Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Nya uppgifter: Putin verkar vinna informationskriget

Patrik Oksanen. Foto: Privat

Regimen i Moskva har sedan flera år fört ett öppet informationskrig mot västvärlden. 

Patrik Oksanen ser tecken på krigslycka i nya opinionsundersökningar.  

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KOMMENTAR. Vi är inne på det sjunde året av öppet informationskrig där Ryssland skickligt exploaterar missnöje och motsättningar i våra samhällen. Det är ett krig om våra sinnen som innebär att vi får svårare att agera mot Rysslands ambitioner att rita om både gränser och säkerhetsordning i Europa. Och det finns en del som tyder på att informationskriget är effektivare än vad vi tidigare trott. 

Den gamla vänstern har ersatts av den nya högern i rollen som Moskvas mest nyttiga idioter. Samtidigt har gamla kontakter inte övergivits. Både höger och vänster odlas tillsammans med alla grupperingar som är missnöjda med den liberala demokratin. Här finns vaccinskeptiker, 5G-motståndare och klimatförnekare för att nämna några. Men det är i grupper som kan beskrivas som högerpopulistiska, högerradikala, konservativa, libertarianska, identitära eller nationalistiska som Ryssland skördar sina största framgångar. 

Genom ett skickligt bruk av det moderna digitala medielandskapet, där sociala medier blandas med sajter såväl som traditionella kanaler har ett ”alternativt” informationsnätverk byggts upp. Här sprids information och berättelser som passar Rysslands syften blixtsnabbt mellan länder och språkområden. Mellan ”alternativa” sajter i Sverige och ryska propagandamedier kan det handla om bara timmar. 

Bland annat har Trumps kärnväljare i vapenlobbyn NRA, National Rifle Association, varit föremål för intresse

I det här ekosystemet av information kan allt vara möjligt, men särskilt mycket behöver inte vara sant. Det finns också flera mer eller mindre självständiga aktörer förutom Ryssland som är en del av detta. Men i nätverket så ursäktas ständigt Rysslands agerande eller så förvrids fokus på vad som händer. Ta mordförsöket på förre GRU-officeren Sergej Skripal i engelska Salisbury som ett exempel. Det utfördes med ett kemiskt massförstörelsevapen i form av ett nervgift. Ryssland kom snabbt att pumpa ut alternativa förklaringar som fick större spridning än rapportering i etablerad brittisk press. Sanningen grumlades i spännande och kittlande lögner. 

Informationskriget använder också cyberangrepp för att komma över information som kan användas. Lägg sedan till klassisk odling av grupper, med agenter på plats som påverkar nyckelpersoner. Det senare har gjorts under lång tid och målmedvetet. 

Bland annat har Trumps kärnväljare i vapenlobbyn NRA, National Rifle Association, varit föremål för intresse. Omfattningen rullades upp i rättsprocessen mot den ryska agenten Maria Butina. Det amerikanska försvarsdepartementet varnar också öppet för att Ryssland skördar resultat i målgruppen amerikanska militärer. 

Donald Trump under ett tal på ett av National Rifle Associations möten. Foto: TANNEN MAURY / EPA / TT

I Reagan National Defence Survey från oktober svarade 46 procent av hushållen, som bestod av minst en tjänstgörande militär, att man såg Ryssland som en allierad. Det ska jämföras med 28 procent av befolkningen som helhet. Och det i sig är en ökning med nio procentenheter på bara ett år.

Liknande trender kan nu analys- och undersökningsföretaget Novus se i Sverige. För mer än fem år sedan, efter Rysslands olagliga annektering av Krim och krigsutbrottet i östra Ukraina, fick 1000 svenskar frågan om de var rädda för Ryssland som stormakt. 53 procent svarade ja, 37 procent nej. När Novus ställde samma fråga i månadsskiftet november-december 2019 till 1100 svenskar blev resultatet det omvända. 38 procent svarade ja, 55 procent svarade nej. 

Det här är en förändring på fem år som är markant. Under tiden har den svenska officiella kommunikationen gått från att Ryssland nog inte är något problem till att öppet prata om hur Ryssland hotar svensk och europeisk säkerhet. 

Den parlamentariska försvarsberedningen slog 2017 fast att ett väpnat angrepp inte kan uteslutas. Säkerhetspolisen och den militära underrättelsetjänsten pekar ut Ryssland som det största hotet och att landet redan agerar i en gråzon mot Sverige.

Den här kommunikationen har dock inte satt sig i befolkningens medvetenhet. Novus siffror visar en särskilt tydlig förändring hos SD-väljarna. 2014 var mer än hälften rädda för Ryssland som stormakt jämfört med 30 procent 2019. Siffran på de som svarar nej har gått från 41 procent till dagens 67 procent. 

Men informationskriget är som växthuseffekten.

En möjlig förklaring är det alternativa medielandskapet i Sverige, som i olika grad bidrar till de ryska narrativen och verklighetsbilderna.

Bland sajterna finns Samhällsnytt där den numera rikskände ”desinformatören” som går under artistnamnet ”Egor Putilov” medverkar. Som politisk tjänsteman åt SD skrev mannen en fejkad debattartikel i påhittat namn. ”Putilov” har flera gånger bytt namn och nekas i dag ackreditering i riksdagen efter rekommendation från Säkerhetspolisen. Han var tidigare rysk medborgare. Nya Tider reser på valobservationsuppdrag till Moskva och har en profilerad skribent som arbetar nära en polack som misstänks för spioneri åt Ryssland. 

Ibland avfärdas hoten från informationskrigföring med att det är väl inte så farligt eller allvarligt. Och att en enskild publicering inte kan hota demokratin. Den fria debatten ska väl tåla lite felaktigheter? 

Men informationskriget är som växthuseffekten. Ett litet utsläpp av koldioxid från just din flygresa kan inte rubba naturen, men när det till sist blir för mycket rubbas allt. Effekterna blir oåterkalleliga och svåröverblickbara.

Samtidigt bidar hökarna i Kreml sin tid.

Om vi skrapar bakom krampaktiga teser som att ”källkritik” är lösningen så saknar demokratierna fortfarande hållbara och uthålliga sätt att komma åt den nya tidens informationskrig, utan att kompromissa bort demokratins kärnvärden. Våra interna konfliktlinjer är också sådana att motåtgärder lätt leder till ännu mer ökad polarisering. Bara att diskutera problemet brukar leda till skarpa motangrepp där problemställaren försöks tystas med tillmälen och svartmålning.  

Samtidigt bidar hökarna i Kreml sin tid. Där räknar man med att ”problemen med väst” löser sig. Inte i dag men väl inom kanske fem år, det är den tid de tror att det tar innan våra opinioner har påverkats i en riktning så att säkerhetsordningen tillsammans med gränserna kan ritas om. 

De mätbara effekterna i opinionen, både i USA och i Sverige, är nu en varningssignal att ta på allvar. Annars kommer morgondagens samhällen att vara något vi inte önskade i går. 

 

Av Patrik Oksanen

Patrik Oksanen är fri skribent, tidigare politisk redaktör på Hudiksvalls Tidning. Han har skrivit boken Skarpa skärvor som handlar om informationskrigföring.

Handke – en värre skandal för Svenska Akademien?

Se Victor Malm och Jasenko Selimovic i en debatt om Nobelpriset till Peter Handke, med Karin Olsson som programledare.