Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Ni har fel – välfärden kan räcka till oss alla

Ulf Kristersson, M, och Ebba Busch, KD, vill villkora välfärden.
Foto: SÖREN ANDERSSON/TT / TT NYHETSBYRÅN
Jimmie Åkesson, SD, föreslog nyligen att bara svenska medborgare ska kunna få barnbidrag.
Foto: PELLE T NILSSON / SPA SPA | SWEDISH PRESS AGENCY
Rebecca Selberg.

Dånet från de högerröster som kräver att en viss sorts människor inte längre ska få del av välfärden blir allt högre.
Rebecca Selberg påminner om det som faktiskt är möjligt: att skapa ett samhälle där alla bereds möjlighet till lycka. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. Vad är det att vara människa? Omhändertagandet, det är det mänskliga. Det konstaterade antropologen Margaret Mead när hon hävdade att det första tecknet på civilisation var ett läkt lårbensbrott. I djurriket finns inga läkta lårbensbrott, sådana finns bara där människor tar hand om varandra. Livet är skört och varje kropp beroende av andra. 

Vad är ett samhälle? Här kommer ett radikalt svar: samhället är det som avgör hur lätt eller svårt livet är att leva. Ja visst, det finns annat som påverkar också, våra alldeles egna och unika lidanden kan inte alltid lastas det gemensamma. Men liv kräver, som filosofen Judith Butler uttrycker det, att vissa sociala och ekonomiska betingelser är uppfyllda, annars går det inte att upprätthålla ett levbart liv. Vi är i någon mån alltid utlämnade till sociala och politiska organisationsformer. Vilka dessa är? Det är en politisk fråga; det är om detta vi strider. 

Ett sörjbart liv har rättigheter. Ett spillbart liv respekteras inte.

Vad är ett liv? Ni får förlåta, men vi är många som under coronakris, klimatkris och flyktingkris hamnat i existentiell kris. Kanske för att vi allt tydligare ser att Judith Butler har rätt när hon hävdar att vissa liv är sörjbara och andra spillbara. Ett sörjbart liv har rättigheter. Ett spillbart liv respekteras inte. De förutsättningar som gör livet möjligt att leva fördelas ojämlikt. 

Det är ingen ny insikt, jag vet. Men tagen på allvar ger den kraft – vissa hävdar att det var just denna idé som byggde välfärdsstaten; tanken om en social riskhantering. Så menar en del samhällsvetare att avgörande för den socialpolitiska utvecklingen varit olika gruppers riskbild och förmåga att på egen hand klara sitt försäkringsbehov. 

Det är, skriver sociologen Stefan Svallfors i sin 25 år gamla bok om välfärdsopinionen, genom arbetsmarknaden som risker och resurser för att klara dem fördelas. Också människor som av olika skäl inte befinner sig på arbetsmarknaden, eller inte kan hitta jobb på den, får se sina liv påverkas av den – genom beroende till någon som arbetar, genom pensionen som är en kvardröjande effekt av ett arbetsliv, eller som en påtaglig uteslutning från samhällets mittfåra. 

Och detta har i någon mån varit utgångspunkten för den svenska välfärdspolitiken: att, som Svallfors skriver, minska riskerna för individen att inte kunna upprätthålla adekvata livsvillkor på grund av svag, tillfälligt vikande eller obefintlig position på marknaden. Genom en kraftfull allians har arbetarklassen och medelklassen, medvetna om risken med att binda livet till arbetsförmågan, skapat ett gemensamt skyddsnät för sin egen skull. 

Vi klarar oss inte själva.

Välfärd handlar alltså inte om att sörja för att de allra fattigaste överlever, utan om att garantera att människor kan bibehålla en rimlig levnadsnivå också när de inte kan sälja sin arbetskraft. Att vara människa är att vara sårbar; samhället kan reducera sårbarheten genom försäkringssystem där riskerna sammanförs. Ju större grupp som delar på riskerna, desto starkare står systemet. En gemensam riskreducering leder samtidigt till en jämlikande omfördelning av resurser.  

