Nu går vi i konkurs och säljer våra hem

KULTURPOLITIK. Jag stod på Stockholms största privatteaterscen och spelade ”Så som i himmelen” för fulla hus. Jag var nykär, pappa till en fantastisk liten kille och jag ville ge allt. Både hemma och i arbetet. Vi köpte hus och alla år av slit och ekonomisk osäkerhet och chansningar gav äntligen frukt. Nu skulle allt bli lättare. 

Sen kom pandemin då mattan drogs bort under mina och en äntligen stabil ekonomi raserades. Drömmen blev mardröm. Himmel blev helvete.

Jag brukar kunna hålla mig från fult språk och dumskalleuttalanden men nu går det jalmelidska temperamentet inte att stoppa och jag tänker göra som regeringen. Jag tar inget ansvar för vad jag nu kommer säga!

Min sambo Tuva B Larsen och jag har fått avslag på de skitsummor vi ansökt om hos Kulturrådet. För permitteringen är det så långa väntetider att många hinner gå i konkurs.

Vi har alla kostnader som skall betalas, i våra bolag och privat som vi oroar oss för. Mest oroar jag mig för min familj. Mina barns hem!

Under rådande omständigheter går jag i konkurs redan om en månad. Det är så det fungerar.

För hjälpen är obefintlig just nu. Många står på ruinens brant och många har redan fallit. En del bolag har fortfarande kapital nog att hänga kvar ett tag till, också jag. Jag klarar mig i fem månader, sedan går jag i konkurs. Fem månader tänker ni! Det är ju jättelänge. Men jag klarar det bara om jag får börja jobba om tre månader och får betalt för en fet faktura i slutet på månad fem. Det innebär att jag måste få ett jobbkontrakt om en månad så marknadsföringen kommer i gång om två månader. Under rådande omständigheter går jag i konkurs redan om en månad. Det är så det fungerar. 

Ingen vågar ge uppdrag och då har man inget kontrakt att visa upp för Kulturrådet och stödet uteblir. Det här skrivs det inte mycket om i medierna. Vad är det för regler egentligen? Den sista chansen uteblev. Jag kanske kan sätta bolaget i vila och gå på a-kassa. Man måste försätta bolaget i koma innan man får utnyttja allmänna skyddsnät som a-kassan, det räcker inte med att vara arbetslös och ta ut noll kronor i lön!

En bolagsvila skall ju också betalas, några tusen hos revisorn och att bryta kontraktet på leasingbilen kostar skjortan. Ett alternativ kan ju vara att söka ett annat jobb. Ett vanligt jobb. Men det är ju många andra som söker jobb och behöver det mer än jag.

Det som händer just precis nu avgör om jag går i konken om fem månader eller inte. Det tycks inte finnas någon politiker som kan eller vill förstå det. Antingen är de för okunniga eller också vägrar de lyssna på hur det faktiskt fungerar. Vad vi i branschen gör för samhällsnytta för folks mentala hälsa har de i alla fall inte tid med.

Jag förväntar mig fisförnäma floskler från regeringen om hur bra de har skött pandemin och hur nöjda de är med alla krispaket.

Vi har inget riktigt jobb.

Kommer vi som går i konkurs längre fram ens räknas som en del av pandemins offer?

Jag förväntar mig fisförnäma floskler från regeringen om hur bra de har skött pandemin och hur nöjda de är med alla krispaket. Vart tog de där krisstöden vägen? Jag ser dem gå till amatörföreningar på vischan. Men vi andra får en klapp på axeln och ett ”vad tråkigt för dig”.

Min bransch är totalt utmobbad. Våra barn tycks inte vara värda en stabil ekonomi och mat på bordet. Vi är bortglömda. Vi behövs inte!

Jag lider med kolleger som redan fått gå i konkurs och börjat sälja sina hem, barn som kanske inte får julklappar i år utan i stället tvingas ligga i sängen på kvällarna och höra mamma och pappa gråta där nere i köket. Ni tycker jag tar i? Nej, det gör jag inte. Samhället skiter i mig! I oss. Så nej! Jag tänker inte lugna ner mig.

Nu när både min sambo och jag har fått avslag så undrar jag bara: Varför i helvete skall vi betala skatt? Om inte vi får någon hjälp, inte får arbeta och inte räknas.

Det enda som återstår är att citera Jarl Kulle i ”Fanny och Alexander”:

Kyss mig där ryggen byter namn. Ni får aldrig min röst! Ingen får min röst! Ingen.

Av Philip Jalmelid

Philip Jalmelid gjorde huvudrollen som Daniel i musikalen ”Så som i himmelen” på Oscarsteatern i Stockholm. I våras skulle föreställningen ha flyttat till Göteborg, men det blev inställt på grund av pandemin.

Lyssna på ”Två män i en podd”

En sökande podd från Expressen Kultur – om manlighet, kärlek och ensamhet. Med två av kultursidans främsta namn: Radiostjärnan Eric Schüldt och Daniel Sjölin, författare och tv-profil. Självhjälp för intellektuella.