Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Konspiratorisk retorik sliter vårt samhälle itu

Anna-Karin Wyndhamn och Ivar Arpi, författare till den omtalade boken ”Genusdoktrinen”.Foto: PETER KNUTSON / FOTOGRAF PETER KNUTSON
Frida Beckman, professor i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet.Foto: Ingmarie Andersson / Stockholms universitetî.

I den svenska samhällsdebatten sprider sig en konspiratorisk retorik. 

Frida Beckman slår larm om en framväxande uppviglingskonst. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. Den konspiratoriska retorikens spöke går runt i vår samtid. Det förefaller inte troligt att spöket på eget initiativ planerar att framlägga sin åskådning, sina mål, sina syften. Dessa är inte enhetliga och ett manifest är således inte att vänta. Det förblir ett spöke och som sådant kräver det en blottläggning och ständig vakenhet.

Enligt den konspiratoriska retoriken är vi inte olika, vi är motståndare. Enligt den konspiratoriska retoriken är vi inte meningsmotståndare, vi är fienden. Enligt den konspiratoriska logiken strävar vi inte mot olika syften och mål utan bedriver ett krig mot varandra. 

Den konspiratoriska retoriken bygger på en paranoid logik som likställer olikheter och antagonism. Du är antingen med oss eller mot oss. Du är antingen lik oss eller ett hot mot oss. Till den paranoida logiken hör också ett mått av storhetsvansinne. Något måste ju förklara varför andra människor och åsikter inte bara är – tja, andra människor och åsikter – utan aggressiva angripare eller lömska agenter och ideologier ute efter att infiltrera och underminera det vi är och tror på. Den konspiratoriska logiken göder och göds av polarisering och populism.  

Donald Trump.Foto: JIM LO SCALZO / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN

I ett amerikanskt sammanhang är det förstås president Trump som är den konspiratoriska retorikens ohöljda mästare. Det finns ett flöde av exempel – för att ta ett aktuellt ser vi det i hans Fourth of July-tal, där samtliga i den senare tidens demonstrationer mot systematisk rasism står för en radikal och våldsam ideologi och driver ”en skoningslös kampanj” med syftet att ”radera vår historia” och ”utplåna våra värderingar och indoktrinera våra barn” (se DN 6/7). Både i USA och i Europa och Sverige har vi fått vänja oss vid denna retorik och dess centrala roll i populistiska och nationalistiska grupper och sammanhang. Inte sällan är det ”den vänsterliberala eliten” som ställs mot ”folket,” ibland en ”gaylobby” som hotar att krossa familjen och sexualisera barn eller en ”pk-maffia” som arbetar för att underminera yttrandefriheten.

Ingenting av detta är nytt. Det är inte ens längre förvånande. Vi blinkar knappt när den polariserande retoriken river och sliter i våra allt mer tilltygade känslor av samhörighet och medmänsklighet. Men vad som är förvånande, och inte bara förvånande utan också märkligt och inte så lite skrämmande är hur den konspiratoriska retorikens spöke allt oftare letar sig in på ledarplats i Sveriges största dagstidningar. 

På bästa ledarplats utnyttjas och förstärks ett växande förakt mot politiska processer och institutioner med hjälp av en självpåtagen underdogposition.

Ivar Arpis artikelserie i Svenska Dagbladet under 2017 och den bok – ”Genusdoktrinen” – som nyligen utgivits med Anna-Karin Wyndhamn som medförfattare, utgör bra exempel. Detta är texter som inte tjänar på att läsas för sina fakta. Som flertalet recensenter och debattörer noterar används och återanvänds här en ”bevisföring” som är minst sagt bristfällig (se Ebba Witt-Brattström i SvD (31/5), Olle Folke i Aftonbladet (8/6), Nina Björk i DN (15/6), Mats Benner i Sydsvenskan (11/6), Victor Malm i denna tidning (1/6)). 

Artikelserien och boken har desto mer att säga oss om hur den konspiratoriska retoriken bygger broar mellan de populistiska träsken och den borgerliga offentlighetens gamla högborgar. På bästa ledarplats utnyttjas och förstärks ett växande förakt mot politiska processer och institutioner med hjälp av en självpåtagen underdogposition. 

Positionen nyttjas med fördel till att identifiera konspirationer, undergräva kunskapsproduktion och jämställdhetssträvande. Avsiktligt eller ej kommer den också att elda under en drev- och hatmentalitet som begränsar forskares och politikers handlingsutrymme. 

Det är symptomatiskt och djupt oroande att ingen av de i övrigt skeptiskt hållna recensionerna av ”Genusdoktrinen” tycks ha hickat till ordentligt över de ”genusagenter” eller den ”maskerade” ”radikala ideologi” som Arpi och Wyndhamn säger sig identifiera. Malm har rätt i att en del av den dramatiska retoriken från Arpis artikelserie rensats bort i boken, den som talade om ”genusideologiska överkyrkor” och ”tysta revolutioner.” Men kvar finns ändå historiskt snurriga konspirationsteorier och, som Per Andersson noterar (SVT 1/6), den tendentiösa, känslobaserade och hånfulla tonen. 

Orden. Hoten. Vi. Dem. Det finns genusagenter mitt ibland oss.

Recensenter och andra läsare gör naturligtvis rätt i att i första hand identifiera bristen på substantiella argument. Det är stärkande att se att det faktiskt inte går att åberopa en tveksam bevisföring gång på gång utan att någon sätter ner foten. Men vikten av att belysa argumentets retoriska natur och dess kopplingar till en bredare konspiratorisk samtid bör inte underskattas.   

Inte heller Lena Andersson, som brukar framställa sig själv som en försvarare av rationaliteten och den fria tanken, tycks reflektera kring retorikens konspiratoriska effekter. I stället präglas hennes artikel om Arpi och Wyndhams bok i Dagens Nyheter (4/6) av felaktigheter uppklädda i en uppeldad och uppeldande språkanvändning där ”forskningsområden beordras att införliva genusfilosofi.” 

Lena Andersson.Foto: FREDRIK SANDBERG/TT / TT NYHETSBYRÅN

Det finns ingen sådan ”order”. Och ingen sådan ”filosofi”. Kanske är även detta symptomatiskt – som om bristen på välgrundade argument tvingar oss att surfa på talarkonstens yta – ta vara på det som sannerligen låter mycket allvarligt. Orden. Hoten. Vi. Dem. Det finns genusagenter mitt ibland oss. Snacka om ett ”samtidens förryckta spektakel”.  

Vi vill nog gärna tänka att den konspiratoriska retoriken är förbehållen de grupperingar vi redan identifierat som polariserande, populistiska, nationalistiska. Så länge den finns någon annanstans än där vi är kan vi fortsätta förlita oss på att det är de andra – de outbildade, de missgynnade, de åsidosatta, de arbetslösa, de vita männen i den amerikanska mellanvästern – som låter sig duperas och agiteras av denna uppviglande talarkonst. 

För inte skulle väl vi som håller fast vid vår övertygelse om betydelsen av bildning, en obunden offentlighet, på liberal humanism, på omdöme, på demokrati, låta oss påverkas av politisk demagogi? Spöken kan, som bekant, gå genom väggar och murar vare sig de är gjorda av cement eller ideologier. Vi borde vara mörkrädda. Tänd ljuset! Vi har en värld att vinna. 

 

Av Frida Beckman

Frida Beckman är professor i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet.