Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Kärnfamiljen gör oss ensammare

Kärnfamiljen. Foto: KATSIARYNA PAKHOMAVA / SHUTTERSTOCK
Elin Grelsson Almestad. Foto: MATILDA RAHM / ATLAS
"Den etiska slampan".

Under hösten har en diskussion om familjebildning och ensamhet seglat upp. 

Elin Grelsson Almestad påpekar att det finns andra sätt att organisera livet på.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

DEN ENSAMMA FAMILJEN | IDÉDEBATT. Skrien från kärnfamiljen är många. Nyligen vittnade Madelaine Levy (SvD 25/11) om den ofrivilliga ensamhet som drabbar småbarnsföräldern när hens tid ockuperats av familjeliv. Och i serien” Kan Andrev få en vän?” på SVT Edit försöker skribenten och författaren Andrev Walden hitta svaret på frågan varför män förlorar sina vänner i samband med familjebildandet och om det går att undvika. 

Andra, som Ida Ölmedal i Sydsvenskan (16/12), sörjer vännerna som försvunnit in i kärnfamiljens isolerade dimma. 

Också i sociala medier ekar vittnesmålen: människor kraschar i utmattning eller separerar från sin utvalda person – hen som skulle vara ens bästa vän, partner i familjeprojektet, ens passion och sexuella allt. Alla tycks därtill jagas av en konstant stress över att ligga efter på något område; träning, vänner, arbete, barn, tid med partner. 

”Vi skulle ju inte bli sådana”, säger vänner omkring mig med sorg i rösten över att inte ha träffat människor utanför bubblan på länge, och över att ha stängt den dörr till den slutna kärnfamiljen som de lovade att de alltid skulle hålla öppen. 

Ändå ses sättet som vi lever på som ett ofrånkomligt faktum. Vi sitter i våra bubblor – som singlar, par, familjer eller barnlösa – och förfasar oss över takten som våra liv rasar fram i. 

Linsgrytor och feminism

Att kritisera kärnfamiljsnormen känns så klart som det tröttaste någon kan göra 2018. En rest från ett feministiskt 1990-tal, eller ett eko från ett kollektivboende, linsgrytedoftande 1970-tal. 

I en tid där det individuella valet lierat sig med feminismen kommer varje försök att på ett strukturellt plan diskutera kärnfamilj och tvåsamhet som norm och bärande samhällskonstruktion att tolkas som individuell kritik mot alla de som ”faktiskt valt att leva så och är jättefeministiska ändå”. 

Det är en tid där en nykonservativ vurm för familjebildning och äktenskap anses som edgy och spännande. Inte sällan i kombination med ett väderkvarnskrig mot en försiktig normkritisk retorik som i sin tur aldrig kommit längre än en teoretisk problematisering av tillvaron. Den senare har definitivt inte ruckat på strukturerna som juridiskt och ekonomiskt premierar en familj av två vuxna och minst ett biologiskt barn.

Under en kort period under hösten blev jag samboende med en ettåring och hennes föräldrar. Det var en tillfällig konsekvens av Stockholms bostadsmarknad, men under den dryga månad vi bodde ihop hann jag och barnet utveckla en allt närmare relation. 

Vi åt måltider tillsammans, lekte, pratade och jag lärde mig snabbt hennes rutiner. Hon bestämde att den rosa mjukisgrisen tillhör mig och la den i mitt knä varje gång jag var i närheten. Om nätterna vaknar jag ibland till av hennes skrik och kände ett styng av oro och ett behov av att trösta innan någon av föräldrarna lugnat henne. 

 

LÄS MER – Helena Granström: Det är inte barnens fel att vi är ensamma

BBC och Netflix

Jag tänker att också detta skulle kunna vara en form av liv, ett sätt att vara vuxen i närhet av barn. Att det borde finnas andra vägar att gå än de skarpa gränserna mellan singel/par/barnfamilj/barnlös och liknande fasta ramar som vi lever utifrån i dag.

