IDÉDEBATT | KINA. “Vad anser du om Kinas kommunistiska parti?” Det var en av frågorna som Aftonbladets reporter Peter Kadhammar fick när han senast sökte journalistvisum vid den kinesiska ambassaden i Stockholm. Under vad Kadhammar beskriver som ett förhör, ville de fyra ambassadtjänstemännen även veta vad han tycker om Gui Minhai och Jojje Olsson.
Jojje Olsson är alltså jag, som skrivit om såväl den fängslade förläggaren Gui Minhai som den kinesiska ambassadens upptrappade påverkansoperationer i Sverige. En viktig del är att försöka kontrollera våra medier genom allehanda hot, vilket Expressen gav flera exempel på i artikeln “Så straffas svenska medier av Kina” (19/6).
Kadhammar, som var i Kina första gången redan 1975, vittnar mycket riktigt om att det blivit allt svårare att få journalistvisum dit. För bara några år sedan var detta en formalitet som tog honom en dag. Nu måste han alltså under förhör i ambassadens lokaler bedöma sina kollegers rapportering om Kinas regim.
Trots att Kadhammar svarade undvikande på alla frågor så tog det ett halvår innan han kunde kvittera ut ett visum för 20 dagar. Detta är bara ett tecken på att kommunistpartiet har, som Kadhammar uttrycker det, “skruvat åt bit för bit” sedan Xi Jinping blev president 2013.
Medier som propagandaverktyg
Ännu ett tecken är de statliga kinesiska mediernas funktion. Deras roll beskrevs med önskvärd tydlighet av presidenten själv, när han i februari 2016 personligen besökte redaktionerna för de tre viktigaste: China Central Television (CCTV), partitidningen Folkets Dagblad och den statliga nyhetsbyrån Xinhua.
Till rungande applåder lät Xi veta att överföringen av centralkommitténs politiska tänkande till folket är mediernas huvuduppgift. Vidare befalldes medierna följa kommunistpartiets ledarskap till den grad att de ska “heta partiet i efternamn”.
LÄS MER – Jojje Olsson: Kina släpper ut mer koldioxid än USA och Europa tillsammans
Dagen därpå skrev Folkets Dagblad om vikten av sin egen och alla andra kinesiska mediers roll som propagandaverktyg, vars viktigaste uppgifter är att älska och skydda partiet samt spegla dess åsikter.
En särdeles otäck del av mediernas stärkta roll som partiets verktyg är de framtvingade erkännanden som gjort comeback under Xi Jinpings styre. Dessa avskräckande skådespel är ett eko från kulturrevolutionens våldsamma massmöten, då regimens fiender paraderades inför tusentals åskådare på gator, torg och fullsatta idrottsarenor. I dag sker det inför hundratals miljoner tittare på CCTV.
Hot och tvångsmedicinering
Det sker dessutom samtidigt som Kinas partimedier med sina bottenlösa budgetar expanderar närvaron i världens demokratier. Först för en dryg vecka sedan kom den hittills viktigaste markeringen mot denna oroande trend.
Då anmälde britten Peter Humphrey China Global Television Network (CGTN) till Storbritanniens granskningsnämnd, i hopp om att sändningstillståndet för denna utländska arm av CCTV ska dras in. Humphrey paraderades 2013 nämligen själv på CCTV, i vad som utgjorde ett tydligt brott mot brittiska sändningsregler.
Han tvingades – under hot och tvångsmedicinering – att i rutan “erkänna” hur han genom olagliga metoder samlat information relaterad till en tvist som innefattade ett brittiskt läkemedelsbolags affärer i Kina. Året därpå sågs inte bara Humphrey utan även hans amerikanska fru framföra nya “erkännanden” på tv.
Erkännandena var del av bevisföringen som användes i den skenrättegång där Humphrey och hans fru dömdes till drygt två års fängelse. En vistelse vars brist på mat, sömn, motion och vård höll på att kosta dem livet. Humphrey utvecklade en cancertumör i prostatan; hans fru fick problem med njurarna.
Framtvingade "erkännanden"
Anmälan till den brittiska granskningsnämnden offentliggjordes förra fredagen under en presskonferens i London som arrangerades av den svenska aktivisten Peter Dahlin. Samtidigt lanserade Dahlin sin nya bok "Trial by media: China’s new show trials, and the global expansion of Chinese media".
Boken utreder över 100 fall av framtvingade erkännanden på statlig kinesisk tv de senaste fem åren, varav många sänts i Europa. Boken avslöjar även hur samtliga föregåtts av tortyr eller hot, samt att statliga kinesisk tv inte bara sänder dessa “erkännanden”. Man ligger också bakom produktionen. Något som Dahlin förresten personligen kan intyga, då han själv dök upp på CCTV i början av 2016 för att “erkänna” en rad brott under arbetet med sin NGO i Kina.
Det var personal från CCTV som riggade upp kamerautrustningen i det underjordiska fängelse där Dahlin hölls isolerad. Det var en journalist från samma tv-kanal som läste frågorna direkt från det papper som polisen stuckit till henne, efter att Dahlin fått veta att hans kinesiska flickväns väl och ve hängde på vilka svar han gav.
Arbetar ostört i Sverige
Sverige är unikt i att ha fått två medborgare paraderade på statlig tv. Förutom Dahlin har detta även drabbat Gui Minhai, och dessutom tre gånger. Trots allt detta så arbetar nu sju korrespondenter från statliga kinesiska medier helt ostört i Sverige, bland annat från CCTV.
Kanalen genomför i detta nu en stor expansion i London, som ska bli nav i Europa för produktion och spridning av material som de statliga kinesiska medierna alltså även själva ogenerat beskriver som propaganda. Bara CGTN:s nya lokaler i exklusiva Chiswick Park kostade flera miljarder kronor; de kommande 18 månaderna ska över 300 journalister och producenter anställas.
Om Humphreys anmälan får gehör blir investeringarna värdelösa. Och möjligheten finns. 2012 drog brittiska granskningsnämnden in sändningstillståndet för iranska Press TV, efter att kanalen tvingat en iransk aktivist att “erkänna” på tv. Statlig kinesisk tv har alltså gjort samma sak långt över hundra gånger, inklusive med tre europeiska medborgare.
Kommer Kina, tack vare sin ekonomiska makt, sedvanligt tilldelas ännu ett frikort att utöva repression? Oavsett utfall så står den svenska granskningsnämnden maktlös, då CCTV till skillnad från i Storbritannien inte har någon produktion i Sverige. Men då kinesiska myndigheter konstant försvårar svenska journalisters arbete i Kina så kan vi inte bara se på.
Något måste göras för att markera mot både det allt ojämnare spelfältet och de övergrepp som statliga kinesiska medier konstant gör sig skyldiga till. En början vore att skicka hem CCTV:s korrespondent i Sverige – åtminstone tills Gui Minhai släpps fri.
Av Jojje Olsson
Jojje Olsson är Kina-kännare och skribent på Expressens kultursida, bosatt i Taiwan. Hans senaste böcker är "De kidnappade Kinasvenskarna" och "Fängslad, förnedrad och svartmålad – Kinas behandling av den svenska förläggaren Gui Minhai".