Hur lever en människa sitt liv? I gemenskap! Vi klarar oss inte själva. Och samtidigt leder gemenskapen till nya risker, som även om de ackumuleras i botten av samhället kan slå mot vem som helst. Redan på 1800-talet insåg de styrande att smittor som främst drabbade de fattiga också hotade de rika; ur denna insikt växte såväl repression som reform. 

Begreppet integration har använts för att beskriva just denna process, där olika grupper identifierar och bemöter hot om social marginalisering och utslagning genom skapandet av välfärdspolitik. Sett ur det här perspektivet är alltså själva motorn i välfärdspolitiken just integrationen, sammanförandet av olika grupper i samhällets huvudfåra. Ett gemensamt, rationellt resursdelande där riskerna med vår inneboende sårbarhet delas så lika som möjligt, till gagn för så många som möjligt. 

Vad är detta för samhälle? Ett som säger att för vissa ska livet vara svårt att leva.

Vad är det att vara människa? Det är inte att överleva, det är att leva ett gott liv. Vad är ett gott liv för mig? Det är inte att leva i utkanten av avgörande gemenskaper. Jag vill vara med, jag vill bidra. Jag vill att mitt liv ska vara sörjbart, jag kräver det! 

Men den politiska kraft som nu mobiliserar siktar in sig på att göra andra liv spillbara. Den står i tv och säger att det finns människor – ”låt det vara oklart hur stor del men en stor del” – i detta land som är väsensskilda mig, som fungerar på alldeles andra sätt. Den står i tv och säger att till skillnad från mig vill vissa – och alla fattar vilka det handlar om – inte vara med och dela på risk och utdelning. Denna grupp – ”låt det vara oklart hur stor del men en stor del” – väljer! att inte arbeta. Så i stället för att ta del av samhällets skyddsnät när de inte kan arbeta, ska de ut ur välfärden till dess de presterar. Icke-presterande liv blir till spillbara liv. 

Vad är detta för samhälle? Ett som säger att för vissa ska livet vara svårt att leva. För vem ska livet vara svårt att leva? För den som inte är medborgare, för den som inte talar svenska, för den som är dömd i domstol, för den som i hög ålder flytt ett krig och inte kunnat jobba ihop till en pension. Vad blir det för liv? Ett liv som villkoras av arbete, i ett samhälle där hög arbetslöshet samtidigt är ett nyckelinstrument för den ekonomiska politiken. Ett liv, således, där de sociala och ekonomiska betingelserna för en uthärdlig tillvaro är frånvarande. Ett spillbart liv, ett utanförliv. 

Ett hårt jävla skitsamhälle är det, där några låter sig luras att de är mer berättigade än andra till ro.

Vad är det för samhälle som gör skillnad på sörjbara och spillbara liv? Inte är det ett välfärdssamhälle. Inte är det ett tryggt samhälle. Inte är det en gemenskap, inte är det ett samhälle som drivs av människors införlivande krafter, inte är det ett mänskligt samhälle, ett där livet får ta plats. Ett hårt jävla skitsamhälle är det, där några låter sig luras att de är mer berättigade än andra till ro. 

Vad kan samhället vara? Vad som helst! Vi bestämmer det; vi kan utgå från vår mänsklighet, alltså vår omhändertagande sida, och bestämma att vi ska foga samman våra krafter och hjälpas åt när de tryter. Vi kan rationellt riskreducera och lyckomaximera genom att bestämma att samhället ska göra livet lättare att leva för alla och envar. Vi kan bestämma att alla liv är sörjbara liv och därmed att alla liv ska vara levbara. 

Låt oss, för fan.   


Av Rebecca Selberg

Rebecca Selberg är doktor i sociologi och lektor i genusvetenskap vid Lunds universitet samt medarbetare på Expressens kultursida. 



Lyssna på ”Lunch med Montelius”

https://embed.radioplay.io?id=82901&country_iso=se

En omtalad podd från Expressen Kultur – som tar er med bakom kulisserna i kulturvärlden. Med två av kultursidans stjärnor: Martina Montelius, teaterdirektör och författare, och kritikern Gunilla Brodrej. Podden är en hyllning till alla kulturtanter där ute oavsett kön.