Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Ni sätter språket framför biologin

Kajsa Ekis Ekman.
Foto: Joel Nilsson / Polaris
Philip Warkander.
Foto: OLLE SPORRONG

Kajsa Ekis Ekmans bok ”Om könets existens” har utlöst en diskussion om kön och identitet.

Philip Warkander ser hur debatten gett språket företräde framför biologin. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. 2015 avslöjades att den svarta människorättsaktivisten Rachel Dolezal egentligen var född som vit, av två vita föräldrar. Nyheten ledde till en världsomspännande debatt, där hennes försvar, att hon känt sig och därför identifierat sig som svart, underkändes. Etnicitet var ingen känsla, menade kritikerna. Exemplet är intressant i relation till den pågående debatten om huruvida kön är en känsla eller inte.  

Simone de Beauvoir menade att kön är en erfarenhet, inte en självklar identitet. Det var detta hon syftade på i sin berömda sentens, ”man föds inte till kvinna, man blir det”- Själv vill jag helst inte definieras som något alls men inser att dessa identitetsprocesser likväl ständigt pågår. De Beauvoirs livspartner Jean-Paul Sartre verkar ha haft samma problem som jag och löste det genom begreppet ”serie”. Han menade att livet genom ingår vi i olika kollektiv, men dessa tillhörigheter behöver inte definiera oss som människor. 

En person kan ställa sig i en busskö. Plötsligt är hon del i kollektivet som väntar på en buss. Hon suckar när bussen är försenad, vänder sig till sina väntande kamrater och klagar. Det uppstår en känsla av gemenskap i kön. Men, när bussen har tagit henne till hennes destination och hon klivit av är hon inte längre del av busskollektivet, då ingår hon i stället i kollektivet av kontorsarbetare eller Ica Maxi-besökare, eller varthän nu bussen tagit henne. 

Ibland är det relevant att definieras som tillhörande ett visst kön, men oftast inte.

Den amerikanska filosofen Iris Marion Young tog Sartres seriebegrepp och applicerade det på kollektivet kvinnor. Kan det vara så, undrade Young, att det finns en poäng – som när man i en grupp kämpar för samma rättigheter andra grupper redan har – med att definiera sig som kvinna, men att man annars kan få slippa ingå i gemenskapen? I så fall kanske könsidentiteten kunde ha sina kollektiva poänger, men ändå inte behöva definiera hela en kvinnlig persons livserfarenheter. Kön kanske kunde förstås som en ”serie”: ibland är det relevant att definieras som tillhörande ett visst kön, men oftast inte. 

Inom humaniora är en annan fransk filosof, Michel Foucault, väldigt populär. Hans teori om hur språket präglar vår förståelse av tillvaron har blivit tongivande. Inte minst visade han hur vissa sexuella beteenden började betraktas som ett slags identitetsgivande markörer vid vissa tidpunkter i historien, just genom att språkbruket förändrats. Innan begreppet fanns var det helt enkelt svårt att använda ”bög” som en identitet. Förstås fanns samkönade relationer redan innan, men de sågs inte som identitetsgrundande på samma sätt som i dag, just för att vokabulären inte fanns och dessa tankar därmed inte kunde tänkas. 

Språket är normerande men är inte allt.

Foucault hade rätt i sak men tolkningen av hans teorier har ofta förenklats. Språket är normerande men är inte allt. Detta har visats genom medicinsk forskning, som visar att de mediciner som ges till unga personer med könsdysfori har potentiella biverkningar som kardiovaskulär sjukdom, benskörhet, infertilitet, cancer och trombossjukdom. Till saken hör att många som söker vård för att de inte känner igen sig i sin biologiska kropp har autism. Andra har bakomliggande trauman eller ätstörningar, som gör att de vill fly sin kroppsliga verklighet. Men kroppens biologi och känslighet för hälsofarliga ämnen förändras inte genom sättet vi benämner eller pratar om den. Viljan att vårda de utsatta kommer, paradoxalt nog, med stora sjukdomsrisker

Uppenbart är att personerna som söker vård lider och behöver hjälp. Men att det är den biologiska kroppen som ska korrigeras, och inte känslan av att inte känna igen sig i sin kropp, är en vulgär tolkning av teorin att språket har företräde över den materiella världen. 

Man kan heller inte skilja ut kön och säga att den identitetsvariabeln har en särställning men att etnicitet ska tolkas enligt andra principer. Principer måste nämligen vara generella: antingen är alla delar av en identitet – som kön, etnicitet och ålder – en känsla eller så är de det inte. 


Philip Warkander är författare, fil dr i modevetenskap och medarbetare på Expressens kultursida.





Lyssna på Expressen nya mediepodd

https://embed.radioplay.io?id=83893&country_iso=se

Expressens kulturchef Karin Olsson och redaktionschef Magnus Alselind tar er med bakom kulisserna i medievärlden och fångar upp snackisarna. Varje vecka med en spännande gäst.