KULTURDEBATT. I den politiska debatten har resultaten från värderingsforskningen inom World values survey långsamt börjat sjunka in. Vi i Sverige har ett sätt att förhålla oss till normer och värderingar som i genomsnitt är väldigt annorlunda från andra länder. Man talar om ”världens extremaste land”. Vad gäller värderingar är Sverige det land i världen som skiljer sig mest från alla andra.
Det finns inget preskriptivt i det resultatet. Ingen tvingar svenskar att anamma extrema värderingar och det finns ingen föreskrift inbyggd i resultaten som visar hur ”en riktig svensk” ska vara. Jämförelserna är i stället helt datadrivna, de baserar sig på medelvärden av undersökningar av olika länders värderingar och är på så sätt lika oproblematiska som jämförelser av olika länders medellängd. Att det handlar om medelvärden gör dock att det krävs en viss förståelse för att tolka resultaten – många svenskar har förstås helt andra värderingar än medelvärderingarna, på exakt samma sätt som att alla inte är lika långa fast vi har en medellängd.
Det finns dock några problem som kommer med att anpassa åtgärderna efter en tänkt nationalkaraktär.
Det vore tjänstefel av myndigheter att inte ta hänsyn till vilka medborgare de har att göra med när de utformar sina åtgärder. Om man vill uppnå särskilda mål måste påbuden självklart vara anpassade till befolkningen (om man inte bara vill visa sig handlingskraftig – då spelar åtgärderna ingen roll, så länge man gör något). I länder med traditionellt mer upproriska befolkningar bör beslutsfattare i stället ta hänsyn till att många kan förväntas bryta mot föreskrifterna. I länder där man har en tradition av mer hårdhänta åtgärder bör myndigheterna i stället agera mer resolut för att markera allvaret i situationen.
Det finns dock några problem som kommer med att anpassa åtgärderna efter en tänkt nationalkaraktär. Det ena är att vi har tagit emot unikt många flyktingar till Sverige de senaste åren; människor som faktiskt inte har skolats in i den svenska berättelsen. I mycket verkar den oroande höga spridningen av coronaviruset i Stockholms utsatta förorter inte ha med det att göra utan förklaras i stället bättre av fattigdom, trångboddhet och dålig information. Men man bör inte glömma bort att den kulturella kontexten kan skilja sig. ”Ta hand om era äldre” kan i en kontext helt logiskt översättas till ”låt de äldre vara ifred”. I en annan blir det i stället mer logiskt att utläsa preskriptionen som ”lämna inte era äldre ensamma”.
Det andra problemet handlar om tanken på nationalkaraktärer överhuvudtaget. En del får rysningar av själva begreppet. Lämnade vi inte den sortens nationalism bakom oss efter andra världskriget? Kanske var det att kasta ut barnet med badvattnet. Till exempel visar just värderingsforskningen att det finns ett särskilt sätt att förhålla sig till världen som är vanligare förekommande i Sverige än i andra länder. Andra länder har andra medelvärden. Att av ideologiska skäl lägga bort kunskapen om befolkningen skulle bara medföra att myndigheterna i stället famlade i blindo. Att avsiktligt frånhända sig en viktig förklarande variabel vore omdömeslöst, särskilt i ett krisläge.
Dessutom vore det problematiskt av en annan anledning. I den svenska skolan har man länge arbetat hårt med att lära ut demokratiska värderingar och att alla människor har lika rättigheter. Har den svenska skolan inte haft någon påverkan alls på sina elever som särskiljer en svensk skolgång från andra länders, där man inte fokuserat på detta? Då skulle vi kunna lägga ner all skolutbildning i demokratiska värderingar på en gång. Det vore både olyckligt och felinformerat.
Coronakrisen har satt nationens funktion i blixtbelysning.
Nationalstaten har för övrigt visat sig vara en väldigt praktisk enhet i just den här krisen. Det är på nationsnivå vi har betalat skatt och på så sätt skaffat oss en väl fungerande sjukvård. Det är på nationsnivå vi kan rösta bort dem som är ansvariga för att vi inte har några beredskapslager (vilket i och för sig verkar vara alla). Det är på nationsnivå vi har lämnat över våldsmonopolet till polisen och därmed har att acceptera tvångsåtgärder mot de som inte finner sig i myndigheternas påbud. Många aspekter av den här krisen hanteras helt enkelt bäst på just nationell nivå.
Det är inget försvar för egoistisk dumnationalism, lika lite som att man måste skita i grannarna för att sköta om sig själv. ”Tillsammans är vi starka” är en sanning som gäller på flera nivåer.
Coronakrisen har satt nationens funktion i blixtbelysning och till och med visat på att talet om nationalkaraktär går att tillämpa. Visst har det haft effekt att växa upp och skolas här i norra Europas utmarker. Vi har blivit lite eljest, statistiskt sett. Att vi är särskilt bra på att gå samman och samarbeta i krissituationer är dessutom en väldigt vacker nationell berättelse. Är den inte riktigt sann borde vi se till att den blir det.
Av Patrik Lindenfors
Patrik Lindenfors är forskare i biologisk och kulturell information vid Institutet för framtidsstudier. Författare till ”Det kulturella djuret: om människans evolution och tänkandets utveckling” (Ordfront, 2019).