Jo, visst rör det lite på sig. Små förskjutningar som att det exempelvis numera är möjligt även för en vän eller granne att vabba ett närstående barn. På ett kulturellt plan och i somliga sfärer finns ett alltmer öppet samtal om monogamins svårigheter och en större vidsynthet inför att relationer kan se ut på många olika sätt. 

I BBC-serien ”Wanderlust”, tillgänglig på Netflix, skildras ett par som levt tillsammans i tjugo år och fått tre barn tillsammans och som gemensamt bestämmer sig för att ha sexuella relationer med andra. Lyhört och empatiskt berättar manusförfattaren och regissören Nick Payne om glädje, sårbarhet och trassel utan att döma åt det ena eller andra hållet.  

Kanske är det också ett tecken i tiden att den polyamorösa guideboksklassikern ”The ethical slut”, från 1997, nu i sin tredje och uppdaterade upplaga blivit översatt till svenska. Det är en på många sätt typisk amerikanskt sexpositiv bok, med en problemfri inställning till såväl prostitution som strippklubbar, och en stor anledning till att den blivit en klassiker är sannolikt att det inte funnits så mycket annat att tillgå i ett samhälle som svämmar över av relationsråd till monogama, men helt saknar tips för den som inte tycker att det är så farligt om partnerns könsorgan råkar snudda någon annans ibland. 

Med sociala medier, nätforum och podcasts är läget ett annat i dag. Ändå är ”Den etiska slampan” bitvis och fortfarande en gedigen och inkännande guide kring allt från att hantera svartsjuka till hur man kommunicerar på att bra sätt, råd som fungerar oavsett relationsform. Men överlag är det som om vår klagan över ohållbara liv och familjebubblor inte förmår att omformuleras i visioner om hur det i stället skulle kunna vara.

RUT-bidrag

Det finns en mängd politiska vägar att gå från kärnfamiljsskrien och normkritiken till konkreta förändringar. Förkortad arbetsdag som frigör tid för utvecklandet av alla sorters relationer och engagemang. En annan typ av bostadsmarknad där vi inte antingen sitter fast i gigantiska lån med svårigheter att separera eller är hänvisade till de andrahandskontrakt som bjuds. 

En bostadsmarknad som skulle göra det möjligt bosätta oss nära varandra eller bo tillsammans med många fler på eget initiativ och inte som en trångbodd konsekvens för dem som inte är attraktiva nog på bostadsmarknaden. 

Det skulle också kunna finnas förenklade juridiska möjligheter för fler än två personer att vara vårdnadshavare om ett barn. Men det är som om vår, för de allra flesta, ohållbara tillvaro inte får eller kan politiseras längre än RUT-bidrag och vabbregler. 

Kanske kan skrien, eller det smått desperata behovet av att försvara tvåsamheten och kärnfamiljen i varje ansatt läge, å andra sidan tolkas som att något håller på att hända. 

I ”Den etiska slampan” skriver författarna Janet W. Hardy och Dossie Easton visionerande om ett samhälle där familje- och vänskapsrelationer växer organiskt och dynamiskt, breder ut sig och anpassar sig. 

”Vi är övertygade om att nya sätt att forma familjer håller på att utvecklas och de kommer att fortsätta utvecklas, inte för att ersätta kärnfamiljen utan för att bredda urvalet så att vi har fler möjligheter”, konstaterar Hardy och Easton. 

”It takes a village to raise a child”, brukar det heta. Den byn borde vi alla bli bättre på att skapa.

 

LÄS MER – Elin Grelsson Almestad: Våra kroppar är en besvärjelse mot döden

 

 

SAKPROSA

JANET W. HARDY OCH DOSSIE EASTON

Översättning Annelie Axén

Den etiska slampan. En handbok i polyamori, öppna relationer och andra äventyr 

Gir, 353 s.

 

 

Elin Grelsson Almestad är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hennes senaste roman är "Hundarna på huvudgatan".

I tv-spelaren visas det senaste avsnittet av Kultur-Expressen.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!