Kulturens metoo- skildringar bedrar

KULTURDEBATT. I filmen ”Scarface” finns en scen där huvudpersonen, Tony Montana, får ett aggressionsutbrott på en restaurang. Han känner sig utstirrad av de andra restaurangbesökarna, och ställer sig upp för att avlägga vittnesmål om de otacksamma villkor som präglar rollen som skurk.

”Ni behöver människor som jag”, säger han, ”för att själva känna er goda. För att kunna peka finger och säga ‘där är han, den dåliga killen’”. 

Jag påminns om scenen när jag läser den amerikanske författaren Emma Clines roman ”Harvey”. Författaren slog igenom 2016 med romanen ”Flickorna”, om de unga kvinnor som skulle komma att begå Mansonmorden. I ”Harvey” undersöker hon återigen frågan om makt och utnyttjande: Boken är en fiktiv gestaltning av Harvey Weinsteins sista dygn i frihet.

Enter scene: En enorm miljonvilla i Connecticut, dit Harvey sökt sin tillflykt från pressens kamerablixtar. Här glider han omkring i morgonrock och i sitt eget delirium (bokstavligen glider, han kan inte gå i husets trappor på grund av smärtproblem, utan behöver åka hiss). Han klunkar osunda mängder sodavatten, hetsäter chokladpraliner och skriker på advokater över telefon, men framför allt räknar han ner timmarna tills domstolens besked ska befria honom från den cirkus hans liv förvandlats till. 

Men är det något som metoo fastslog så är det att förövare inte är galna avvikelser, utan snarare som folk är mest.

Här råder, med andra ord, misär, utan att Harvey själv vet om det. Han är nämligen inte bara ond, utan också dum. Bokens premiss är att Harvey själv inte förmår att förstå omgivningens reaktioner, än mindre det faktum att han åsamkat sina offer skada.  

Och visst finns förövare som den som gestaltas i ”Harvey”: fullkomligt kallsinniga vettvillingar utan empati. Och ja, visst har verklighetens Harvey Weinstein en demonisk framtoning.  Ändå blir jag besviken när jag läser Clines gestaltning. Här tecknas ett endimensionellt porträtt av en man som är omkullsprungen av sin tid, en berättelse vars slutpunkt är en fällande dom och 23 års fängelse. Vad skönt, tänker man, och vänder blad. 

Samtiden tycks bära på ett uppdämt behov att se rättvisa skipas och förövare straffas, gärna inom ramarna för en dikotomisk uppdelning mellan gott och ont. HBO-serien ”The loudest voice” är baserad på den verkliga berättelsen om Fox News-grundaren Roger Ailes, som tvingades avgå från sin position efter att ha anklagats för sexuella trakasserier av 23 kvinnor. Samma skandal skildrades förra året i filmen ”Bombshell”. Paradoxalt nog reproducerar just dessa gestaltningar ofta vanföreställningen om Förövaren som en degenererad anomali, en relik från en svunnen tid.

I stället för att revolutionera bilden av förövaren producerar dessa metoo-skildringar samma trötta schablonbild som den som alltid varit rådande.

Men är det något som metoo fastslog så är det att förövare inte är galna avvikelser, utan snarare som folk är mest. I stället för att revolutionera bilden av förövaren producerar dessa metoo-skildringar emellertid samma trötta schablonbild som den som alltid varit rådande. Emma Cline gör en ansats att skildra ondskan inifrån, men resultatet blir bara banalt. Det tycks helt enkelt tryggare att låta ondskan fortsätta vara blind, i stället för att skapa ett nyanserat porträtt. Och medan dessa demoniska gestalter fortsätter skildras i fiktionaliserad form är verkligheten fylld av långt mer suggestiva fall. 

Nyligen har vi kunnat läsa hur skådespelaren James Franco betalat 19 miljoner i förlikning till ett antal tidigare elever som anklagar honom för att ha pressat dem till att delta i orgieliknande scener, bland annat genom insinueringar om framtida jobberbjudanden. Rapporteringen aktualiserar en fråga som lyftes under metoo, men som ännu inte återspeglats i samtidens fiktiva skildringar. För tänk, bara tänk om, man fick se en skildring av en förövare som inte är en infernalisk galning? Som anar att de egna handlingarna är klandervärda, men begår dem ändå. Tänk om vi fick se en skildring där gränsen mellan utnyttjande av status och sexuell manipulation är just så grå som den är i verkligheten? 

För Tony Montana var trots allt något på spåren när han konstaterade att: ”Bara för att en är värst betyder det inte att alla andra är goda.”

Essy Klingberg är kulturskribent och medarbetare på Expressens kultursida.

Om etablissemanget – i mediepodden ”Lägg ut”

Så ser hierarkierna och spinnet ut i den politiska journalistiken under regeringskrisen. Gäst: Viktor Barth-Kron. Även: Gudmundson-gate med Irena Pozar och Wolodarskis baby-nyhet.

Expressens mediepodd med Karin Olsson och Magnus Alselind.