Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Med fakta kan också lögner byggas

Donald Trump svärs in som president. Foto: JUSTIN LANE / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN
Donald Trump håller tal. Foto: SHAWN THEW / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN
Göran Rosenberg. Foto: OLLE SPORRONG

Den medvetna lögnen kan mycket väl konstrueras av sanningar.

Göran Rosenberg om den hotade sanningsenligheten.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ESSÄ. Till en akademisk professors särskilda auktoritet i offentligheten bidrar förväntningen att hen någotsånär vet vad hen talar om. Är det en mindre och väl definierad sak hen säger sig veta något om är det lättare att kontrollera vad professorn säger sig veta, än om professorn gör anspråk på att veta en större sak som inte bara kräver vetskap om många mindre saker, utan som också förutsätter att vetskapen om en mindre sak binds samman med vetskapen om en annan mindre sak och kanske en tredje och fjärde. Då är det nämligen inte bara de mindre sakerna var för sig vi måste kunna kontrollera utan också hur de mindre sakerna fogas samman och förhåller sig till varandra och formar den stora sak som professorn gör anspråk på att veta något om.  

Sanningsenlighet är en hållning, en strävan, en etisk utgångspunkt.

Många små saker kan forma otaliga stora saker, och beroende på vem som gör det och hur det görs, kan vitt skilda saker berättas. Och då är vi snart ute på det vida och stormiga hav där professorsauktoriteten ständigt måste förtjänas och försvaras genom att göra trovärdigt och sannolikt att den stora saken är berättad så sanningsenligt som möjligt, utan dolda agendor eller avsikter. 

Jag skriver sanningsenlighet och inte sanning, eftersom skillnaden mellan en mera sann och en mindre sann berättelse inte nödvändigtvis beror på en skillnad i mängden sanningar, det vill säga någotsånär verifierade fakta, utan på en skillnad i sanningsenlighet. Sanningsenligheten är vad som skiljer exempelvis propaganda från journalistik. Propagandans arbetsmetod är att sovra fram fakta som stöder ett på förhand bestämt budskap, och sovra bort fakta som motsäger och undergräver det. Med stöd av en stor mängd ”sanningar” kan en mycket osann berättelse byggas upp.

Sanningenlighetens etik

Sanningsenlighet är en hållning, en strävan, en etisk utgångspunkt. En sanningsenlig berättelse behöver inte vara sann (i bemärkelsen verifierbar). Den kan mycket väl vara spekulativ och prövande. Den får bara inte vara medvetet falsk. De publicistiska mediernas halvoffentliga ställning i samhället (tredje eller fjärde statsmakten) bygger i sista hand på en oskriven överenskommelse om sanningsenlighet. 

Det är en överenskommelse som idag undermineras från så många håll och i så många former att gränsen mellan sanningsenlig journalistik och till journalistik förklädd lögn och propaganda knappt längre går att urskilja för de allt fler människor som får sina ”nyheter” om världen via nätets lavinartat växande utbud av ekokammare och filterbubblor. Också publicistiska medier tvingas i dag anpassa sig till en medial miljö där twitterstormar och hashtagvågor registreras i realtid på stora skärmar, och där det inte nödvändigtvis är det mest sanningsenliga som ger de största utslagen. 

Till anpassningen hör därmed också tummandet på pressetiken. I journalistiken kring metoo-rörelsen bröts exempelvis regelmässigt mot den pressetiska grundsatsen att anonyma källor måste granskas och kontrolleras och vägas mot andra källor och självständigt värderas och hanteras. Att utan märkbar prövning publicera huvudsakligen anonyma anklagelser mot mer eller mindre identifierbara personer i mer eller mindre identifierbara sammanhang, må ha bäddat för många twitterstormar och hashtagvågor på redaktionsskärmarna, men med pressetik hade det mycket lite att göra. 

Det är svårt att föreställa sig en devis vid ingången till ett universitet med lydelsen 'här ska du inte ljuga, fuska och bedra', eftersom en sådan devis skulle så tvivel om det som ytterst måste vara en självklarhet för att tilliten ska kunna upprätthållas.

