Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Därför bråkar Stockholm om kebab och dyra bilar

Hornsbergs strand i Stockholm om sommaren, en oerhört populär mötesplats.Foto: JESSICA GOW / TT NYHETSBYRÅN
Dan Hallemar.Foto: OLLE SPORRONG
Kebab.

Grannars klagan på kebabflott och besökare har placerat Hornsbergs strand i Stockholm i blickfånget.

Dan Hallemar ser ett problem som bara går att lösa med bättre byggda städer. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. Om man ska sammanfatta det stadsbyggande som varit förhärskande de senaste tjugo åren hittar man ord som ”stadsmässighet” och uttryck som ”levande stad”. Orden och uttrycken blev sätt att ta ut avstånd från det man uppfattade som en historia av icke-städer och döda platser. 

I denna historiesyn återfanns 1960-talets förstäder, 1970-talets småhusområden och 1980-talets stora postmoderna stadsdelar som Skarpnäck och Södra station i Stockholm, Ladugårdsängen i Örebro eller Eriksberg i Göteborg. 

Postmodernismen återupptäckte förvisso staden och dess alla typologier, med slutna kvarter, gathörn och bostadsgårdar dolda innanför fasaderna men fick trots detta inte det stadsliv som man hade hoppats på. Här saknades verksamheter i bottenvåningarna, attraktiva offentliga platser och inte sällan genomgående bil- och kollektivtrafik. Det rullade inga spårvagnar eller livliga boulevarder genom dem. Det fanns inga uteserveringar på Södra station eller Ladugårdsängen.

Med början kring 2000 vill stadsbyggare i stället bygga stadsdelar som uppfyller en annan dröm om staden, täta kvarter, många lokaler i bottenvåningarna och strandpromenader men också gator med trafik, antingen bilar eller kollektivt, oftast både och. I Stockholm myntades begreppet ”promenadstaden”, det var en stad som hämtade sina förebilder från sekelskiftesflanörernas Paris.

Det var också en typ av stadsbyggande som ville vara attraktivt på samma sätt som en gång Vällingby eller Farsta centrum varit det.

Fram växte stadsdelar som Hammarby sjöstad och Hornsbergs strand i Stockholm, Öster mälarstrand i Västerås och med viss modifikation och mer småskalig fiskebyfeeling Västra hamnen i Malmö. Det var också en typ av stadsbyggande som ville vara attraktivt på samma sätt som en gång Vällingby eller Farsta centrum varit det. Platser som man kunde tänka sig att åka till, för att äta på restaurangerna och glassbarerna eller promenera längs kajerna.

Många av de nya stadsdelarna som byggdes under den här perioden var också vattennära eftersom man upptäckt de gamla industriområdena i städerna. När Västra hamnen i Malmö öppnade 2001 gav skribenten Per Svensson stadsdelen fem getingar i Expressen och skrev att bygger man en promenad längs havet kan man inte misslyckas. 

Hela Malmö stad började strömma till Västra hamnen för att hänga, bada och leva det stadsliv som en stad vid vattnet kan vara: The boardwalk having some fun.

Vad som uppenbart var ett framgångsrikt stadsbyggande kunde i Malmö under början av 2000-talet också uppfattas som problematiskt för de som bosatt sig där. För många människor kom dit, det blev stökigt och de boende klagade. 

Samma konflikt har nu, sedan den varma sommaren 2018, börjar synas i Stockholm och mer specifikt vid Hornsbergs strand, en stadsdel byggd helt enligt den nya täta stadens idé om en livlig stad, uteserveringarnas stad, flanörernas.

Debatten de senaste dagarna har handlat om rasism i synen på besökarna i den vattennära stadsdelen, men också om de boendes intolerans mot själva det livliga – alltså människorna – i den levande staden. 

Priset på lägenheterna, alldeles oavsett om de är bostadsrätter eller hyresrätter, sitter ihop med stadsdelens plats i staden.

