Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Jag träffar langarna på torget varje dag

Vällingby centrum.Foto: Henrik Montgomery/TT / COPYRIGHT TT NYHETSBYRÅN
Martina Montelius.Foto: Niklas Hellgren

Förnedringsrån, droghandel och skjutningar – senast i torsdags kväll sköts en 19-åring i Husby i Stockholm.

Martina Montelius undrar vad tonårslangarna hemma i Vällingby drömmer om på nätterna. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. På torget i Vällingby pågår knarkhandeln helt öppet. Flera gånger har jag sett de små paketen byta ägare alldeles intill mig när jag gått hem från affären. Köparna är ofta vita, snaggade män i mjukisbyxor. Säljarna är tonårskillar i Adidaskläder, med små väskor som sitter i brösthöjd. 

Deras ansikten och kroppar är fortfarande barnsliga. I mars och april bar många av dem munskydd, en respekterad hiphop-artist hade uppmanat till ansvar. 

Jag blev rörd när jag hörde det, som mammor blir. För mig är killarna i centrum bebisar. Mot mig är de alltid mycket artiga; håller upp dörren om jag bär två matkassar, och ber grundligt om ursäkt om de råkar stå i vägen för mig. 

Centrumkillarnas föräldrar kommer inte upp till torget och släpar hem dem. En av dem är kanske den lille pojke jag minns från en skolavslutning för många år sedan. Han som grät för att ingen av föräldrarna kunde vara där för att fira honom. Det är så med vissa jobb – den som försörjer sig på att köra taxi, städa eller gå på timmar i vården har inte råd att skippa kneget en förmiddag för att höra sitt barn sjunga ”Den blomstertid nu kommer”. Läraren tröstade pojken så gott det gick. 

På den kritvita, kooperativa förskolan var det inga föräldrar som gjorde samma skolval som vi när det var dags. De satte sina barn i de likaledes kritvita skolorna nära villaområdena. Vi tog den skola som ligger närmast - Grimstaskolan, Benny Anderssons gamla skola, fruktad för att den är ”invandrartät”. 

Nyligen miste en 12-årig flicka sitt liv i Botkyrka. Det hade lika gärna kunnat hända här.

Vi tänkte att det bara är lärarna som avgör hur bra eller dålig en skola är, och om dem vet man ändå inget förrän barnen gått där ett tag. Och mycket riktigt: barnen i Grimstaskolan var inte pestsmittade, utan helt vanliga barn, fast de hette Muhammed och Aisha. Tänka sig. 

Deras föräldrar var också helt vanliga - om än inte så groteskt krävande som bekanta innerstadsföräldrar rapporterar att barnens kompisars IT-miljonärspappor och advokatmammor är. 

Gäng har alltid funnits. Men i dag har de tillgång till tunga skjutvapen. Nyligen miste en 12-årig flicka sitt liv i Botkyrka. Det hade lika gärna kunnat hända här. 

 

Minnesplats för den 12-åriga flicka som sköts ihjäl i Norsborg i Botkyrka.Foto: ALEX LJUNGDAHL

 

Trots att jag träffar centrumkillarna varje dag känner jag dem inte. De är ett gytter - ett gäng. Men i verkligheten är var och en av dem en enskild individ, med sina egna, för mig dolda, bevekelsegrunder för att stå utanför tunnelbanan och sälja hasch i stället för att sitta hemma och göra läxor, eller spela innebandy i sporthallen några hundra meter bort. 

När jag själv var i deras ålder skulle jag, trots att jag aldrig varit med i ett gäng, ha kastat huvudet bakåt och gapskrattat om någon sagt att jag en dag skulle få skriva artiklar i Expressen, eller ens försörja mig någorlunda. 

Det är omöjligt att förstå att man klarar något om man inte har haft möjlighet att prova. Om någon jag beundrade hittat rätt tillfälle att fråga mig om jag ville tjäna pengar på att sälja hasch skulle jag säkert ha gjort det. Men den jag beundrade var min svensklärare, eftersom jag var en stillsam, språkintresserad flicka som längtade efter en snäll pappa. 

Nästan varje dag undrar jag vad var och en av centrumkillarna kommer hem till mitt i natten, när de har stökat färdigt utanför mina fönster. Jag undrar vem som förser dem med knarket de säljer, och på vilka premisser. Vad som är det sista de tänker på innan de somnar. Inget av mina barn har någonsin kommit hem mitt i natten. 

Det är tur för dem. Faktiskt i grunden bara ren tur. 

 

 

Martina Montelius är teaterdirektör, författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hennes senaste roman är Avlivningskliniken Tusenskönan.