Missilerna man hurrade för avfyras nu mot civila

KULTURDEBATT. Inför den 9:e maj varje år brukade de centrala delarna av Moskva förbereda sig för Segerdagsparaden. Gatustånd och bänkar forslades bort och kravallstaket sattes upp. Asfalt och betong inspekterades och stärktes upp. Denna högtid och segern i andra världskriget har varit nollpunkten i putinismens Ryssland, det makthavarna har krävt en total enighet kring. I ett samhälle som är oense om betydelsen av i princip varje historisk händelse var detta lägerelden som både Sovjetnostalgiker och gammelkommunister, sekulära liberaler, djupt troende ortodoxa, tatarer och udmurter, muslimer och buddister, apolitiska, militären och säkerhetsapparaten skulle samlas kring. Rättning i ledet. Genom att ta över gräsrotsinitiativ och etablerade traditioner som omgav krigets veteraner knöt makten emotionella band mellan det officiella firandet och privata minnen inom familjer där morfar eller farmor antingen stred i kriget, överlevde blockaden av Leningrad eller arbetade omänskliga skift i en fabrik som försörjde armén.

Föräldrar med små barn som dagen till ära var utstyrda i sovjetiska uniformer med små leksaksvapen.

På Segerdagens förmiddag brukade tiotusentals Moskvabor i alla åldrar samlas längs paradens sträckning mot Röda torget. Föräldrar med små barn som dagen till ära var utstyrda i sovjetiska uniformer med små leksaksvapen. När jag frågade vänner och bekanta om det inte borde vara varje förälders högsta önskan att aldrig se sitt barn i uniform tittade de flesta oförstående på mig. Andra barn körde runt i leksakspansarvagnar påhejade av mamma. Några barn hade till och med NKVD:s uniform på sig – Stalintidens säkerhetstjänst, de som gick bakom fronten med listor på politiska fiender som sedan sköts eller skickades till läger. 

Detta verkade ändå vissa tycka var lite udda, men inte alla. Moskvaborna var eniga om att det inte var någon idé att titta på paraden innan den hade passerat den amerikanska ambassaden på Trädgårdsringen. Det var där soldaterna sträckte på sig, exercisen fick den rätta skärpan och missilerna sin korrekta lutning. Det rådde nämligen ingen tvekan om vem denna demonstration av vapenmakt riktade in sig mot: Västvärlden.

Medan stora delar av Moskva stod där med sina barn och hurrade för kärnvapenbärande missiler och applåderade nya pansarvagnar brukade jag grädda pannkakor och spela Pet Shop Boys på hög volym. Fönster och tallrikar skakade och skallrade när pansarvagnarna rullade förbi ett hundratal meter bort vid Nya Arbat, ungefär där den numera nedstängda oberoende radiostationen Echo Moskvy en gång låg. 

Själv har jag aldrig tittat på paraden. Kalla det självbevarelsedrift. Det räckte med att stå utanför min matbutik och se allmänheten som var på väg mot den. I stället var jag tvungen att påminna mig själv om ett annat Moskva. På årsdagen av mordet på oppositionspolitikern Boris Nemtsov stod jag en bit bort och betraktade dem som protesterade. Studerade deras modiga och öppna ansikten. ”Detta är också Moskva” upprepade jag som ett mantra för mig själv. 

Militarismen i Ryssland var så normaliserad att den nästan var osynlig.

Ett av de kapade gräsrotsinitiativen var den ”odödliga bataljonen” där deltagarna bar på svartvita porträtt av sina numera bortgångna släktingar som deltog i andra världskriget. Vad visste man egentligen om dessa veteraner? Sovjetunionen hade aldrig gjort upp med sina krigsbrott. Vissa av dem erkändes på 90-talet, men utan att några skyldiga utpekades eller dömdes. Det är ett verkligt fenomen i dagens Ryssland det här med många miljoner offer för krigsbrott och omänsklig repression, men ingen förövare. Ingen kommer någonsin att få klarhet i vad morfar egentligen gjorde under kriget. 

Massvåldtäkterna i halva Europa, den systematiska plundringen, avrättandet av krigsfångar och civila – allt detta har bevisligen hänt, men ingen är skyldig till det. Alla veteraner är hjältar. Stalin själv är en hjälte. Det går inte ens att enas om att sovjetiska soldater inte var ensamma om sådana brott, att kriget aldrig är ärorikt, att det tar fram det sämsta i människan. Militarismen i Ryssland var så normaliserad att den nästan var osynlig. Segerparadens slagord gick också nästan obemärkt från att pliktskyldigt nämna freden till ”vi kan upprepa segern”. Förändringen skedde runt 2016.

