Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Jag hatar Stockholm för mina barns skull

Norrmälarstrand i Stockholm. Foto: OLLE SPORRONG
Dan Hallemar. Foto: OLLE SPORRONG

Den nya mittenregeringen utlovar marknadshyror trots att den så kallade bostadsmarknaden redan är djupt orättvis. 

Dan Hallemar visar vägen till en annan slags stad.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

BOSTADENS VÄRDE | ESSÄ. En av de finaste formuleringarna om städer finns i början av Alfred Döblins ”Berlin Alexanderplatz”. Den ängslige och nyligen utsläppte fången Franz Biberkopf kommer till Berlin. Det är 1928 och 637 000 människor är arbetslösa: ”Berlin är stort, det finns plats för en till”. Hans berättelse kan börja.

Jag drömde länge om Stockholm, jag älskade staden på avstånd i 17 år. Från det jag var 12 tills jag äntligen flyttade hit när jag var 29. Hur mycket älskade jag Stockholm? Så mycket att jag lärde mig namnet på alla gator i staden trots att jag inte bodde här utan i ett pojkrum utanför Linköping. Så mycket att jag när jag var i staden på besök, varannan helg hos min pappa i Jordbro, spelade in Radio Stockholm på kassett så att jag kunde lyssna på det när jag kom hem till Linköping igen, så mycket att jag när jag satt på tåget hem från Stockholm, icke-rökare, la mitt kollegieblock framför mig med den prydligt skrivna, fiktiva, adressen Mariatorget 2, Stockholm på insidan av pärmen.

Sen fick jag plats på gatorna jag redan kunde namnen på, jag fick till och med ett hem.

Nu hatar jag allt oftare Stockholm.

Stockholms idé

Stockholm har blivit en plats jag inte känner mig hemma i, dess tecken är inte mina, men det kanske inte är det viktigaste, just det skulle bara kunna vara ett tecken på åldrande. Det viktigaste är att det känns som en stad som har glömt varför den finns, att alltid ge plats åt en till. För oss som är här och de som vill vara här, trängas i tunnelbanevagnarna eller springa ensamma på en bro över vattnet i vinternatten. För de som borde ha rätten att gå vid min sida. De som kan bli mina nya grannar och de som är mina barn. 

Det är som om förutsättningen för varför jag hamnade här, min individuella rörelse, har blivit stadens enda stadens idé. Men vår individuella rörelse mot frihet var hela tiden en känsla av att vara på väg mot något annat, mot gemenskap, mot närhet, mot det kollektiva, det där som händer i mötet mellan det privata och det allmänna. Staden Stockholm misstog sin egen popularitet, denna mängd av privata frihetsrörelser och gjorde den till själva slutpunkten, själva orsaken till att den fanns. Staden blev en lyxvara, eftersom den var så efterfrågad.

I hjärtat av detta ligger frågan: Finns det plats för en till?

Att hata det Stockholm jag ser växa fram är en lojalitetshandling med drömmarna hos min egen inre 12-åring, 15-åring och 29-åring. Hade jag kommit hit i dag hade det inte funnits plats för mig, jag hade inte haft råd till ett hem. Jag måste hata den plats som blivit en del av detta och kanske också den spegelbild jag ser i skyltfönstret till den bästa hörnlokalen i min förstad, den som blivit en mäklarbyrå.

 

 

Allmännyttan

Här är en stad som ser sin ägda mark, vår gemensamt ägda mark – 70 procent av all mark i Stockholms stad – som en sedelpress man ska tjäna pengar på. En stad som åter vill börja sälja ut sin gemensamt ägda allmännytta, trots lärdomarna från grannkommunen Botkyrka där Socialdemokratierna blev förvånade – hehe – över att företaget som köpte allmännyttans lägenheter på Albyberget sålde dem vidare – med stor vinst – till några som nu vill tjäna stora pengar på höjda hyror.

Allmän nytta, hur kan det inte vara vackra och oundgängliga ord?

För mina barns skull ville jag hellre skriva texten ”Hur jag lärde mig älska Stockholm – igen”. Det finns skäl att göra det, det är klart det finns skäl, tusentals. Det är bara att blicken numera så lätt fastnar i det där skyltfönstret vid mäklarbyrån. Vi formar våra städer, men formas också av dem, är reflexer av dem.

