Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Jo, poesin riskerar att bli meningslös

Viola Bao är kritiker i HD Sydsvenskan samt Dagens Nyheter. Foto: HD SYDSVENSKAN

Är den svenska poesin på väg att göra sig själv betydelselös?

Victor Malm svarar sina kritiker i debatten om litteraturens mening.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

LITTERATUR | DEBATT. Jag håller med Viola Bao: naturligtvis är det dumt att döma ut samtidspoesin efter att ha läst fyra böcker med dikter i (DN 18/1). Men det var inte vad jag ville göra, jag uttryckte mig dåligt: jag menade inte att den svenska poesin är värdelös och när jag gjorde fyra poeter till ”representanter för samtidspoesin som helhet” var det delvis för att visa att mycket är bra, att bredd finns. 

Men kanske är jag ensam om känslan av att något saknas, att poesin har förlorat betydelse? Den har inget med eventuella brister i enskilda verk att göra, utan rör snarast poesins sociala dimensioner. 

Baos beskrivning av läget är förstås bättre än min, men hennes optimism är svår att förstå. Jag kan nämligen inte se vad som är så positivt med att det inte finns några dominerande metaberättelser om samtidspoesin. Den som ironiserar över andras generaliseringar borde förstås säga något mer specifikt än att poesin därför blir ”friare att utforska sig själv”, men visst, det blir lättare att se hur spretig poesin är. Vad som är bra med det förklarar dock inte Bao. Själv tvivlar jag. 

 

LÄS MER – Victor Malm: Samtidspoesin har blvit bekväm

Varför poesi?

Kan det inte lika gärna vara ett tecken på något trist? På utmattning, utspridning, otydlighet? På, säg, en frånvaro av seriös poetologisk reflektion?

Eller på att dagens poesi och kritik präglas av ett slags ovilja mot, eller i värsta fall ett ointresse för, att ge ett trovärdigt – det vill säga nytt – svar på den gamla frågan om vad som gör det ord poeten yttrar till ett poetiskt ord (som Thomas Götselius en gång uttryckte saken). Det vill säga, av en ovilja att sätta något på spel. Skapa en metaberättelse om vad poesin är, dess varför och betydelse. 

Det var mystifierande att kalla poesin ”objektivt passé”. Perioder innan vår har präglats av samma sak. Och jag ska kanske inte utesluta att Mikaela Blomqvist har rätt när hon hånfullt insinuerar att min klagan bara gav uttryck för en karaktärsbrist (GP 18/1). Men frågan hon ställer – varför vill eller orkar Victor Malm inte läsa poesin ordentligt? – motsvaras av en mindre meningslös, poetologisk variant: varför bör någon vilja eller orka eller läsa poesi ordentligt? 

Den moderna poesin

Och den lyser med sin frånvaro. Precis som andra frågor rörande poesins betydelse, dess plats i livet, samhället och kulturen. Kanske känns de fåniga? Eller svaret självklart? Är det jag som är dum? Poesi är poesi är poesi. 

Men bara en dumdogmatisk nykritiker skulle förneka att den moderna poesin hade sett väldigt annorlunda ut om inte kritiker och poeter gång efter annan lyckats ge dessa frågor trovärdiga svar. När ett svar blir definitivt, aggressivt självklart, känns poesin lätt stelnad – löper risken att framstå som ett bekvämt utövande av sanktionerade ritualer och konventioner. Som harmlös, oförarglig. Och därför måste ett trovärdigt svar också vara ett nytt svar. 

Utan sådana blir situationen annorlunda. I stället för en dominerande metaberättelse om samtidspoesin får vi tom empiri: dagens poesi är spretig. Vilket den förstås alltid har varit. Hävdar man ändå att spretigheten är särskilt utmärkande för dagens poesi skapar man dock en metaberättelse, fast av ett tomt slag.

Välmenande tolerans

Empiriskt rättvis, icke-exkluderande, tolerant. Smakar inte dikten är det bara att prova en annan, det är inget att bråka om, kritikern beskriver vad hon har framför sig, upplyser de allt färre konsumenterna, ger ingångar till texterna. Inget sätt att skriva är bättre eller riktigare än något annat. Moden kommer och går. Spretigheten spretar annorlunda. Allt är frid och fröjd. Ojar jag mig i onödan? Kanske. 

Borde jag inte snarare, som David Zimmerman, bry mig om poeternas allt svårare arbetsvillkor, engagera mig i kulturens kamp för överlevnad i stället för att slunga ur mig förebråelser (Sydsvenskan, 22/1)? Kanske. 

Men jag tror inte att välvilja är till särskilt stor hjälp. Vad jag inte kan bli kvitt är ju känslan av att inget står på spel, att den välmenande tolerans poesin så ofta tas emot och diskuteras med har något hämmande över sig. För jag tror att Göran Printz-Påhlson hade rätt: det är först när ingen längre gitter angripa konsten som man kan befara att dess kris är akut. 

 

 

Victor Malm är doktorand i litteraturvetenskap och kritiker på Expressens kultursida. 

I tv-spelaren ovan visas det senaste avsnittet av Kultur-Expressen.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!