Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Nu får det räcka med kvinnohistoria

Moa Martinson siktar högt.
Foto: REPORTAGEBILD / TT NYHETSBYRÅN
Ebba Witt-Brattström.
Foto: OLLE SPORRONG

Fortfarande 2021 ges kvinnors historia ut som ett särintresse där männen är norm.

Ebba Witt-Brattström kräver ett slut på den enögda historieskrivningen. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

8 MARS. De räknas i tusental, var kändisar i sin samtid. De har påverkat samhällsutvecklingen sen 1300-talet. De är socialreformatorer, kompositörer, skolgrundare, koreografer, folkbildare, agitatorer, sexologer, uppfinnare, helgon, fredspristagare, författare, konstnärer, statsråd, sångerskor, läkare, tyngdlyftare.  

Haken: de föddes till kvinnor. Därmed var deras insatser skrivna i sanden. En ”historisk personlighet” var och förblev man. Märkeskvinnor skyfflades in i historiens kvinnobestiarium, alternativt i birollsfacket assistent till stor man.  

Jämför när Per Albin Hansson skulle sätta kvinnorna på att inreda Folkhemmet. När hela paketet med ett solidariskt och inkluderande samhälle kom från feminister som Ellen Key och rösträttspionjärerna.  

Ellen Key.
Foto: OKÄND FOTOGRAF / TT NYHETSBYRÅN

Samma feminister startade kvinnohistorieskrivningen, väl medvetna om faran att utplånas av manshistoriens tanks. Först ut var historikern Ellen Fries 1890, med ”Märkvärdiga qvinnor”, och sen har det rullat på. 1970-talets feminism förändrade forskningen genom att föra in genus som analytisk kategori. I dag har vi en rik flora av kvinnohistoria. 

Gratis på nätet, som Nordisk kvinnolitteraturhistoria eller Svenskt kvinnobiografiskt lexikon (SKBL). Som populärhistoria för olika åldrar med titlar som ”Starka kvinnor”, ”Märkvärdiga svenska kvinnor”, ”Svenska hjältinnor”, ”Godnattsagor för rebelltjejer”, ”Banbrytande Badass-Brudar”, ”Vetenskapens kvinnor”, ”Kvinnor i kamp”. De avporträtterade kvinnorna har envist och mot patriarkala odds lagt grunden till demokrati, jämställdhet och välfärd. De har gjort smarta uppfinningar, drivit banbrytande projekt och förnyat kulturen.  

Från 1700-talet och framåt har ett vimmel av briljanta kvinnor förbättrat samhället.

Men vilka läser dessa böcker? Huvudsakligen flickor och kvinnor. Det är alldeles för få pojkar och män som självmant söker kunskap om kvinnors närvaro i samhället och i historien. Värre än att det finns fler extremister där ute än Julian Assange som tycker att ”Sverige är som feminismens Saudiarabien”.  

Föreställningen att det är först i vår tid som kvinnor gör sig breda och är ute efter mäns privilegier är fel. Från 1700-talet och framåt har ett vimmel av briljanta kvinnor förbättrat samhället. Dock har maktens män skymt detta faktum genom att tokhylla varandra och nedvärdera betydelsen av kvinnors arbete. Till varje pris ska kvinnor hållas kvar i skuggan av män, värderas lägre, sitta vackert. Därtill vara tacksamma över att slippa leva i Saudiarabien.  

På 1980-talet doktorerade jag på Moa Martinson. Min handledare avrådde mig strängt från att blanda in hennes make Harry Martinson (senare akademiledamot och Nobelpristagare). Professorn var forskare på Harry men hade aldrig läst en rad av Moa, trots sin inriktning på Harrys första stapplande steg på författarbanan. Händelsevis sammanföll dessa med det skrivande parets elva år tillsammans, i Moas torp. Jag lydde inte rådet. Det blev en bästsäljare för det fanns en publik där ute som skrek ”äntligen”.  

På 1990-talet, samtidigt som Sverige fick världens första jämställda regering och riksdag, försökte jag och kära kollegan Birgitta Svanberg få ut läromedlet ”Hundra skrivande kvinnor”. Tyvärr, sa skolornas inköpare, vi kan inte satsa ”bara på flickor”. Som om pojkar inte hade rätt till mera än sin halva av historien?   

Det sitter en sur liten djävul i mitt bakhuvud och bjäbbar om förspilld kvinnokraft.

Varningsetiketten ”om något är för flickor så är det inget för pojkar” tycks bestå, och begränsar därmed publiken för dagens flod av populär kvinnohistoria. Ett exempel: nyutkomna ”Svenska kvinnliga pionjärer” av Eva-Karin Gyllenberg är välskriven och har temperament. Porträtten framhäver det unika i varje pionjärinsats, nämner samhällskontexten men skulle ha mått väl av mer problematisering. Några frågor: 

”Svenska kvinnliga pionjärer” av Eva-Karin Gyllenberg.

Var det bara dålig ekonomi som fick pigan Wilhelmina Skogh, bland annat chef för Grand hotell, att sluta sina dagar på nåder i ett undanskymt rum på hotellet? Fick hon stöd, blev hon motarbetad? Varför sparkade Tage Erlander sitt första kvinnliga statsråd Karin Koch 1949 och återgick till helmanlig regering? Ville verkligen det sjuttonåriga kontorsbiträdet Greta Johansson (OS-guld i simhopp 1912) lägga av när hon gifte sig? Hur gick det till när Hilda Ericsson, hustru till LM försvann ur historien trots att hon var medgrundare och styrde upp bokföring, kundkontakter och telefonernas spoltillverkning?  

Villkoret för att undkomma äktenskapets inbyggda fallucka för hustrur tycks vara upptäckter av särskild vikt för män. Som grevinnan Eva Ekeblad, invald 1748 som första kvinna i Kungliga Vetenskapsakademin. Insats? Hon hade funnit en metod att utvinna brännvin av potatis. Inte fnissa!  

Det sitter en sur liten djävul i mitt bakhuvud och bjäbbar om förspilld kvinnokraft. All denna forskning avsedd att rätta till den skeva historien, bara för att se forskningsrönen dumpas i kategorin ”kvinnokurser”, ”kvinnoböcker” och lämnas därhän. 

Det är utmärkt att snart sagt varenda tant, tjej, moster, mellanstadietös och hennes sysslingar i sömnen kan rabbla stora glömda kvinnor. Men ännu bättre vore om dessa historiska personligheter också var kända för pojkarna och männen i deras närhet. Kort sagt: att kvinnohistoria i samma utsträckning som manshistoria fick fullt ut vara historia som berör oss alla. 

Det är inte för mycket begärt år 2021. 



Ebba Witt-Brattström är professor i litteraturvetenskap och medarbetare på Expressens kultursida.



Lyssna på ”Lunch med Montelius”

https://embed.radioplay.io?id=79948&country_iso=se

En omtalad podd från Expressen Kultur – som tar er med bakom kulisserna i kulturvärlden. Med två av kultursidans stjärnor: Martina Montelius, teaterdirektör och författare, och kritikern Gunilla Brodrej. Podden är en hyllning till alla kulturtanter där ute oavsett kön.