Kina har bestämt sig – man vill se svensken Gui Minhai död

KOMMENTAR | GUI MINHAI. Nyligen avled vetenskapsmannen Stephen Hawking i sviterna av nervsjukdomen amyotrofisk lateralskleros (ALS). Sjukdomen förlamar patienten gradvis, genom spridning i ryggraden och hjärnan. I genomsnitt lever en insjuknad patient mellan två och fyra år. Endast tio procent överlever längre än tio år.

Detta är samma sjukdom som Gui Minhai har ådragit sig under sin två och ett halvt år i kinesisk fångenskap. Hans dotter Angela berättar hur pappa redan nu inte kan röra vänsterhandens fingrar, och börjar få problem även med höger hand. Han har på senare tid också fått allt svårare att gå.

Gui kan knappast lura döden lika länge som Hawking. Förutom att ha oddsen emot sig så befinner sig Gui i kinesisk fångenskap, snarare än att som Hawking ha tillgång till specialistvård i världsklass.

Tvärtom så har Kina satt i system att låta politiska fångar dö i sjukdom bakom galler. Som när Nobelpristagaren Liu Xiaobo förra sommaren gick bort i levercancer efter åtta år i kinesiskt fängelse. Även hans sista önskan om att vårdas i Peking avfärdades; den 62 år gamle Liu mötte i stället döden på ett av polisen avspärrat sjukhus i nordöstra Kinas rostbälte.

Cao Shunlis död

Den i omvärlden kände Liu utgör dessvärre bara ett av dussintals – kanske hundratals – liknande exempel. Och vare sig åldringar eller kvinnor kommer undan.

Tidigare denna månad inföll treårsdagen av Cao Shunlis död. Hon greps i färd med att flyga till Geneve för att delta i en FN-utbildning. Caos familj vädjade om frigivning på grund av hennes många hälsoproblem. Men de fick aldrig återse henne i livet. Först när Cao föll i koma ett halvår senare så fördes hon till sjukhus där hon snart dog, utmärglad och full av liggsår.

Precis som i George Orwells roman 1984 så mördas inte dissidenter på öppen gata i Kina. De lämnas i stället att långsamt tyna bort i landets fängelsesystem, gärna efter att par framtvingade "erkännanden" på statlig tv. Och mycket talar nu för att en svensk medborgare kommer gå detta öde till mötes.

Det var just Gui Minhais hälsotillstånd som fick två svenska diplomater att försöka ta honom från Ningbo till Peking i januari. Men på vägen dit stormade tio civilklädda poliser in på tåget och rövade bort Gui mitt framför näsan på diplomaterna. När en svensk läkare sedan åkte till Ningbo så fick denne inte träffa Gui – trots att garantier om detta ska ha getts på förhand.

Mycket pekar på att – som en akademiker som följt fallet nära uttrycker det – Kinas myndigheter har "bestämt sig för att ta död på Gui". Detta borde få varje diplomatisk varningsklocka att ringa. Men verkligheten är en annan.

Margot Wallströms uttalanden

Utrikesminister Margot Wallström har, välkommet men sent omsider, i år gjort ett par offentliga uttalanden om att Gui bör släppas fri. Men ord kostar ingenting. Och i handling fortsätter man dansa efter Kinas pipa, exempelvis genom att hjälpa dess regim att isolera demokratin på Taiwan.

För ett par veckor sedan ändrade Skatteverket benämning på Taiwan i sin databas till "Taiwan, provins i Kina"”. En ändring som enligt Per Skogh, rättslig expert på Skatteverket, skedde efter att UD hört av sig och uppmärksammat Skatteverket på att de bör ändra denna namnform.

Signalerna från UD kunde inte ha varit tydligare: Gör vad ni vill med våra kidnappade medborgare, inklusive att döda dem långsamt. Förvisso kanske vi gör ett officiellt uttalande eller två. 

Men bakom kulisserna kommer vi fortsätta att rätta oss efter er för att inte skada det ekonomiska samarbetet.

Av Jojje Olsson

Jojje Olsson är journalist, specialist på Kina och bosatt i Taiwan. Han är aktuell med boken "De kidnappade Kinasvenskarna".