel på ett framgångsrikt identitetspolitiskt projekt. Men trots att det idéhistoriskt stammar från just den tyska romantik som ibland utpekas som identitetspolitikens onda rot, nämns sällan detta exempel av identitetspolitikens belackare. Kanske för att det komplicerar fiendebilden för mycket. 

Men att verkligheten är komplicerad borde vi som ser oss som vänner av bildning och upplysning (och inte betraktar även dessa ord bara som slagord) kunna vara hederliga nog att erkänna. Annars blir inte angreppen på en löst definierad identitetspolitik mycket mer än, tja, en identitetsmarkör.

 

LÄS MER: Per Wirtén: Kunskapslöst korståg mot identitetspolitiken 

 

Malte Persson är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hans senaste bok är "Om Ofissim".

Läs fler texter av Malte Persson här. 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!