Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Min familj var missionärer – inga råa kolonisatörer

Kinamissionär Torsten Halldorf, längst till höger, tillsammans med tre amerikanska missionärer. Bilden är från 1928, två år före Halldorfs död. Foto: Privat
Joel Halldorf. Foto: OLLE SPORRONG

Aftonbladets Peter Kadhammar klumpade nyligen ihop kristen mission och folkmord.

Joel Halldorf skriver om missionärerna i sin släkt och Denis Mukweges tack till svensk pingstmission.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT | NOBEL. När Torsten Halldorf låg döende i tyfus i Tibet tillkallade man David Hummel, läkare i Sven Hedins centralasiatiska expedition. Hummel kunde inget göra, men synen av den döende missionären berörde honom: "Hans ansikte strålade och han tackade Gud för den tid han fått verka bland detta folk", berättade han senare.

Torsten blev 37 år gammal. Född i Mönsterås år 1893 i en syskonskara där sex av tolv barn blev missionärer.

Sverige vid den här tiden var en fattig avkrok i Europa, varken exportör av industriprodukter eller politiska idéer. Men en mängd missionärer sändes ut, inte minst från väckelserörelserna: kvinnor och män av enkel bakgrund, finansierade av än enklare människors bidrag.

Torsten var min farfars farbror. Att ha missionärer i sin familj har inte alltid räknats som en merit. Då skakade många på huvudet åt att bönder och hushållerskor reste till Kina eller Sydafrika med ett par månaders språkstudier i bagaget. Idag klumpas de ofta ihop med den brutala kolonialismen. Senast av Aftonbladets Peter Kadhammar, som utan att blinka kopplar samman kristen mission och folkmord (27/11)

Missionärer blev visselblåsare

Forskningen utmanar emellertid sådana förenklingar. Missionärerna såg sig inte främst som företrädare för någon nation, utan predikade ett universellt frälsningsbudskap. Det är ingen tillfällighet att många av de visselblåsare som varskodde världen om kolonisatörernas grymheter var just missionärer. Historikern Michael Gladwin konstaterar att uppdraget relativiserade nationella och politiska lojaliteter, och gjorde deras verksamhet annorlunda än kolonisatörernas. 

Det blir också tydligt i en annan av syskonens livsberättelse: Linnea Halldorf, Torstens lillasyster, reste till Kongo på 1920-talet. Hon blev kvar i 60 år, och grundade flera skolor. På helgerna tog hon paraply och en matkorg och vandrade till svåråtkomliga byar för att predika. Hennes uthållighet gav henne smeknamnet ”Kanyabuyange” efter namnet på en tålig afrikansk bergväxt.  

Linnea var en av pionjärerna i pingstmissionen i Kongo, som fick ett huvudsäte i Bukavu. Här blev Mathayo Mukwege en av de första infödda pastorerna. När han gjorde hembesök hos sjuka åtföljdes han av sin son Denis, som nu började drömma om att bli läkare.

Man kan läsa om Denis Mukweges liv i Berthil Åkerlunds ”Denis Mukwege” (Weyler förlag) eller Birger Thuresons ”De glömda kvinnornas röst” (Libris). Hos båda blir det tydligt hur tätt sammanvävt Nobelpristagarens liv är med den svenska pingstmissionen. 

Mukwege är pingstpastor

Som nyfödd räddas hans liv av en rådig svensk missionär, han går i en skola som drivs av missionärer, och såväl hans läkarutbildning som hans berömda Panzisjukhuset har finansierats av Pingströrelsen. Mukwege själv är dessutom inte bara kirurg, utan också, liksom sin far, pingstpastor.

Historien om den västerländska kolonialismen rymmer många exempel på hänsynslös politik och ekonomisk exploatering. Missionen är ingen okomplicerad affär, men väckelsens missionärer kom obeväpnade och med små resurser. De var beroende av lokala relationer och arbetade nerifrån och upp, snarare än via makten. 

Missionärerna reste ut för att predika – men stärkte samtidigt det lokala civilsamhället. De bygger skolor, sjukhus och universitet, och verkar så för en långsam revolution underifrån. För religionsblinda svenskar är den nästan osynlig – men på måndag, när Denis Mukwege tar emot Nobels fredspris, har denna revolution en dag i strålkastarljuset.

Denis Mukwege är kongolesisk chefskirurg, specialiserad inom gynekologi. Han får Nobels fredspris 2018 tillsammans med Nadia Murad för sitt arbete mot sexualiserat våld som vapen i krig och konflikter. Foto: UTRECHT ROBIN/ABACAPRESS.COM / STELLA PICTURES

"Ett stort tack"

För Nobelpristagaren Mukweges bild av missionen är annorlunda än kolumnisten Kadhammars. Mukwege kan se skillnad på förtryckare som kommer för att röva, och missionärer som ger upp sin egen trygghet och bekvämlighet för andra människors skull. År 2015 besökte Mukwege Sverige och predikade på pingstvännernas konferens i Nyhem. Han tackade då för deras missionsinsatser – för den revolution som gjort hans liv möjligt:

”När jag står här tänker jag på missionärer som har predikat i mitt liv. Jag tänker på alla de missionärer som gett sina liv för andra. Från Nyhem har det stigit upp böner för mitt älskade land, och i kväll är det ett privilegium för mig att få står här som en frukt av era böner. Jag vill göra mig till tolk för alla de som fått del av välsignelserna från era insatser, och från hjärtat säga ett stort tack!”

 

Joel Halldorf är docent i kyrkohistoria vid Teologiska Högskolan Stockholm och medarbetare på Expressens kultursida. Hans senaste bok är "Gud: återkomsten". I tv-spelaren ovan visas ett Kultur-Expressen där Joel Halldorf och Paulina Neuding diskuterar Jordan B Peterson och mansrollen.

 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!