”Jag kommer kriga – om det behövs”

INTERVJU. Den kollektiva Putin. Det är ett uttryck som bland annat litteraturnobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj använt när hon varnat för en allt mer utbredd känsla av sårad nationalstolthet hos den ryska befolkningen. Jurko Prochasko, ukrainsk essäist, översättare och psykoanalytiker, knyter an till den tanken när han talar om hur de känslor av självtillräcklighet och storhetsvansinne som Putin ger uttryck för delas av långt fler än presidenten och dennes närmaste krets.

– Tyvärr är det komponenter som också gripit in i stora delar av det ryska samhället, säger Jurko Prochasko på telefon från Lviv i västra Ukraina.

Den här putinismen, som Jurko Prochasko kallar den, har formats ur en fascistiskt präglad idé om ett nytt Storryssland. I den tanketraditionen är Putin bara den senaste utlöparen. Och dennes krig i Ukraina har ett djupare stöd i det ryska samhället än vad västvärlden velat inse, fruktar Prochasko.

– Vi ser nu hur människor målar ett ”Z” på sin bildörrar och sedan åka runt med bokstaven i sina i ryska städer. Det är en bekräftelse på hur stark putinismen är, säger han.

Det vitmålade tecknet började synas på ryska militärfordon under invasionens inledning. Av allt att döma har bokstaven tillkommit på stridskrafternas eget initiativ. Sedan dess har det spridit sig och tolkas nu som en symbol för lojalitet gentemot den ryska staten. Även om den exakta betydelsen tycks höljd i dunkel. I New Yorker nyligen kallade Masha Gessen det för ett ”ett visuellt stridsrop” och liknade tecknet vid ett hakkors. 

Jurko Prochasko ger den rysk-amerikanska författaren och journalisten rätt.

– Att måla ett ”Z” är enkelt och kräver bara tre penselrörelser. De hade kunnat välja kyrilliska bokstäver, men nej, de valde ett latinskt tecken som enkelt kan inordnas i en västlig tradition med Hitler. Det påminner starkt om runskrift och avslöjar för mig en närhet till en völkisch, rasbaserad mysticism, säger Jurko Prochasko.

Den ryska invasionen har de senaste veckorna ofta beskrivits som ett brott i tiden, en epokgörande händelse. Jurko Prochasko ser den snarare som en del i en lång process.

– Det var uppenbart att det skulle hända. Trots det har vi försökt rädda oss från det genom förnekelse och förträngning. För mig är det ett klassiskt kolonialt självständighetskrig och i ett kortare, historiskt perspektiv är det lätt att se den processartade utvecklingen de senaste 30 åren.

Är utgången därmed också förutsebar? 

– Med Hegels dialektik skulle man kunna säga ja. Det är kanske inte förutbestämt, men det är också ganska uppenbart att utvecklingen är till Ukrainas fördel. Men vi lever i en tid då andra faror lurar. Och då tänker jag på faran för en nukleär förintelse. Även om jag inte tror på en sådan utgång. Inte för att Putin inte skulle ge order om det. Det tror jag mycket väl han skulle. Men jag tror inte att ordern kommer att utföras.

Tror du att det senast då sker ett uppror mot honom?

– Eller en komplott. Eller en bara icke utförd order.

Jurko Prochasko tvivlar dock på att ett störtande av Putin skulle leda till en kursväxling av betydelse inom det ryska samhället.

– Det finns en politisk opposition som är emot Putin. Det finns ett relativt litet skikt som inte är putinistiskt överhuvudtaget. Som Chodorkovskij, Kasparov eller Navalnyj. För dem är Putin den stora förstöraren. Men de storryska, imperialistiska och chauvinistiska reflexerna finns tyvärr också bland väldigt många ryska liberaler och demokrater.

Och då hjälper inte det som du nyligen kallade för en ”avputinisering”?

– Precis. Så var det också med Stalin. Många fördömde Stalin under avstaliniseringen, men såg sig fortfarande som en del av det gamla ryska tsarriket.

I en essä 2014, i samband med Euromaidan och Rysslands krig i östra Ukraina, efterlyste du en ”liten europeisk revolution” för Ukrainas skull. Blev det något av den?

– Nej, inte som jag ser det. Man vande sig vid Ukrainas existens som en ny, självständig stat, men det betydde inte att man utvecklade förståelse, intresse eller lidelse för den. Nu finns det en internationell ilska över att ett land angriper ett annat suveränt land. Men det egentliga dramat utspelar sig där bakom och handlar om den imperialistiska, storryska chauvinismen. Och den är nästan ingen medveten om.

Vad händer nu med Ukrainas önskan om ett erkännande från väst?

– Jag hoppas att det slutligen blivit klart för alla att den ukrainska idén är en västlig, demokratisk, liberal och antikolonial idé. Vi har alltid befunnit oss i det koordinatsystemet. Men det erkändes aldrig av européerna. Av flera skäl. Min ondaste misstanke är att det beror på att Europas erfarenhetsvärld i sig är en krypto-imperialistisk sådan. Bara det som en gång självt varit ett imperium är av intresse. Därför har Ukraina inte bara varit föremål för komplett arrogans utan också setts som en bråkmakare i en underbar värld av enbart de verkligt stora.

Flera ukrainska intellektuella och författare har de här dagarna beslutat sig för att delta i kriget. Är du också beredd till det?

– Ja. Jag hoppas innerligt att det inte blir nödvändigt. Jag lockas inte av slagfältet. Jag känner ingen lockelse av att dra i krig. Tvärtom. Jag kommer att göra allt för att det inte ska bli så. Men om jag blir tvingad att försvara det sista som är dyrbart för mig, då kommer jag naturligtvis att göra det.

Många i Sverige frågar sig vad de själva kan göra i den här situationen. Vilket råd vill du ge?

– Det öppnar sig hela fält av möjlighet till solidaritet. Som hur det svenska samhället välkomnar våra flyende och fördrivna. Se dem inte bara som deklasserade, hjälplösa människor, utan också som företrädare av samma europeiska demokrati. Man kan också lära sig mer om vår historia, läsa vår litteratur, se våra filmer och ta sig an Ukraina med mer lidelse.

Arvid Jurjaks är journalist, bosatt i Berlin.