Låt SD knyppla spetsar om de så gärna vill det

Vad spelar det egentligen för roll om Mattias Karlsson försöker lära ut oxdansen?

Gunilla Brodrej läser reportaget om den nationalistiska kulturföreningen Gimle och Sara Parkmans svar.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. Jag tycker synd om folkmusikerna.

Medierna skiter i dem tills rasisterna börjar bli lite för intresserade av dem. Tills SD:s företrädare slänger sig med tvärsäkra utsagor om folkmusikens tillstånd och tar det som inteckning för att ta saken i egna händer. Som nu senast genom den ängslige politikern Mattias Karlsson som i bevarandet av nationens namn visar hur man utför oxdansen, förevigat i DN Kulturs reportage (16/6). 

Såtillvida tillhör han nog en utdöende sort. Just oxdansgrenen av folkmusiken är faktiskt lite skör, det får vi ändå ge honom. Vad det gäller mitt eget engagemang för folkmusiken kan jag inte skryta med så mycket. Det är skralt med recensioner av folkmusik-konserter, tidskrifter som Lira, eller förkovring i ämnet på Facebookgruppen Svensk folkmusik. 

Jag uppmärksammar folkmusik när den förekommer på teaterscenerna. Vilket den gör relativt ofta. Nu senast i ”Mästaren och Margarita” på Folkteatern i Gävle och ”Eddan” på Berättarladan i Rottneros. Musikhögskoleutbildad mångfacetterad folkmusik, som  sedan länge slitit av navelsträngen till Moder Sveas fäbodvallar och logdans. 

Men rocken och jazzen slipper högerkonservativa adoptivföräldrar .

Nu är folkmusiken förädlad och förfinad och omöjlig att få ner i ett enda fack. Ungefär som rocken och jazzen förädlats, förfinats och förändrats. Men rocken och jazzen slipper högerkonservativa adoptivföräldrar som (likt SD) bygger sin missnöjesideologi på att musiken har blivit ”vänster” eller ”feministisk” eller ”världsmusik” eller vad de nu kan komma på som beskriver nånting som smutsar ner deras tankar om nåt ursprungligt. 

Folkmusikern Sara Parkman reagerar med viss uppgivenhet (2/7) på reportaget i DN om Mattias Karlssons midsommarfirande med sin nationalistiska förening: En ”brokig folkkulturrörelse står återigen handfallna över att inte själva få berätta om den kultur de behärskar och älskar”, skriver hon.

Det ligger ju i folkkulturrörelsens natur att den inte riktigt låter sig intervjuas. Därmed är det lätt att formulera högst subjektiva upplevelser om den, som Karlssons. Han ”upplever (...) något slags identitetspolitiskt vänsterraster”.

Det de berättar för varandra är en saga.

Parkmans kanske intressantaste poäng handlar om just vänstern, och dess rädsla för tradition; ”ett arv efter socialdemokratins obstinata längtan efter modernitet, en fara som gynnar nationalismen”. Och den rädslan har ju Mattias Karlsson snappat upp. Avståndstagandet. Såtillvida är de överens, Parkman och Karlsson. Vem älskar egentligen folkkulturen utom de som själva håller på? 

Men vad är det då för traditioner som vänstern förmodas vara rädda för? Vilka är de unika svenska vanor och värderingar som vi borde vara stolta över utöver de ytliga attribut som Karlsson pyntar sin midsommarfest med? Det de berättar för varandra är ju en saga. 

DN:s reporter Hugo Lindkvist skildrar en perifer kulturförening där som mest 70 personer firar valborg genom att leka lekar och sjunga sånger och knyppla spetsar i en miljö där stugorna har mossa på taket som hos Elsa Beskow. Mattias Karlsson stöter i väg en stång och lyckas få det att framstå som en livräddande åtgärd för den svenska traditionen. I kombination med de stora orden framstår det som rätt patetiskt.

Det rör sig alltså om ett evenemang som inte är mycket större än en ambitiös privat fest. 

Folkmusikern Sara Parkman påtalar att texten om kulturföreningen inte nämner rörelser som Folkmusiker mot rasism, att Karlsson får stå oemotsagd, men det är knappast det här reportagets ambition att skildra någonting annat än ett gäng förlorare som håller på med fåniga saker. Självklart finns det en mycket allvarligare fråga att ställa sig. Den som handlar om normaliseringen av den politik som SD för.

DN:s läsare får skratta och folkmusikerna får än en gång tillfälle att gråta.

Karlssons förening dansar i ring, testar på att hemslöjda och bygga gärdesgård. Det ser ut som ett avsnitt av den populära tv-serien ”Allt för Sverige”. Harmlöst. Skadar ingen. Men uppståndelsen kring dem kanske gör det. Skildringen av att ingen är särskilt intresserad av Mattias Karlssons oxdans och att han råkar trampa i hundskit till exempel. Upplevelsen av föraktet från Stockholm som är SD:s livsluft.

DN:s läsare får skratta och folkmusikerna får än en gång tillfälle att gråta. 

I sommar pågår det mängder av pyssliga grupp-aktiviteter i vårt avlånga land. Sverige är ett av världens föreningstätaste länder. Den här föreningen är bara en liten skorpsmula i den statistiken. Det hade varit bättre om man låtit dem ha sin fest utan publik. 

 

Gunilla Brodrej är redaktör och kritiker på Expressen Kultur.

 

Lyssna på podcasten Lunch med Montelius.