Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Livet är heligt – inte till salu

Etik. Ryms invändningen om livets helighet i debatten om surrogatmödraskap, kan den göra samma anspråk som juridik och ekonomi? Är den ens rationell? Foto: Kallestad, Gorm / NTB scanpix
Joel Halldorf. Foto: OLLE SPORRONG
Paulina Neuding. Foto: MARIA HANSSON

Moderaterna och Dagens Nyheter argumenterar än en gång för att surrogatmödraskap bör tillåtas.

Joel Halldorf ser en fråga som kräver lödigare etik än vad liberalismen kan leverera.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. Det är något som skaver.

Vi tänker ofta att den känslan betyder att vi inte är riktigt uppdaterade. Att vi inte hängt med i svängarna och trenderna. Vår känsla släpar liksom efter – men ge det bara lite tid så kommer den snart ikapp utvecklingen.

Men det kan också vara uttryck för något annat: en intuition att ta på allvar. Därför bör vi stanna upp. Fundera och försöka sätta ord på vad det står för, det där skavet.  

Jag läser mig igenom sommarens debatt om surrogatmödraskap och tänker att det är just vad som pågår: försök att formulera sig kring saker vi inte är vana att tala om. Det är nästan som att ord saknas i det språk vi är vana att använda, åtminstone i debatten.

Liberala debattörer undantagna, givetvis: de har varit säkra på sin sak länge. Surrogatmödraskap bör tillåtas, hävdar de, ty myndiga människor får göra vad de vill så länge de inte skadar andra. ”Min mage, mitt val, ert barn” som Moderaternas kampanjslogan lyder. Klart som fostervatten!  

Moderaternas kampanj om surrogatmödraskap. Foto: Moderaterna / Moderaterna

Det är ett starkt argument, ett som det är svårt att värja sig mot. För i debatten erkänner vi vanligen bara två moraliska värden: individuell frihet och ekonomisk nytta. Om ingen skadar någon annan och allt sker frivilligt – vad finns att klaga på?  DN:s Mattias Svensson hamrar in poängen: ”Ytterst handlar frågan om kvinnors självbestämmande.”  

Därmed borde saken vara avgjord, för vem vill vara emot frihet – i synnerhet kvinnors?

Ingen man, verkar det som. Däremot invänder en rad kvinnliga debattörer. De kommer från höger och vänster: marxister och konservativa förenade i ett sökande efter ett etiskt språk som är lödigare än liberalismens.

De antyder en annan etik: juridik handlar inte bara om individers rättigheter utan behöver, för att fungera, samspela med naturen.

Högerut diskuterar Paulina Neuding (Dagens Samhälle 12/3) och Susanna Birgersson (Expressen 28/7) förhållandet mellan juridik och biologi. Är det klokt att inrätta lagar som ignorerar den vetenskapligt belagda bindning som uppstår mellan mor och barn under graviditeten? Och klarar juridiken av att bena ut komplexiteterna? Vad händer om barnet visar sig ha ett funktionshinder som gör att de biologiska föräldrarna inte vill ha henne: ska staten tvinga surrogatmamman till abort?

De antyder en annan etik: juridik handlar inte bara om individers rättigheter utan behöver, för att fungera, samspela med naturen.

Från vänster talar Kajsa Ekis Ekman om makt, och påpekar att surrogatmödraskap i praktiken handlar om att fattiga kvinnor bär de rikas barn. Visst finns undantag, men det är regeln i denna nya miljardindustri. Systrar som bär sina syskons barn utgör 0.2 procent av surrogatarrangemangen. Legalisering av altruistiskt surrogatmödraskap verkar mest normalisera fenomenet, och leda till att fler köper tjänsten från kvinnor i syd. 

Alla dessa invändningar är, i mina ögon, legitima. Givetvis kan barn som blir till genom surrogatmödraskap växa upp lyckligt, djupt älskade av fantastiska föräldrar. Men som helhet är det för komplext juridiskt, för riskabelt psykologiskt och blir alltför lätt ekonomiskt hänsynslöst.

Det har med det innersta av vår mänsklighet att göra.

Men detta är symptom, negativa konsekvenser som är följder av en djupare problematik. För även om det gick att bena ut juridiken, hantera psykologin och jämna ut ekonomin skulle skavet finnas kvar.

Det anas också i debatten: det finns en faktor till, en som vi inte vet om vi kan ta in, kanske för att vi är osäkra på exakt vad den innebär? Helena Granström sträcker sig efter den när hon i Expressen varnar för att surrogatmödraskap reducerar graviditeten till en teknisk process. En produktion med ett syfte – barnet – men utan mening. DN:s Kristina Lindquist värjer sig mot ekonomiseringen av livets innersta: ”Ska vi leva i ett samhälle där själva existensen kan göras till föremål för transaktioner?”  

Det har med det innersta av vår mänsklighet att göra. Med det som ibland, på ett etiskt språk som i dag känns allt mer avlägset, kallas helighet.

Ryms en sådan invändning i debatten, jämte juridik och ekonomi? Är den ens rationell? Nej, inte om vi med rationalitet menar sånt som kan bevisas i laboratorier. Men om rationalitet handlar om erfarenhet, då är den verkligare än det mesta. För livets helighet är inte bara något vi känner till, utan vi känner den i våra kroppar.

När heligheten går förlorad upplöses tillvarons konturer: vi ser inte längre de nödvändiga skillnaderna.

Denna helighet betyder inte bara att individen ska skyddas från kränkningar, utan också att livets innersta rum inte får manipuleras. Föräldraskap och graviditet hör samman, och det sambandet bör vi respektera. Givetvis händer det att barn får andra föräldrar än de biologiska. Men att kärleken kan lappa ihop det som brustit betyder inte att vi ska ställa kompassnålen efter det.

När heligheten går förlorad upplöses tillvarons konturer: vi ser inte längre de nödvändiga skillnaderna. Därför förleds en del att tro att ordet ”min” i ”min kropp” betyder samma sak som det gör i ”min telefon.” Men de är olika: mitt liv har jag fått som gåva, min telefon äger jag. Telefoner kan köpas och säljas, men varken liv, kroppar eller barn får behandlas som handelsvaror.

Det som är heligt kan inte vara till salu.

Men nu befinner vi oss definitivt utanför det offentliga samtalets vanliga ramar, i det som en del föraktfullt kallar metafysik. Detta som moderniteten ville bygga bort, men som aldrig helt låter sig trängas undan.

Det dyker upp till och med när vi saknar språk för det, ibland i form av en förnimmelse: Det är något som skaver.

Joel Halldorf är docent i kyrkohistoria vid Teologiska högskolan Stockholm och medarbetare på Expressens kultursida. Hans senaste bok är ”Gud: återkomsten”