Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Metoo avslöjade rötan hos eliterna

Joel Halldorf. Foto: OLLE SPORRONG
TV4. Foto: ALEX LJUNGDAHL
Svenska Akademien. Foto: MAXIM THORÉ / BILDBYRÅN

Hur kunde redaktioner och institutioner som höll feminismens flagga högt bädda in förövare?
Joel Halldorf skriver att metoo inte kräver fler normer eller policydokument, utan en moralisk revolution.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT | METOO. Namngivningarna var ett nödvändigt vapen i metoo, skrev Nina Björk i december 2017 (DN 31/12). Ibland måste man, fortsatte hon, knäcka några ägg för den goda saken. Vive la révolution!

Jag är inte övertygad. Brottslingar ska givetvis lagföras, men om allt ljus riktas mot några enskilda som sedan frikänns – eller inte ens åtalas – blir intrycket att metoo gjorde en höna av en fjäder. Att vara en tölp är inte olagligt: Cirkulera, här finns inget att se. 

Men metoo-årets starkaste texter var inte anklagelseakterna, utan vittnesbörden. Upprop som #tystnadtagning och #dokumentsverige där otaliga kvinnor berättade om trakasserier och övergrepp. Det avslöjade en ruttenhet i samhället. ”Inte alla män, men nästan alla kvinnor”, som Isobel Hadley-Kamptz konstaterade (Medievärlden 16/10).

Hur kommer vi till rätta med rötan? Det är den viktiga frågan nu.

Då TV4 hamnade i metoo-kris meddelade kanalen att den skulle "ta fram en ny policy". Det är så det etiska samtalet ser ur i dag: När ett problem uppdagas lovar företag och myndigheter att se över sina rutiner. För i Sverige tror vi oss kunna reglera människors moral med styrdokument, ungefär som man ställer in industrins robotar eller en dators mjukvara.

Kyrkor inga frizoner

Hadley-Kamptz går, liksom Hanna Fahl (DN 14/10), ett steg längre än policydokument och menar att nya normer är lösningen. Jag är den första att backa idén att ett gott samhälle kräver goda normer. Vårt gemensamma liv vore omöjligt utan vägledning av denna typ av informella, socialt påbjudna regler. 

Men det räcker inte med regler.

Höga ideal ger inga garantier – fråga vilken kyrka som helst. Jesus kärlek till de små och utsatta har tyvärr inte gjort kyrkor till frizoner från övergrepp. Ibland är det nästan tvärtom: att bekänna sig till goda normer kan vara ett sätt att slippa möta sitt mörker. Man följer lagens bokstav, och uppfattas därför – av både sig själv och andra – som rättfärdig. 

Det gäller också metoo-männen, liksom de kotterier som skyddat dem. Problemet har inte varit bristen på normer – alla de utpekade har ju kunnat tala vackert om respekt och jämställdhet. Detta är den stora krisen: upptäckten att feministisk teori kan kombineras med praktisk misogyni. SvD:s Malin Ekman snuddar vid traumat när hon frågar hur Virtanens behandling av kvinnor, den tölpighet han erkänt, var förenlig med hans höga svansföring i feministiska frågor: "Vad möjliggjorde bedrägeriet?" (30/10). 

Svaret är att allt handlade om läran. Ingen ställde några frågor om livet. 

Bekänner privilegier

Det här är ingen slump, för det finns något i dessa normer som inbjuder till hyckleri. Så mycket handlar om det yttre. En god feminist känns igen på att hen använder rätt pronomen, delar 50/50 på allt och villigt bekänner sina privilegier. Detta kan naturligtvis vara bra – men det är enkelt att prickfritt följa lagens bokstav och ändå vara ett svin. Och: det finns män som både uttrycker sig klumpigt och försörjer familjen, men i praktiken är frommare feminister än en rättslärd kulturskribent.     

Den infekterade diskussionen om godhetssignalering handlar egentligen om just detta. Känslan av att den förträfflighet somliga visar upp bara är en tunn fernissa – ett sken som trendkänsliga innerstadsmänniskor kan projicera, de som talar samtidens etiska lingua utan brytning. Vi som röstar grönt men lever på brunkol. 

Metoo är med andra ord del av den större kris som kallas eliternas kris. Frågan folk nu ställer sig är: Hur kunde redaktioner och institutioner som höll feminismens flagga högt bädda in en förövare som Jean-Claude Arnault i tystnadens skyddande bomull? Nej, de som ska vara riktningsgivare i debatterna har kanske orden i sin makt, men saknar moraliskt kapital. Därför spelar det inte heller någon roll vilka brösttoner kulturchefer eller ledarskribenter tar till för att varna för sexism, populism eller klimatkris. Ingen tror ändå på oss.

I detta läge räcker det inte att skruva lite på normerna. Det behövs djupare förändringar.

Krävs förvandlade karaktärer

Det som krävs är omvändelse. Ordet kommer av grekiskans metanoia, där det som ska vändas eller förändras är människans nous – hennes allra innersta. Merriam-Websters uppslagsverk definierar metanoia som ”en transformativ förändring av hjärtat”. 

Vi kan skriva oräkneliga kulturartiklar om normer och strukturer, men förr eller senare måste det handla om våra egna liv. Egentligen har vi de normer vi behöver: viktigast är respekt, kärleken till min nästa och att aldrig reducera en människa till ett medel. Det som krävs nu är inte fler normer, utan förvandlade karaktärer. 

Metoo måste bli en moralisk revolution, en rörelse som förändrar hjärtan. Liv och lära behöver bli ett: bara så går det att komma åt den ruttenhet som vittnesbörden avslöjat.

I en sådan process finns också svaret på Fredrik Virtanens fråga, när han ropar: ”Hur får jag nåd?” (Expressen 6/10). En domstol kan frikänna och en mediestrateg återställa förtroende, men den som ber om nåd vädjar om något mer. Han söker en förlåtelse som läker sår; som helar mig och mina relationer.

Nåden är en gåva, men kostar allt. Till att börja med att man först erkänner sin skuld. I kristen vägledningstradition är mötet med det egna mörkret det första steget på omvändelsen väg. Nåden kommer till den som mött sina demoner och insett hur maktlös man är om man lämnas ensam mot dem. Den som skärskådat sig vet att det inte finns fullkomlighet. Men det finns förlåtelse – och genom den förvandling.

Nina Björk hade rätt i att några ägg behövde knäckas, men fel om vilka det gällde. I ett år har vi försökt laga omelett på skämda ägg, när det var vår egen självrättfärdighet som behövde krossas. 

 

Joel Halldorf är docent i kyrkohistoria vid Teologiska Högskolan Stockholm och medarbetare på Expressens kultursida. Hans senaste bok är "Gud: återkomsten".

FOTNOT. Jean-Claude Arnault är dömd för våldtäkt mot sitt nekande i tingsrätten. Hans fall har nu prövats i hovrätten, som ska meddela sin dom.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!