Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Kina visar varför klimatet är chanslöst i en diktatur

Daniel Lindvall. Foto: Christer Sturmark / Fri tanke
Skolstrejk för klimatet. Foto: CHRISTINE OLSSON/TT / TT NYHETSBYRÅN
Xi Jinping. Foto: LI XUEREN / STELLA PICTURES/XINHUA/AVALON.RED B950

De senaste åren har forskare och debattörer argumenterat att vår demokrati inte kan lösa klimatfrågan. 

Daniel Lindvall visar varför diktaturen är ett sämre alternativ.  

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ESSÄ. Klimatkrisen utgör möjligen den svåraste och mest allvarliga utmaning som mänskligheten någonsin ställts inför. Under loppet av en generation måste vi få ner utsläppen av växthusgaser till noll. Vi måste göra massiva investeringar för att ställa om våra energisystem och dessutom ändra vårt sätt att leva. Vi måste göra det nu och det måste ske globalt. 

Vissa klimatforskare menar att det en övermäktig uppgift för en demokrati. Det är en för allvarlig och komplex fråga. Den brittiske biokemisten James Lovelock har exempelvis sagt att ”även de bästa demokratier förstår att när ett större krig närmar sig måste demokratin sättas på paus”. 

Men vore det verkligen en bra lösning för klimatet att sätta demokratin på paus? I boken ”Upphettning. Demokratin i klimatkrisens tid” analyserar jag tillsammans Kjell Vowles och Martin Hultman, denna fråga. I teorin tycks det finnas vissa fördelar med ett auktoritärt styre. En auktoritär makt behöver inte ta hänsyn till äganderätt eller enskilda intressen. Bilfabriker skulle kunna beordras till att ställa om produktionen från stadsjeepar till solpaneler. Tempot i omställningen skulle skruvas upp. En stark ledare kan skrida till verket och agera, och behöver inte fundera på hur lättkränkta medborgare försiktigt kan knuffas till att göra klimatsmarta val. 

Kinas stora satsningar på sol- och vindkraft är ett exempel på hur en auktoritär stat agerat kraftfullt för klimatet. Kina stod 2017 för mer än hälften av världens nyinstallation av solenergi och under 2016 installerade Kina paneler som kunde täcka en fotbollsplan varje timma.

Demokratier är framför allt bättre på att hantera den information och den kunskap som behövs i omställningen.

Demokratier tycks dessutom ha svårt att värja sig från påverkan från lobbyister. I USA la olje- och gasindustrin mellan 2000 och 2016 runt 2 miljarder dollar på att motarbeta klimatlagstiftning. Väljarna har blivit vilseledda att tro att klimatkrisen är överdriven och att omställningen är skadlig för ekonomin. Beslutsfattare agerar i fossilindustrins intressen.

Men auktoritära stater låter sig också påverkas av enskilda intresseaktörer. Inom ramen för satsningarna inom den så kallade nya Sidenvägen har Kina enligt vissa uppskattningar utlovat investeringar på 20 miljarder dollar i kolkraft. Det är inte helt klart varför Kina håller på att göra sidenvägen till en kolväg, men vissa bedömare pekar på kolindustrins starka band till kommunistpartiet. Den förnybara industrin är främst driven av entreprenörer som inte kan räkna med samma politiska backning. En stor del av Kinas kolkraft skulle dessutom inte varit lönsam i en marknadsekonomi.

I verkligheten finns det lite som tyder på att auktoritära stater är bättre än demokratier på att hantera klimatet. Organisationerna Germanwatch och Climate Action Network Europa har satt upp ett index som mäter olika länders klimatpolitik. Enligt organisationerna har inget land gjort tillräckligt för att kvalificera sig till någon av de tre toppositionerna. På fjärde plats kommer det demokratiskt styrda Sverige följt av det auktoritära Marocko. Men en analys av samtliga länder visar att det finns ett tydligt samband mellan demokratisk utveckling och klimatpolitik. De auktoritära regimerna ligger i botten medan de fullständiga demokratierna placerar sig högst upp.

Klimatstrejk på Stortorget i Malmö. Foto: FRITZ SCHIBLI / EXPRESSEN/KVP

I öppna samhälle har klimatforskningen bättre förutsättningar att verka och sprida sina rön. Det är i länder där yttrande- och föreningsfriheten respekteras som makthavare och näringsliv kan granskas och en folkrörelse för klimatet kan växa fram. Här kan medborgarna ställa krav. Kinas första Fridays for Future-demonstrant arresterades av polis.

Demokratier är framför allt bättre på att hantera den information och den kunskap som behövs i omställningen. Studier av Kinas investeringar i förnybar energi visar att de ofta är placerade på ställen där energin är som minst efterfrågad och där det ofta saknas förutsättningar till energiöverföring. 

Klimatfrågan är helt enkelt för komplex för att kontrolleras genom storskalig social ingenjörskonst.

Trots att landet under 2017 installerade 139 procent mer förnybar energi än USA gav de kinesiska investeringarna bara 38 procent mer el. Kina är det land som utnyttjar sin förnybara energi på det minst effektiva sättet i världen. Nära en femtedel av vind- och solkraften går helt förlorad. 

Omställningen måste ske snabbt, men den måste också bli rätt. Eftersom det i auktoritära stater som Kina inte finns ett fritt flöde av information blir en despot som Xi Jinping ofta inte upplyst om samhällets fullständiga komplexitet. 

Den tyske sociologen Nico Stehr, föreståndare för det europeiska centret för hållbarhetsstudier, menar att vi måste inse att varje åtgärd vi gör för att motverka klimatförändringarna ger olika sociala, politiska och ekonomiska konsekvenser. Detta är, skriver han, ”precis varför demokrati, hur otymplig den än må vara, inte bara är nödvändig, utan avgörande för att vi ska kunna möta en utmaning av den magnitud och komplexitet som klimatförändringarna utgör”. 

Klimatfrågan är helt enkelt för komplex för att kontrolleras genom storskalig social ingenjörskonst.

 

Av Daniel Lindvall

Daniel Lindvall är sociolog och aktuell med boken ”Upphettning. Demokratin i klimatkrisens tid” tillsammans med Kjell Vowles och Martin Hultman. Essän ovan är en omarbetad version av ett kapitel i boken.