Efter att Rysslands krig mot Ukraina inleddes 2014 blev det vanligt att knyta små orangesvarta band på kläder, väskor och backspeglar. Dessa så kallade Georgband hade rötter i både tsarrysk och sovjetisk militärhistoria. Det var skurkstaterna i Donbass som först hade börjat använda dem. Sedan blev de ett allmänt uttryck för stödet till dem som stred på den ryska sidan i Ukraina. Banden fanns överallt. Överallt ville även någon förklara för mig att ett självständigt Ukraina var ett missförstånd, en olyckshändelse, en anomali. Egentligen var ju ett självständigt ”Pribaltika” också det, men ester, letter och litauer var ju ändå inte slaver, så låt gå för det. Men Ukraina? 

Jag minns en lång kväll med unga, frisinnade och delvis västutbildade filmskapare på filmfestivalen i Vladivostok där jag var den enda av ett tjugotal runt borden som försvarade idén om ett självständigt Ukraina. Liknande samtal hade jag över hela Ryssland, med gamla och unga, utbildade och mindre utbildade. Någon vidare förstående för ett självständigt Ukraina stötte jag sällan på. Det spelade absolut ingen roll vad ukrainare själva tyckte. Även bland dem som motsätter sig kriget i dag hörs då och då en paternalistisk ton om att ukrainarna ”är samma folk” och att det är därför det är fel att invadera dem. I dag är banden tillbaka. På bilder och i klipp bildar de bokstaven Z – den nya symbolen för Rysslands erövringskrig. 

På mitt gym hälsades jag välkommen av lättklädda tjejer som gav mig sötsaker med orden ”tack för att du försvarar mig”.

Den 23:e februari firar Ryssland Fäderneslandsförsvararens dag, dagen som tidigare högtidlighöll Röda armén. I praktiken är detta ”mansdagen”: den 8 mars får kvinnor blommor och komplimanger av manliga partner, kolleger och vänner och på mansdagen är det kvinnorna som firar männen. På mitt gym hälsades jag välkommen av lättklädda tjejer som gav mig sötsaker med orden ”tack för att du försvarar mig”. Denna sammanblandning av man och militär var helt normaliserad i Ryssland; ingen verkade reagera nämnvärt på det. Butiksskyltningen veckorna innan blandade obekymrat vapen och kamouflagemönster med slipsar och strumpor och andra presenter som hade platsat på fars dag. 

Det är Putin som bedriver krig i Ukraina och jag är helt säker på att minst hälften av det ryska samhället skulle bli både förtvivlade och upprörda om de såg vad deras armé gör i Ukraina. Jag hoppas det. Vill tro det. Det är dessa ansikten jag tänker på när jag vill tänka på det Ryssland jag saknar och har lärt mig att älska. Jag tror inte att den övriga befolkningen skulle jubla. Långt ifrån alla. De flesta skulle nog titta bort och förneka det de ser, upprepa något som de har hört på tv för att det är enklast så. Det är enklast att inte ta in. Även om man vet att det är tvärtom. 

Under åren efter den illegala annekteringen av Krim förvandlades deras hemland till en barack. Så länge priset de själva betalade såg ut att vara lågt var många – alltför många – beredda att delta i den imperialistiska och krigshetsande yran. Det gällde till slut även skolor, ungdomsgårdar, teveprogram, bokmässor, statligt subventionerade storfilmer, utställningar och festivaler. Under en ökänd utställning om de sovjetiska och ryska kärnvapnens historia 2015 poserade en aldrig sinande ström av Moskvabor vid huvudattraktionen: en atombomb. Mina flöden i sociala medier översvämmades av bomben: tjejer som stod och försökte se snygga ut framför den, barnfamiljer som poserade tillsammans vid den, en stolt farmor, en ung grabb med spända käkar. 

De lever i en mardröm i dag.

Jag är bedrövad när jag tänker på alla ryska medborgare som aldrig har sett denna barack som sitt land. De lever i en mardröm i dag. Vi utlänningar som såg det på nära håll förstod nog att man inte kamouflagemålar ett samhälle i denna utsträckning utan aggressiva avsikter. Det var väldigt få i Ryssland som såg något konstigt i att fira ”segern över fascismen” genom att defilera med kärnvapenrobotar framför en jublande massa som beskrivs som ett enat folk, i ett rike, under en ledare. Missilerna man en gång hurrade för avfyras nu mot värnlösa ukrainska civila. Militarismen är ett gift. 

Stefan Ingvarsson är analytiker på Centrum för Östeuropastudier. Han var Sveriges kulturråd i Moskva 2015-2020.

Lägg ut: ”Kriget inifrån”

MEDIEPODD. Magnus Falkehed om historien som skrivs i Kiev. Karin Olsson och Magnus Alselind diskuterar dråpet som tvingar UG att följa upp Lena Sundströms reportage och Jan Helin som middagssällskap.