Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

När jag springer blir jag ett djur

Löpning på hemmaplan. Dan Hallemar springer under tunnelbanan i Hammarbyhöjden i Stockholm.
Foto: OLLE HALLEMAR
En olycksalig slänt invid floden i Brno.
Foto: DAN HALLEMAR
En motorväg i vägen på vägen mot Donau i Wien.
Foto: DAN HALLEMAR

Han har tvingats bajsa i en park, sprungit vilse på en motorväg och blivit hotad med gevär.

Dan Hallemar förklarar varför urban löpning är den bästa.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

En gång fick jag sätta mig och skita mitt i Tiergarten i Berlin, i ett hav av halvhöga örter. Att löpa i en stad är att göra den till sitt instrument och redskap. Att säga att den här staden finns bara till för mig.

Löpning har ganska lite att göra med den värdighet som man förknippar med städer. Lunchmöten, tariffer, strukna kläder. En av anledningarna till att det egentligen är skönare att springa i en skog än i en stad är att det är där djuren är.

Men jag återvänder hela tiden till städer för att springa. Varje stad jag besöker springer jag i. Alltid i gryningen. Allt utgår från min kropp och löpstegen mot marken. Med dem äter jag staden. En av de vanligaste bilderna i mitt huvud är de gula figurerna i Pac man.


LÄS MER – Dan Hallemar: Internet är en stad och den behöver byggas om


En stor del av löpningens relation till omgivningen handlar om bilderna i ens eget huvud. Jag erkänner att jag har kommit till städer och tänkt att jag har en superkraft. Att det inte finns någonstans dit jag inte kan springa. Att mina löparskor är min dräkt.

En man med gevär

Jag glider nerför en lerslänt ner mot floden Svratka i Brno, fötterna tappar fotfästet, jag får stoppa fallet med handen, jumpar mellan tre stenar och sneddar uppför slänten igen. Jag möter en man med gevär och hund, kommer upp på en bro och löper rakt in i ett industriområde.

En väg hade tagit mig ut ur staden till en trasig plats mitt i skogen där de bodde som hade byggt sina illegala hus med stulna tegelstenar från tegelbruket. De som aldrig blivit en del av stadens planering. Man hamnar ofta i slutet av städer – eller i glappen mellan olika delar – när man vill löpa längre och längre.

I Wien ville jag springa till Donau. Man har reglerat floden inne i staden för att skydda den från översvämningar. Men någonstans i utkanten av Wien rinner fortfarande den oreglerade floden Donau. Jag ville dit och ställa mig på flodbanken.


LÄS MER: PM Nilsson och Göran Greider springer Greiderloppet och enas politiskt 


Det var väldigt långt, men varje kurva lovade mig att floden skulle dyka upp på andra sidan. Att vända var inte ett alternativ. Det är då man lämnar den egentliga staden, den för människor byggda med sina gator och platser. Jag klättrade uppför en slänt, över ett lågt staket och stod i kanten av en sexfilig motorväg som lagt sig tillrätta inför rusningstrafiken. Jag kastade mig ut på vägen över till andra sidan och fortsatte. Jag tycktes ha förirrat mig till en plats där jag inte borde vara. Bilisternas blickar lät mig ana just detta.

Orhan Pamuk har skrivit om vildhundarna i Istanbul. Han betraktar dem som en oskiljaktig del av staden och dess melankoli: ”De där hundarna ser alla likadana ut, deras pälsar har alla samma färg, en färg utan namn, en färg som ligger någonstans mellan grå och kol och som inte är någon färg alls”.

Vildhundarna

Man har i olika tider försökt bli av med vildhundarna. För några år sedan hittade den nya auktoritära regimen ett sätt att göra det. Man samlade ihop hundarna inne i staden och släppte ut dem på landsbygden i norr. Överallt i byarna några mil från staden såg man dem. Över vägkorsningar och längs vägrenarna sprang de.

Påminde de inte om löpare?

Efter en dryg mil anade jag landtungan som stack ut i Donau. Marken gick från gräs till sand och försvann ner i det grumliga flodvattnet. Jag var på platsen där Donau släpptes fri.

Som löpare i staden gör jag den till något jag besegrar. Husen och gatorna blir en terräng. Staden är mitt avstånd och mitt motstånd. Löparstaden är en prestationens stad. Jag kommer att väga mitt värde på den vågen. Måttenheten är kilometer och minuter. Det är min ensidiga valuta i gryningen när jag löper ut i en ny stad. Det är min drivkraft framåt. Att med hjälp av gatorna bli bättre och starkare. Inget annat skulle kunna få ut mig. Löparstaden utan klocka, avståndsmätare eller motstånd blir meningslös.


LÄS MER – Stadsplanering: Dan Hallemar finner friden på Seven Eleven 


Att löpa upp längs den flera kilometer långa backen från Neapels hamn är storslaget: Havet, Odysseus och fartygen på redden. Men det är backens stigning jag bär med mig hem. Den som ligger under civilisationen.

Det är motsatsen till den upplevelsekultur som säljer städer. Den staden har helt andra sätt att värdera sina platser. Den styrs av det som urbansociologen Sharon Zukin kallat ”pacificering genom cappuccino”. Det är en trösterik tanke att det finns olika valutor att mäta städers värde i.

Ensam på Västerbron

Februari i Stockholm och jag ska ut på ett långpass. Det är snöstorm. I motvinden på Västerbron, i uppförsbacken, blir jag nästan stillastående. Snön nålsticker i ansiktet, jag är geten i "Barnen från Frostmofjället". När jag kommer upp på krönet vrider jag runt huvudet, som jag alltid gör eftersom det är en av stadens finaste utsikter och jag tycker mig se en stad som är helt tömd. Ingen är ute. Jag är ensam i hela staden. Staden är ett kalfjäll.

Den har blivit den där naturen, jag har blivit det där djuret. En bil dyker upp bakom mig, bron vänder nedåt, stegen fäster. Jag löper snabbare och snabbare i ljuset från strålkastarna. Det finns inget som kan stoppa mig nu. 

Snöfallet, ljuset och hastigheten förvandlar staden till en lång vit tunnel.



Dan Hallemar är skribent på Expressens kultursida och förläggare på Arkitektur förlag. Tillsammans med urbanhistorikern Håkan Forsell gör han podden "Staden".