Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Kajsa Ekis Ekmans feminism blir till förtryck

Tiina Rosenberg är genusvetare och professor i teatervetenskap. Foto: SANNA SJÖSWÄRD / ATLANTIS
Kajsa Ekis Ekman. Foto: EVA LINDBLAD / PRESSBILD LEOPARD FÖRLAG

Debattören Kajsa Ekis Ekman driver tesen att man kvinnan nedvärderas om människor anses kunna välja sin könsidentitet.

Tiina Rosenberg varnar för en feminism som övergår i förtryck.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

IDÉDEBATT | FEMINISM. Feministiska aktivister har haft medvind under de senaste månadernas #metoo-kampanjer. 

Döm då om min förvåning när en stark feministisk röst – Kajsa Ekis Ekman – tar till orda och skuldbelägger transpersoner i en artikel i Aftonbladet. Hennes argument länkar sig till den tes som Janice Raymonds framförde i boken ”The Transsexual Empire” (1979). Enligt denna tanke invaderar transkvinnor det utrymme som kvinnor med ”rätt” kromosomuppsättning lyckats kämpa sig till. Det är alltså inte nog att män styr och ställer världen över, de ska också klä ut sig till kvinnor för att förstöra kvinnors hårt villkorade frihet – så löd budskapet den gången.

Varför väcka detta för länge sedan begravda resonemang till liv vid en tidpunkt då feminister äntligen har chans att flytta fram sina positioner? 

 

LÄS MER – Valerie Kyeyune Backström: Fillers och botox är inte feminism 

Transpersoner ses som hot

På samma sätt som det historiskt hävdats att kvinnor är ofullständiga män(niskor), finns det fortfarande en feministisk ängslan inför transpersoner, som bryter mot tvåkönsnormen i den vardagliga genusrepertoar som kretsar kring tydligt identifierbara kvinnor och män. 

Avhumaniseringen av transpersoner är inte ny. Men den känns särskilt skrämmande i en tid präglad av förakt för demokratiska spelregler och brist på grundläggande empati för människor som sällan kommer till tals i offentliga diskussioner. 

Kajsa Ekis Ekman binder kvinnlighetens formering till en medfödd könstillhörighet. Därmed blir hennes feminism cis-normativ. Det systerskap hon företräder inkluderar bara kvinnor vars sociala och biologiska kön överensstämmer. 

Men den som i dag kallar sig feminist kommer inte särskilt långt utan en intersektionell teoribas. Den utgår från hur olika maktordningar knutna till exempelvis funktionalitet, geopolitisk positionering, klass, kön, nationalitet, rasifiering, sexualitet och ålder förutsätter och påverkar varandra. Översatt till vardagsspråk innebär detta att olika former av diskriminering förutsätter och förstärker varandra. 

Ordförklaringar

Trans*: asterisken används numera (framför allt i en internationell kontext) för att signalera en bredare förståelse av begreppet trans.

Cis-person: en person vars juridiska, biologiska och sociala kön och könsidentitet hänger ihop.

Cis-normativitet: att hävda att medfött kön och könsidenitet bör hänga ihop. 

Intersektionalitet

Under #metoo-uppropet har exempelvis en del feminister beklagat att hbtq-frågor och antirasism försvagat det feministiska arbetet mot kvinnovåld. Hbtq-personer och antirasister pekas alltså ut som splittrande snarare än förstärkande krafter inom den feministiska rörelsen. Jag anser att det är precis tvärtom. Själva #metoo-rörelsen startades av an afroamerikansk aktivist, Tarana Burke i Bronx i New York, även om den fick fart först när vita feminister förde budskapet vidare. Ära den som äras bör.

Fråga är huruvida systerskapet alls är en bra utgångspunkt för feministisk politik. En modern feminism borde snarare utgå från något annat än en diffus känsla för kromosomdefinierad gemenskap. Den indiska feministen Chandra Talpade Mohanty framhåller solidariteten, snarare än systerskapet. Kvinnors liv och kamp är förvisso inte likadana överallt, menar hon, men de är likväl jämförbara. Hon argumenterar för politisk solidaritet och för gemensamma intressen, definierade som gemenskaper eller kollektiv bland arbetande kvinnor i allmänhet och arbetarkvinnor i synnerhet. 

 

LÄS MER – Ebba Witt-Brattström om #metoo: En global revolution 

Identitetspolitik 

Detta innebär också att det inte behövs någon gräns för hur många olika perspektiv politiska rörelser kan hantera. Ju fler synvinklar desto bättre; de stärker feminismen eftersom fler människor känner att det finns utrymme för dem. I stället för att peka ut en sårbar minoritet bör frågan ställas vad vi gör för att inkludera transpersoner i demokratiskt sinnade politiska rörelser för mänskliga rättigheter. 

Tran*aktivismen är nödvändig därför att den skapar utrymme för att belysa erfarenheter som sällan tas upp när ”viktigare” feministiska  frågor diskuteras. 

Den är ofta utskälld för att vara en form av identitetspolitik, det vill säga värna en viss grupps intressen. Men strängt taget är all politik någon form av identitetspolitik, med den skillnaden att vissa identiteter är mer politiserade än andra. 

Är det inte identitetspolitik när politiska ledare formligen vrålar om att göra sina länder ”great again”? 

Denna paranoida fantasi om inkräktare som stulit något viktigt från ”oss” strider mot tanken om den välfärdsstat som tillhör oss alla. "Alla ska med" är ju rentav en slogan för välfärdsstatsidén.

Det finns nog plats för oss alla, oavsett kromosomuppsättning. 

 

LÄS MER – Joel Halldorf: Två kön är en rimlig utgångspunkt 

 

Tiina Rosenberg är genusvetare och professor i teatervetenskap.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!