Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

”Vi blir inte av med Lukasjenka”

Belarus diktator Aleksandr Lukasjenka.
Foto: NIKOLAY PETROV / AP TT NYHETSBYRÅN
Olga Sjparaga är filosof.
Foto: Suhrkamp Verlag

– Vi har sett många bilder av människorna vid gränsen. Men inga bilder av dem i fängelserna, säger den belarusiska filosofen Olga Sjparaga. 

Hon är en av de som ingår i oppositionen mot diktatorn Aleksandr Lukasjenka. 

Arvid Jurjaks möter henne i ett samtal om motståndsrörelsen i Belarus, som i många fall har ett kvinnligt ansikte. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

INTERVJU. Filosofen Olga Sjparaga greps två gånger under demonstrationerna i Belarus förra året. Nu lever hon i exil i Berlin. I och med krisen vid den polsk-belarusiska gränsen började hon oroa sig för att de som fortfarande lider under Aleksandr Lukasjenka förtryck ska glömmas bort.

– Vi har sett många bilder av människorna vid gränsen. Men inga bilder av dem i fängelserna, säger hon.

Olga Sjparaga, som ingår i oppositionsledaren Svetlana Tichanovskajas koordineringsråd, menar att en av anledningarna till Lukasjenkas agerande är just att flytta fokus bort från landets interna angelägenheter. Och samtidigt försöka tvinga till sig ett erkännande genom att pressa EU:s ledare till att samtala med honom. 

– Det finns en splittring inom EU och den utnyttjar Lukasjenka, säger hon och riktar särskild kritik mot Angela Merkel och hennes samtal med den belarusiska diktatorn förra månaden.

– Det gav klartecken till andra EU-ledare att också börja närma sig Lukasjenka. I stället för att söka en gemensam position inom EU. Och inom den demokratiska världen i stort. Mot Lukasjenka, och mot Putin och Kreml. Merkel har brutit med detta. Det var ett dåligt beslut, kanske rentav ett förräderi.

Olga Sjparaga

Född 1974 i Minsk, Belarus

Professor i filosofi vid European College of Liberal Arts in Belarus (ECLAB). Verksam i en feministisk gruppering inom den belarusiska oppositionens koordinationsråd.

I sin bok ”Die Revolution hat ein weibliches Gesicht” (Suhrkamp 2021) beskriver hon bland annat hur postnationella och feministiska aspekter var avgörande för att organisera förra årets uppror mot den belarusiska diktatorn Aleksandr Lukasjenka.

Förräderi?

– Det var ett farligt beslut av Merkel. Det har bidragit till att skapa en offerhierarki mellan migranterna vid gränsen och de politiska fångarna i Belarus. Människor fortsätter att dömas och fängslas i landet. Signalen som hon sänder är att det accepteras. Men en migrationskris, det är uteslutet. Det är pinsamt.

Hur har det påverkat stämningen i Belarus?

– Det finns mycket främlingsfientlighet i landet. Belarusierna har ingen erfarenhet av migranter. Det kan också få Lukasjenkas konservativa anhängare att vända sig mot honom. Men jag har för lite information om hur vanliga belarusier har reagerat. De stora internetportalerna och tidningarna är nedstängda.

Har ni i proteströrelsen underskattat Lukasjenkas repressionspotential?

– Vi har en politisk kris som beror på Lukasjenka. Men vi blir inte av med honom. Det behövs nya strukturer, nya idéer. Allt det saknas. Samtidigt viker stödet för Lukasjenka. När han organiserar olika festligheter är det ingen som kommer. Nu har han också skjutit på lokalvalen i januari nästa år till året därpå. Han är rädd. För honom finns det inget perspektiv mer än att behålla makten.

Han befinner sig i en återvändsgränd?

– Det gör samhället också. Men samhället har ändå ett perspektiv genom att man vet hur livet skulle kunna se ut. Lukasjenka kan bara fortsätta med sin repression, med sitt våld och sina kontroller.

Deltagare i Visdomsmarschen, en protest mot Lukasjenkas regim arrangerad av belarusiska pensionärer i november 2020.
Foto: SIPA USA/TASS/IBL

Olga Sjparaga gav på tyska nyligen ut boken ”Die Revolution hat ein weibliches Gesicht” (”Revolutionen har ett kvinnligt ansikte”). Boken är en kronologi över protesterna förra året efter Lukasjenkas valfusk och en analys av rörelsens sätt att organisera sig. Sjparaga lyfter framför allt fram kvinnornas roll för att driva protesterna.

