Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Jag har sett diktaturer växa fram – USA måste akta sig

En demonstrant håller upp ett plakat framför Trump Power i Chicago.Foto: XINHUA / XINHUA/SIPA USA SIPA USA
Salman Rushdie.Foto: CHRIS YOUNG / AP THE CANADIAN PRESS

Författaren Salman Rushdie om Donald Trump och protesterna efter George Floyds död. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ESSÄ. Under min livstid har jag sett många diktatorer stiga till makten och förlora den. I dag minns jag de tidigare inkarnationerna av detta föga älskade släkte. 

I Indien 1975 befanns Indira Ghandi skyldig till valfusk och utlyste ett undantagstillstånd som gav henne despotiska befogenheter. ”Undantagstillståndet”, som det kom att kallas, avslutades först när hon utlyste ett val, övertygad om att hon skulle vinna, och blev krossad vid valurnorna. Hennes arrogans blev hennes fall. Detta varnande exempel blev en del i min roman ”Midnattsbarnen”. 

I Pakistan 1977 iscensatte Mohammed Zia ul-Haq en statskupp mot premiärministern Zulfiqar Ali Bhutto och avrättade honom 1979. Denna mörka historia blev inspirationen till min roman ”Skam”. Mitt livs omständigheter har gett mig en smula förståelse för hur det diktatoriska medvetandet fungerar.

Extrem narcissism, skev verklighetsuppfattning, en förkärlek till lismare och en misstro mot sanningssägare, en besatthet av hur man porträtteras i offentligheten, ett hat mot journalister och temperamentet hos en bulldozer som löper amok. Detta är några av kännetecknen.

President Trump är, sett till temperamentet, en tredjeklassens despot av den här sorten. Men han råkar styra ett land som historiskt sett har föreställt sig – långt ifrån alltid med rätta – att det står på frihetens sida. Hittills har han, med Republikanernas samförstånd, fått regera i stort sett utan tyglar. Nu närmar sig ett val, och han är impopulär, och letar desperat efter en vinnande strategi. Och om det innebär att trampa på amerikanska friheter, då får det vara så. 

Donald Trump efter talet den 1 juni 2020.Foto: PATRICK SEMANSKY / AP TT NYHETSBYRÅN

Jag har bott i USA i 20 år och varit medborgare de sista fyra. En av de avgörande anledningarna till att jag blev medborgare var min beundran för de friheter som omfattas av den amerikanska konstitutionens första tillägg. Trump, vars aktning för det andra tillägget är välkänd, behöver påminnas om det första tillägget, som, om jag får bistå, bland annat deklarerar att ”Kongressen skall ej stifta lag […] som inskränker yttrandefriheten, eller pressfriheten; eller folkets rätt att fridfullt samlas, och av Regeringen begära upprättelse för missförhållanden.”

Och ändå, mannen vars inkompetens tillät pandemin att stärka sitt dödliga grepp om våra halsar – och vars provocerande och påeldande språkbruk, fullt av rasistiska hundvisslingar, har spelat en betydande roll i att släppa lös vit makt-miljöns bigotteri på oss alla – står i Vita husets rosenträdgård och annonserar utan ett uns av skam att han vill skydda fredliga demonstranter. Samtidigt, bara någon gata bort, anfaller hans säkerhetsstyrkor, några av dem på hästrygg, en fredlig demonstration med tårgas och gummikulor. Ett ögonblick senare kallar han demonstranterna för terrorister och karakteriserar deras demonstrationer som brott mot Gud.  

Han har bilderna att bevisa det med: de unga människorna som flyr, molnen av tårgas, raden av hästar som avancerar i Lagens namn. Om det finns en sak som Trump kan, är det att arrangera en bild som kamerorna kommer att gilla.  

Donald Trump poserar med Bibeln utanför St. John's Episcopal Church, den 1 juni 2020.Foto: Shawn Thew / Represented by ZUMA Press, Inc.

Den här mannen, som innan han fick sitt nuvarande jobb nästan aldrig sågs inuti en gudstjänstlokal, står sedan utanför en kyrka och håller upp en Bibel för att demonstrera sin fromhet. Och även om stiftets biskop därefter fördömer honom och anklagar honom för att missbruka kyrkan i syftet att sprida ”ett budskap antitetiskt till Jesu lära”, vad spelar det för roll? Än en gång har han bilderna, och de är viktigare. 

I dag säger jag: Se upp, USA

Vi är så härdade av den här mannens beteende, så vana vid hans lögner, hans outtömliga egoism, hans dumhet, att vi kanske frestas att tänka att det här bara är ännu en dag i Trumpistan. Men den här gången håller någonting annorlunda på att hända. Upproret, som började med mordet på George Floyd, kommer inte att falna, det kommer att växa. Mannen i Vita huset är rädd, och tar till och med, för en stund, tillflykt i källaren och stänger av ljusen. Vad kan en sådan person ta sig för i en tid som denna? 

Tillåts han utnyttja de handlingar som begåtts av en liten minoritet, bestående av kriminella och vitmaktextremistiska infiltratörer, för att ogiltigförklara den överväldigande majoritetens hedervärda protest mot mordet på Floyd, samt polisens våld mot USA:s svarta befolkning och den amerikanska rasismens djupt etablerade kraft, då är han på väg mot despotism. Han har hotat med att använda armén mot amerikanska medborgare, ett hot man kanske hade väntat sig av den forna Sovjetunionens ledare, men inte av USA:s. 

I min senaste roman, ”Quichotte”, benämnde jag vår historiska period som ”eran då vad som helst kan hända ”. I dag säger jag: Se upp, USA. Inbilla er aldrig att det inte kan hända här. 

 

Av Salman Rushdie

Salman Rushdie är författare. Han är mest berömd för romanerna ”Midnattsbarnen” och ”Satansverserna”. Sedan 2000 är han bosatt i USA. Hans senaste roman på svenska är ”Det gyllene huset”. Artikeln har tidigare publicerats i The Washington Post. Översättning Victor Malm.