Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Jag kände mig ofta som Esbjörn Bolin

Esbjörn Bolin stred vidare.
Foto: SVEN LINDWALL
Martina Montelius kämpade också.
Foto: Niklas Hellgren

Snart åker det grälsjuka 2021 raka vägen in i historiens krematorieugn.
Martina Montelius önskar gott nytt år – och hittar glädje på ett oväntat ställe.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ÅRSKRÖNIKA. Vore 2021 en åldrande kvinna skulle hon kallas en före detta flicka med det lilla extra. Aldrig klassiskt fager, gubevars, men med en lite avig charm som ibland kunde få någon av de blygare pojkarna på fall. Nu när hon går mot sitt slut är hon ju inte lika eggande längre, men bär fortfarande titt som tätt en piggt orange liten mössa på sin nariga skult. Hennes storasyster 2020 var ju bra slätstruken – ingen dans, inga kulturupplevelser, knappt ens ett besök på arbetet. 

Kanske var det därför 2021 blev som mångalen. Skulle jag summera henne i två ord blev det: konstiga bråk. Redan under sina första dagar gav hon uttryck för särpräglade tankegångar. Efter Joe Bidens valseger föregående år stormades USA:s parlamentsbyggnad Kapitolium i Washington av rosenrasande Trump-anhängare som lyckades ta sig in i byggnaden och leva rövare. 

Här i Sverige kommenterades händelsen två dagar senare i en krönika av Lena Andersson (SvD 8/1), där hon kallar händelsen ”kulmen på en lång idékamp för kännandets primat”, och menar att dessa upprorsmakare har kunskapssynen gemensam med vad hon kallar ”transaktivismen”. 

Både Trumpgänget och transgänget, menade Andersson, låter sina känslor övertrumfa verkligheten, och vill tyrannisera oss andra genom att kräva att vi ska anse att Trump vann valet, eller kalla dem för rätt pronomen, beroende på vilket gäng vi talar om. 2021 skickade ett blygt sms till storasyster 2020 och sporde om detta kunde vara rimligt. Svar: vänd dig inte till mig med sådant. Jag försöker vila i frid. 

Jag tänker inte låta någon farbror med vagina döpa om mig till Jörgen och gå och kissa i mitt omklädningsrum.

Kort senare utbröt ett storbråk på kultursidorna om Konstfack; det anonyma konstnärskollektivet Brown Island ville att skolans galleri Vita havet skulle byta namn, och Sara Kristoffersson, professor i designhistoria, tyckte att det var fel. Många höll med. 

Allt ska vara som vanligt! Karlar ska vara karlar och fruntimmer fruntimmer, alla ska ha sina vanliga platser i det offentliga rummet, och så ska vi i majoriteten få beskriva dem efter eget behag och framställa dem på ett estetiskt tilltalande samt humanistiskt sätt, annars blir det för krångligt. Och till slut börjar de väl kalla OSS fel pronomen och starta gallerier som heter Skära grottan. Jag tänker inte låta någon farbror med vagina döpa om mig till Jörgen och gå och kissa i mitt omklädningsrum. 

Ebbas och Esbjörns konflikt fick ingen lösning i år heller. Det börjar bli en tradition. Esbjörn, eller snarare min idé om honom, är sedan hans öde nådde spalterna den person jag allra starkast identifierat mig med; den som slits mellan viljor, och så krockar det med världen runtomkring. 

Men vi har åtminstone fått fira nättidningen Bulletins ettårsdag!

Världen runtomkring säger alltid att man ska bestämma allt själv, men det går väl inte när man är omgiven av en massa människor som också vill bestämma allt själva? Världen ljuger. Man får bestämma allt själv – så länge man bestämmer något som inte leder till att folk börjar bråka med en, vilket de alltid gör. 

Men vi har åtminstone fått fira nättidningen Bulletins ettårsdag! En ettåring kan visst ha nöje av umgänge, men det handlar mest om bredvidlek än så länge. Man får vara lite uppmärksam, så att den inte slungar geggamoja på någon i frustration över att inte få bestämma vems fel allt är. 

Det är sossarnas fel, så klart, men sin låga ålder till trots förstår Bullis, som har hög intelligenskvot, att de fyra orden inte räcker till en krönika. Så man skriver som de vänsterblivna, fast tvärtom. Feminism är dåligt för kvinnor, alla som tror att invandring kan vara positivt är lurade, und so weiter. Bulletin är frukten av en klandestin kärlekssaga mellan TT och Twitter, född i juletid. Gud välsigne hen. 

Hoppas att lillasyster 2022 pallar valrörelsen utan att behöva föräta sig på rulltårta.

Folk är också fortfarande osams om klimatet, och likt en annan Esbjörn är jag fångad mellan lägren i min omgivning. Jag måste komma ihåg vilka som blir så illa berörda att de sånär hostar upp sin tofu om någon berättar om en förestående flygresa, och vilka som menar att plastkassar är så dyra att man får gå från hus och hem, och att en blodig biff är livets nödtorft, närapå. 

Precis som med alla covidrelaterade ämnen måste man komma ihåg att känslorna lätt skjuter sådan fart att hela Konserthuset skulle behövas för att illustrera dem musikaliskt. Att komma rantande med nyanspaletten är inget alternativ. Inte om man vill ha några kamrater kvar.

2021 betraktar med djupnande snopenhet sin tunna hud och sitt böljande fläsk. Så här vill man väl inte gå ut, och nu ska man lysas upp av fyrverkerier och besjungas av Reine Brynolfsson innan man åker snälltåg in i historiens krematorieugn. Hoppas att lillasyster 2022 pallar valrörelsen utan att behöva föräta sig på rulltårta. Det är så lätt hänt.

Och 2021 har lärt oss att falnande skönhet är ett öde värre än döden. Så ironiskt att tänka på, nu när hon snart drar sitt sista andetag. Jag vill plastikoperera henne, balsamera henne och lägga henne intill mig under den elektriska värmefilten, på det att hon måtte få vara en fager prinsessa för evinnerlig tid. 



Martina Montelius är dramatiker, författare och medarbetare på Expressens kultursida. 


LÄS MER
Engelska skolans ess förtjänar vår dyrkan

LÄS MER
Groteskt att Hildebrand lägger skulden på pojkarna


”Jag vet ingenting osexigare än avund”

KULTURKRIGET. Daniel Sjölin möter Horace Engdahl i ”Kulturkriget” för att prata om den värsta dödssynden. ”För mig är avunden en råtta, säger”, säger Horace Engdahl.