– Lukasjenka har varit beroende av kvinnor. De har utgjort 80 procent av personalen i skolorna, på sjukhusen och annat omsorgsarbete. På grund av sin svaga sociala status var de i sin tur beroende av Lukasjenka. Än i dag är det många kvinnor som fortfarande stöder honom. Men under de omständigheter som uppstod under 2020 var det många av dem som upplevde hur de hade egna styrkor, att de kunde vara aktiva, att de kunde förena sig, utveckla idéer och vara kreativa. De hade en svag position i samhället, men de hade också förutsättningarna att omvandla den positionen till en aktiv sådan.

Genom erfarenheten av att ha behövt hålla samman?

– Ja, en av idéerna med revolutionen var att vi inte behövde några ledare. Kvinnor som inte heller tidigare haft någon ledarposition kände då att de genom sin erfarenhet av att bilda nätverk kunde hjälpa till och var på det sättet aktiva överallt.

Hur är det för de kvinnorna nu?

– Kvinnorna blir i högre grad betraktade som organisatörer och ledare och får samma höga straff som männen. Allt har blivit svårare. 270 frivilligorganisationer har stängts ner, de frirum som de skapade tillsammans med IT-företag och andra organisationer är borta. Det har införts nya positioner på universiteten, så kallade säkerhetsrektorer, som letar efter aktivister och kontrollerar nya studenter. Indoktrineringen i skolan har också ökat.

Det låter som en struktur som håller på att få fäste.

– Å ena sidan ja, å andra sidan sker en degradering av systemet genom att allt fler förlorar sina jobb. Det saknas till exempel 1700 läkare i landet. På vissa håll finns det överhuvudtaget inga specialister kvar inom sjukvården. Det gäller även andra sfärer. De repressiva strukturerna sätter sig, ja, men missnöjet blir också större. Man måste föreställa sig hur svårt det är. Du har först befriat dig och sedan ska du vara som en slav. Därför försöker folk fortfarande göra motstånd men i mindre skala.

Demonstration mot valresultatet i Belarus, augusti 2020.
Foto: STR / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN

Du greps för första gången under protesterna den 4 oktober 2020.

– Och därefter den 9 oktober i en riktad insats mot mig och tre andra feministiska kvinnor.

Hur var den erfarenheten?

– De belarusiska fängelserna i sig är de fruktansvärda. Man sitter i ett och samma rum, ljuset är hela tiden tänt, på dagen får man inte sitta eller ligga på sängen. Många av oss fick covid.

Samtidigt skriver du om hur din huvudvärk försvann och koncentrationsförmågan ökade i fångenskap.

– Under protesterna var jag aktiv överallt. Det var så många olika grupper. Och rädslan för att bli gripen fanns hela tiden där. När du väl grips försvinner det trycket. I fängelset kunde vi organisera oss, hålla seminarier och utbildningar.

Och fängelsepersonalen? 

– De var rädda och hela tiden maskerade. Det finns cyberpartisaner som offentliggör information om dem, något som alla människor runt Lukasjenka är rädda för. Jag såg också hur de bråkade med varandra – det var bråk överallt – och hur de pratade om att det var slutet för Lukasjenka. Det är ett våld som inte bara riktar sig utåt utan också inåt. Det är en svaghet i systemet. Men det fungerar på något vis. Lukasjenka har ändå byggt upp det under 26 år.

I den tyska journalisten Alice Botas bok ”Die Frauen von Belarus” (”Kvinnorna från Belarus”) framhålls ett bristande internationellt stöd för landets feministiska rörelse. Håller du med om det?

– Det främsta stödet kom från kvinnor som var aktiva i DDR:s frihetsrörelse. Men från feminister i väst hörde vi väldigt lite. Vi har försökt förstå vad det beror på. Kanske för att kampen i Belarus också gällde samhället i stort, att våldet mot kvinnor sattes i ett större sammanhang. Ja, jag känner en viss besvikelse över det. Det var många som upptäckte Belarus genom de här händelserna. Och för dem var det kanske svårt att förstå vad det var som hände.


Av Arvid Jurjaks

Arvid Jurjaks är frilansjournalist, bosatt i Berlin.