Det pressetiska systemet i Sverige är en frivillig institution och de pressetiska reglerna har ingen juridiskt bindande kraft. Den oskrivna utgångspunkten för den publicistiska självregleringen är att det som regleras antas ligga i publicistiska mediers egenintresse att respektera. Om sanningsenlighet inte längre är ett självklart publicistiskt egenintresse, faller rimligen förutsättningarna för självregleringen. På frågan om vilka medier vi kan lita på finns då inte längre något institutionellt svar.

Därmed åter till vår akademiske professor vars särskilda auktoritet i offentligheten vilar på en under århundraden uppbyggd tillit till den akademiska världens institutioner och traditioner. Vi litar på att en professor vet vad hen talar om därför att vi lärt oss lita på sanningsenligheten i det system genom vilket professorer får sin titel. Vi litar på att ingen blir professor i ett ämne utan att kunskapsmässigt ha kvalificerat sig. Vi litar på att det akademiska systemet sorterar ut obegåvning och inkompetens. Vi litar på att en akademisk professor inte ljuger eller fuskar eller på annat sätt sviker våra förväntningar om sanningsenlighet. 

Sanningsenlighet som grundval

Hela vår tillit till det akademiska systemet bygger i själva verket på detta. Det är svårt att föreställa sig en devis vid ingången till ett universitet med lydelsen ”här ska du inte ljuga, fuska och bedra”, eftersom en sådan devis skulle så tvivel om det som ytterst måste vara en självklarhet för att tilliten ska kunna upprätthållas. Om sanningsenlighet är en oskriven grundval för journalistiken, så är den om möjligt än mer så för den akademiska världen med dess meritokratiskt grundade anspråk på att det som professorer skriver och säger måste kunna gå att lita på. Också forskare måste kunna lita på andra forskare utan att varje gång behöva kontrollera om de talar sanning eller ljuger. 

Ju mer forskningen specialiseras och ju fler specialiserade forskningsfält som öppnas, desto mer måste forskare på ett fält kunna lita till att forskare på ett annat inte förfalskar eller förvanskar sina forskningsresultat. En vetenskaplig tidskrift som får en vetenskaplig artikel för bedömning och publicering måste ytterst kunna utgå från att artikelförfattarna inte fabricerar sina experiment och resultat. 

De falska nyheternas tidevarv

Men sanningsenligheten hos akademiska forskare måste huvudsakligen tas för given. Annars skulle alltför många forskare tvingas öda bort sin tid med att kontrollera sina kolleger. De forskare som publicerade vetenskapliga artiklar tillsammans med forskarkollegan Paolo Macchiarini litade på att Macchiarini hade gjort de experiment och kommit fram till de resultat som han redovisade i de gemensamma artiklarna. I efterhand är det lätt att säga att det borde de inte ha gjort, eftersom det i efterhand visade sig att Macchiarini hade ljugit om sina experiment och sina resultat, men om en medförfattare till en vetenskaplig artikel själv måste kontrollera att de andra medförfattarna inte ljuger om sina forskningsinsatser skulle många gemensamma forskningsartiklar förmodligen inte bli skrivna. 

Det är därför som jag har måttlig förståelse för forskare som tar sig friheten att i aldrig så kritiska syften skriva bluffartiklar och registrera det som en framgång att få dem publicerade, eftersom jag anar att framgången åtminstone delvis är betingad av tidskriftsredaktörernas tillit till författarnas sanningsenlighet. 

Till frågan om hur tillit skapas och upprätthålls i ett samhälle måste därmed också fogas frågan om vad som krävs för att stärka sanningsenlighetens konkurrenskraft i de falska nyheternas och de asociala mediernas tidevarv. 

 

 

Göran Rosenberg är journalist, författare och medarbetare på Expressens kultursida.

 

FOTNOT. Detta är en förkortad och redigerad version av ett bidrag i en vänbok till Bo Rothstein (med anledning av hans 65-årsdag).