Ett hus är inte ett hem som Dionne Warwick sjöng 1964. Husen kan stå genom seklerna, hemmet förändras och är stadens mest elementära partikel, hemmet är bryggan mellan det intima och det samhälleliga. Huset kan ge skydd, men hemmet är ritualer, begär och vardagsliv. Hemmet behöver inte heller vara en ekonomisk investering och är inte heller likt bilen eller den nya mobilen något du kan välja bort.

I alla tider har det funnits områden och platser i städer dit de senast anlända har kommit, där de har bosatt sig, instegsområden med låga trösklar. I någon period har det varit kring hamnen – sjömansstäder – i någon annan tid nära järnvägen, i någon annan i stadens förstäder. Områden där det funnits bostäder man har haft råd med när man just kommit.

 

LÄS MER – Dan Hallemar: Städerna måste börja byggas för alla

Marknadshyror

Dessa kommer alltid fortsätta att finnas, frågan är bara vem som kommer erbjuda dem? Under lång tid under 1800- och det tidiga 1900-talet var det en del av fri marknads osäkerhet. De första regleringarna av bostadsmarknaden handlade om just hyror, de kom 1917 när riksdagen med bred majoritet röstade fram hyrestegringslagen och besittningsrätten.

Det skyddet försvann några år senare, och ledde till bildandet av Hyresgästföreningen och snart också ägande-alternativet HSB. Men skyddet skulle återkomma och förhandlingen om hyror blev så småningom en grund i den svenska bostadspolitiska modellen.

I den överenskommelse som nu slutits mellan S, MP, C och L upphör den här svenska modellen. ”Reformera hyresmodellen”, står det nu i överenskommelsen, som innebär fri hyressättning i nybyggnation, något som också kommer dra det befintliga beståndet mot marknadshyror. Hyresrätten, denna av liberaler avskydda symbol för regleringssamhället och socialdemokratiskt kramdjur monteras ner i samförstånd.

Vi rör oss mot en bostadspolitisk nollpunkt. Det är 1917 igen. En privilegierad klass av ägare och en grupp utlämnade till fastighetsägarnas godtycke. Vänsterpartiets kategoriska motvilja mot förslaget ska ses i det ljuset. Men seklet har också visat att bostadspolitiken inte längre ger plats för en till. En nollpunkt kanske kan vara något bra, en befrielse från gamla lojaliteter och fixeringar, en politik för fler hem inget annat. Om man nu ska vara optimist, eller reformator, och varför inte? Om man tar bort det man en gång trodde på, vad tror man på i stället? 

Ett annat Stockholm är möjligt. En stad av magiskt tänkande.

Min farmor och farfar kom till Stockholm 1921 från Dalsland och Bohuslän med en ny fogsvans och en oanvänd amerikakoffert full av broderade linnen, de fick lån av staden, hyrde mark, byggde ett litet hus och planterade åtta fruktträd. Man får nog säga att de var mindre bemedlade.

1927 startade man i Stockholm en kommunalt driven självbyggeriverksamhet på mark som staden ägde och hyrde ut. En småstuga som byggdes med lån från staden på 90 procent, på en hyrd tomt och de återstående 10 procenten betalade den byggande med eget arbete. En modell som i USA blev känt under namnet ”det magiska huset”, men som Bengt OH Johansson skriver i tidskriften Arkitektur 1976: ”Det fanns inget magiskt med huset, bara en klok kombination av kommunalt markägande, administrativ långivning och tilltro till vanligt folks förmåga och energi”. 

Om staten sviker kan staden ta makten, man äger marken och har planmonopol, man kan faktiskt bestämma vad man vill göra med sin stad. 

Ett annat Stockholm är möjligt. En stad av magiskt tänkande. En stad lojal med sina framtida medborgares längtan.

 

 

Dan Hallemar är medarbetare på Expressens kultursida, förlagschef på Arkitektur och driver podcasten "Staden".

 

I tv-spelaren ovan visas det senaste avsnittet av Kultur-Expressen.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!