Här uppstår en intressant konflikt i denna stadsbyggnadsidé som först nu mognat i svenska städer. Priset på lägenheterna, alldeles oavsett om de är bostadsrätter eller hyresrätter, sitter ihop med stadsdelens plats i staden. De är summan av de faktorer som är närheten till vattnet, den direkta koppling till andra centrala delar av staden, som Kungsholmen, liksom till just det stadsliv som utlovas där. 

Det fanns ett löfte som formulerades i en slogan för den här nya stadsdelen innan den byggdes, om en plats där du ”har nära till allt utan att ge upp dig själv”. Denna närhet är närheten till en marknadsförd variant av ett stadsliv. Ett där inga konflikter finns. Det man har betalat för är detta läge och denna struktur, med täta kvarter, slutna gårdar och promenad längs vattnet. Men detta är också ett stadsbygge, en stad, som byggs för alla medborgare – också de som inte betalat för det. 

Malmö har ett arkitekturprogram, ett dokument som ska styra hur man bygger staden, där kan man läsa att arkitekturen ska ”tillföra värden till alla människor i Malmö” och arkitekturen ska vara ”inbjudande och tillgänglig”. Alla och tillgängligt är nyckelorden. 

Den här konflikten, liksom den tidigare i Västra hamnen, handlar om detta. Staden som ett värde för alla och för de enskilda. Och: de två värdena sitter ihop, det ena finns inte utan det andra. 

Det är i det täta mötet mellan husen och stadens offentlighet som det där livet uppstår. Och det är i det täta mötet som priserna på bostad och hyresrätter stiger. 

Men här finns också en annan aspekt: De här offentliga platsernas unika egenskaper. I Malmö förstod man snabbt att det fanns en efterfrågan på det vattennära och byggde ut med fler bad och promenader längs stadens hav. Också Stockholm är en stad med ett hav och vatten, i hela staden. Det är uppenbart att det är en outnyttjad resurs vad gäller urban kultur. 

Det är inte fler dyra bostads- eller hyresrätter som behövs vid vattnen utan fler platser där människor kan mötas och hänga.

Det är också uppenbart att Stockholm när staden har växt har underskattat behovet av nya parker och offentliga platser. Det finns en romantisk bild av den levande staden, att allt ska samverka på små täta torg, men där finns också en konflikt om de öppna platserna blir för små i relation till de bebyggda. 

I New York skapade man för ett antal år sedan nya offentliga ytor precis invid vattnet söder om Brooklynbron på Brooklynsidan, den 34 hektar stora Brooklyn Bridge Park. Ja, det är en tröttsam förebild men hear me out. Man valde här att inte alls bygga bostäder i vattenkanten utan fotbollsplaner, stränder, stora torg med fasta grillar, sluttande gräsytor och bryggor och andra attraktioner. 

I Malmö byggde man ut den sociala mötesplatsinfrastrukturen, i New York såg man längtan till vattnet, till det sociala livet men man kopplade det inte helt självklart till bostäder utan gjorde en destination av det, en utflyktsplats för helger och kvällar. Det finns för få sådana levande – och inte minst gratis – platser i Stockholm. Det är lärdomen man kan dra om kebab-gate. 

Det ska inte hindra staden från att hävda allas rätt till dess parker, gator och restauranger. Det får de som betalar för att bo i denna stad stå ut med och ordningsmakten hantera, men man bör tolka signalerna rätt. Det är inte fler dyra bostads- eller hyresrätter som behövs vid vattnen utan fler platser där människor kan mötas och hänga, fler parker, promenader, idrottsplatser, grillplatser vid vattnet och på andra ställen. Ingenstans blir detta tydligare än i Stockholm, en stad som under de två decennierna med idén om den täta staden förträngt behöver av fria ytor. Det är inte de två krockande stadslivsdrömmarna i Hornsbergs strand det är fel på, det är att den ena har uppfyllts mer än den andra.

 

Dan Hallemar är medarbetare på Expressens kultursida, förlagschef på Arkitektur och driver podcasten ”Staden”.

I tv-spelaren ovan visas ett liveavsnitt av podden ”Lunch med Montelius”, inspelat på Bokmässan i Göteborg.