KULTURDEBATT | UPPLYSNINGEN. Jag ska tillstå att jag varit något förvånad över att reaktionerna dröjt så.
Kanske har det varit av artighet mot en nykomling, eller så har vår gemensamma kamp mot nationalismen gjort att vi väntat med att skärskåda varandra? Oavsett vilket vill jag nu tacka Ida Ölmedal (SDS 18/11), Karin Pihl (GP 30/11), Lisa Magnusson (DN 30/11), Jenny Maria Nilsson (30/11), Per Molander (SDS 1/12) och Malte Persson (Expressen 15/12) för engagerade läsningar och den gåva som saklig kritik alltid är.
Jag ägnar mig åt att blanda religion och politik, något som sen länge kättarförklarats i svensk offentlighet. Men jag har samtidigt betett mig som en oklanderlig upplysningsgosse: inga hänvisningar till uppenbarelse, mirakler eller Guds ofelbara ord. Istället: fakta, fakta, fakta. Sociologiska studier av religionernas samhällsbidrag, historiska undersökningar av väckelse och demokrati, och så vidare.
Ändå skaver det – eller kanske just därför? Ölmedal menar att jag "smyger in" religiösa argument, medan Persson kallar hänvisningarna till vetenskap för en "slug taktik i kyrkans tjänst". De anar det andra därunder: outtalade religiösa övertygelser.
Så brukar det vara. Upplysningens företrädare kräver alltid att avvikarna ska redovisa sin metafysik, medan de förnekar eller är okunniga om sin egen. Men låt gå – även om mina övertygelser inte borde överraska någon.
Född av jungfru Maria
Jag tror på Gud, skapare av himmel och jord, och hans enfödde son Jesus Kristus. Född av jungfru Maria, korsfäst under Pontius Pilatus, uppstånden på den tredje dagen. Och på den helige Ande, en helig (men ofullkomlig) kyrka och de dödas uppståndelse.
Med andra ord: Inga konstigheter! Detta är trots allt den mest kända och välstuderade traditionen i världen.
De politiska konsekvenserna av kristen tro har tolkats olika. Ölmedal och Persson kallar mig konservativ, och både Magnusson och Molander känner sig nödgade att varna för totalitära tendenser.
Det är besynnerligt, för jag har varit tydlig med att människan visserligen behöver etik och gemenskap, men att politikens uppgift är att möjliggöra att detta växer underifrån. Jag tror att familjemiddagar och föreningsliv är bra saker men vill inte lagstifta fram något av det. Dessutom tror jag inte att fler poliser och "hårdare tag" kan skapa ett gott samhälle om kulturen urholkats.
Vad gör detta mig till? Jag vet inte: en Angela Merkel i fårakläder, kanske?
Det är dock sant att det utmanar vissa former av liberalism – i synnerhet den som Ölmedal och Magnusson verkar företräda, där politikens mål är att skapa en individualistisk kultur präglad av självförverkligandets etik. Jag tror inte att en sådan kultur kan bära det krävande projekt som demokrati ändå är.
Religionerna i plural
Men mitt svar är inte en ny religiös enhetsstat, hur mycket mina kritiker än envisas med att läsa in det. Deras tolkning visar att de intellektuellt inte lämnat 1800-talet. Idag är Svenska kyrkans monopol ersatt av en myriad av minoritetssamfund. Inte Religionen med stort R, utan religionerna i plural. Att en allians av svenskkyrkliga, shia-muslimer och sikher skulle kunna ta makten kan nog inte ens Michel Houellebecq fantisera ihop.
Nu har jag visat mina kort – men ni då? Vad finns under ytan hos er, och håller verkligen den metafysik som bär upp era texter? Jag tror inte det.
Ni bekänner er till upplysningen – en variant av den – och oroar er över att politisk nationalism och religiös fanatism håller på att krascha festen. Ljusets fiender har, skriver Persson, dragit i gång ett mullrande kulturkrig.
Men det dova muller ni hör är inte trampet från barbarer som stormar kristallpalatset, utan ljudet av pelare på väg att ge vika. För detta storslagna projekt stöttades av en kristen kultur, och när stöttorna nu är borta kollapsar huset under sin egen tyngd.
Här går, som jag ser det, den verkligt intressanta skiljelinjen i svensk debatt: Mellan de som ser en renodlad upplysning som frälsningen från dagens utmaningar – förutom mina motdebattörer också personer som Lena Andersson, Agnes Wold, Christer Sturmark och Johan Lundberg – och vi som hävdar att dagens problem är tecken på upplysningens otillräcklighet. Hit hör de postmoderna, som vill kasta bort upplysningen. Men jag är inte en av dem. Jag tillhör en annan tradition: en kristen humanism, som vill komplettera den.
Kultur kräver etik
För upplysningen är en utmärkt grund för att bygga laboratorier på, men den kan inte ensam bära en kultur. Kultur kräver etik, och sådan produceras inte i provrör. Hume, Kant och Mill försökte finna en universell, rationell grund för moralen – alltså en etik baserad på upplysningens metafysik. Men det misslyckades, för varken förnuftet, människans natur eller nån allmän idé om lycka ger en fast grund för moralen.
I slutändan blir den etik de föreskriver väldigt lik den kristendom de tagit avstånd från. Till slut avslöjade Nietzsche charaden, och sen dess står upplysningsprojektet vid ett vägskäl: Nietzsches nihilism eller Aristoteles dygdetik. Den senare, som jag rekommenderar, kräver att man bekänner sig till någon av de traditioner – de kristna är inte de enda – som kan svara på vad som är ett meningsfullt liv.
För etikens kärna är inte regler, som Lisa Magnusson tycks tro, utan en idé om det goda. Och det goda låter sig inte bevisas vetenskapligt – mänsklig rättighet upptäcktes inte genom laboratorieexperiment – utan formuleras och praktiseras i traditioner.
LÄS MER – MALTE PERSSON: Gud är inte liberal, Joel Halldof!
Skimmer av objektivitet
Men att bekänna sig till en tradition är inte, som Kierkegaard trodde, ett irrationellt språng ut i mörkret. Traditionen måste hela tiden prövas av verkligheten. Detta, Malte Persson, är skälet till att jag relaterar min argumentation till vetenskap. De politiska argumenten är inte bara pragmatism. Man kan inte skilja mellan övertygelser och deras konsekvenser: vittnesbördet är en traditions viktigaste argument.
Hur kan samtalet fortsätta? Problemet med upplysningens samtalsmodell är att den döljer majoritetens övertygelser under ett skimmer av objektivitet. Endast avvikarna avkrävs en full bekännelse. Jag tror i stället att alla behöver bli transparenta, göra reda för sina grundläggande övertygelser.
Vi måste upphöra med att klyva mänskligheten i två: de som tror och de rationella. Här är inte jude eller grek, och inte heller troende kristna och muslimer mot rationella upplysningsmänniskor. En del tror på den ensamma människan, andra på marknaden och somliga på Gud.
Vi tror olika. Några av oss måste naturligtvis ha fel. Men alla är religiösa.
Joel Halldorf är docent i kyrkohistoria vid Teologiska Högskolan Stockholm och medarbetare på Expressens kultursida. Hans senaste bok är "Gud: återkomsten".
I tv-spelaren ovan visas ett samtal från Expressens scen på Bokmässan i Göteborg 2018. Joel Halldorf och ärkebiskop Antje Jackelén diskuterar religionernas återkomst i offentligheten.