Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Låt kulturen stå i centrum – inte korruptionen

Finska flaggan. Foto: FOTOGRAFERNA HOLMBERG / TT NYHETSBYRÅN
Ebba Witt-Brattström. Foto: OLLE SPORRONG

Svenska Akademien har ett ansvar för att främja svenskt kulturliv – inte minst gentemot de människor som under ett sekel har testamenterat sina livs besparingar till institutionen för detta ändamål.

Ebba Witt-Brattström tycker att De Aderton borde blicka österut mot sin systerinstitution, Svenska litteratursällskapet i Finland.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KOMMENTAR | SVENSKA AKADEMIEN. Nu är goda råd dyra. Vi måste rädda Svenska Akademien. Då talar vi om Akademiens uppdrag att värna om svenska språket och svenska litteraturen. Vi talar inte om dess ledamöter. 

Ej heller talar vi om Nobelpriset, för det är väl uppenbart att det i fortsättningen borde delas ut av Akademiens föregångare Kungl. Vitterhetsakademien, grundad 1753 av Gustav III:s mamma, drottning Lovisa Ulrika. Där sitter styrelseledamöterna på tidsbegränsade mandatperioder, och den sköts lika transparent som en bostadsrättsförening, enligt sin preses Anders Cullhed. Nu har man dessutom just valt en kvinnlig ständig sekreterare, Karin Helander.

Även i andra avseenden har Vitterhetsakademien alla möjligheter att återställa förtroendet för Sverige som Nobelprisutdelande nation. Med sina 200 ledamöter, varav 60 aktiva utgör kärnan (och avgår vid 65 års ålder), har Vitterhetsakademien en kompetens på världsspråken som saknas i Svenska Akademien. Den knyter vid behov utländska ledamöter till sig, vilket ytterligare stärker trovärdigheten vad gäller kunskap om världslitteraturen. Inom parentes sagt verkar Sara Danius även i Vitterhetsakademien.

 

LÄS MER – Jens Liljestrand: Kungliga Vitterhetsakademien har redan sin Nobelkommitté klar 

Motsatsen till professionalism

Så vad väntar Nobelinstitutet och kungen på? Att Akademien ska sjunka ännu djupare? För min del räcker det nu, jag vill inte förlora tron på mänskligheten.

Men med Nobelprisproblemet löst, behöver vi då verkligen rädda Svenska Akademien? undrar någon. Svaret är ja. Skälet är att människor under drygt 100 år testamenterat sina sparpengar till denna, i deras tro oförvitliga institution. Det är donationer som årligen finansierar ett sjuttiotal priser och stipendier på mellan 14 och 17 miljoner, avsedda att stödja svenska språket och svenska litteraturen.

Men i praktiken är det, på grund av Akademiens höga medelålder, endast en handfull av de piggare ledamöterna som kan delta i prisarbetet. Det är motsatsen till professionalism. Nej, här måste det till en räddningsaktion, så Akademien kan leva upp till sitt av Gustav III stipulerade uppdrag.

Till all lycka finns de goda råden att hämta på nära håll. Det är bara att korsa Bottniska viken. Där verkar nämligen Akademiens systerinstitution: Svenska litteratursällskapet i Finland (SLS). Grundat 1885, och fyra gånger så rika som Svenska Akademien, stöder sällskapet svenska språket, litteraturen och den svenska kulturen i Finland. Med stor framgång, dessutom.

 

LÄS MER – Ebba Witt-Brattström: Livet som gift med en akademiledamot

Utan åthävor och guldfjädrar

Det är ett faktum att den samtida finlandssvenska kulturen inte bara förser svensk litteratur med lysande författare som Kjell Westö, Tua Forsström, Märta Tikkanen, Monika Fagerholm med flera. Där finns också, med stöd av SLS och dess biorgan Svenska kulturfonden, framstående forskning i svenska språket och svenska historien, inte bara vår sjuhundraåriga gemensamma historia fram till 1809.

Henrik Meinander, ordförande för Svenska litteratursällskapet i Finland. Foto: Svenska Yle

Egentligen är det upprörande att Svenska Akademien vägrat att välja in någon finlandssvensk ledamot på tvåhundra år, för här finns sannerligen både snille och smak. Utan åthävor och lånta guldfjädrar, dessutom.

För hör här: Svenska litteratursällskapet i Finland sköts minutiöst och arvoderar inte sina ledamöter med ett öre, detta för att donationerna oavkortat ska gå till sina ändamål. Korruption är fullständigt otänkbar och jävhanteringen är en snudd på petnoga ritual i alla kommittéer.

Inga limousiner, inga gratisbostäder i Europa, inga subventionerade hyror, ingen gratischampagne, inga resebidrag utan redovisning, inga avtalspensioner, inga röda mattor och ingen business class så långt ögat når.

Uppblåsta egon har inget att hämta

Enda lyxen som ledamot är att bli bjuden på Årshögtiden med festmiddag. De inbjudna ombedes delta utan sina ordnar, eftersom vi alla är lika i litteraturens republik. Då det inledningsvis skålas både för nationalskalden Runeberg, och hans hustru, författaren Fredrika Runeberg. I år festtalar för övrigt Sara Stridsberg.

I övrigt anses äran vara lön nog för att, som exempelvis jag, tacka ja till att vara ledamot på mandatperioder i forskningsnämnder och priskommittéer. I båda fallen bereder och nominerar vi forskningsstöd och pristagare, som styrelsen därefter beslutar om.

Styrelsen består av dussinet tillsvidarevalda ledamöter, som dock avgår senast vid 70 år, om inte tidigare ifall nya krafter erfordras för att sköta det stipulerade uppdraget. Uppblåsta egon har inget att hämta i den församlingen.

Av Svenska litteratursällskapet kan Svenska Akademien lära sig mycket. Inte bara att hushålla med sina pengar, avsedda för kulturella ändamål och inte för ledamöternas välbefinnande, utan framför allt att använda beredningskommittéer i prisarbetet.

Många slags experter behövs

Sunda förnuftet säger att en liten församling som Akademien inte förmår hålla sig à jour med långa författarskap eller forskarkarriärer. Här behövs många slags experter. Först då kan de som ”gillas” vara säkra på att ha ”belönats” för sin verksamhet, och inte av grumligare skäl. 

Men det allra viktigaste för att upprätta förtroendet för Svenska Akademien är att få rotation på stolarna och mer fungerande hjärnmassa in i församlingen. I klartext: Inför Svenska litteratursällskapets 70-årsregel! 

Sen kan de överåriga ändå få gå på Nobelfesten, som tröst.

 

Ebba Witt-Brattström är professor i nordisk litteratur vid Helsingfors universitet och medarbetare på Expressens kultursida. Hon ingår i SLS litteraturvetenskapliga nämnd.