KULTURDEBATT | ISRAEL. Risken för splittring och förstörelse efter Israels nya så kallade nationalstatslag är så påtaglig att premiärministerns vägran att skriva om den låter ana ett ytterligare motiv: att hålla det sår som finns mellan Israel och dess arabiska minoritet öppet för alltid. Öppet, varfyllt och hotfullt.
Varifrån kommer denna vilja? Varför vill regeringen detta? Man kan bara gissa. Kanske för att en minoritet med öppna sår är fogligare, lättare att manipulera och provocera, skrämma och splittra.
Så håller man såret öppet: med ett slag från en enda onödig lag. Netanyahu och hans kabinett drog undan mattan för en femtedel av landets befolkning. Och igen, varför?
För att de kan. För att de är trygga med att ingen makt kan stoppa dem. För att de vill att Israels arabiska medborgare ska leva i ett evigt tillstånd av existentiell osäkerhet. Hysa tvivel om sin framtid. Alltid komma ihåg att de är beroende av regeringens goda – eller onda – gåvor. Att deras närvaro är villkorad. Att de är här, men när som helst kan köras bort.
NATIONALSTATSLAGEN
Nyligen antog det israeliska parlamentet den kontroversiella lagen om "Israel som det judiska folkets nationalstat". Den slår bland annat fast att "enbart det judiska folket har rätt till nationellt självbestämmande i staten Israel". Lagen, som ska betraktas som "grundläggande lag", nämner inget om minoriteters rättigheter. Arabiskan förlorar sin status som officiellt språk och blir i stället ett språk med "speciell ställning". Lagen har fått skarp kritik för att göra de 20 procent i landet som är palestinier med israeliskt medborgarskap till andra klassens medborgare. Även andra minoriteter, som druserna, har protesterat.
Apartheid-politik
Lagen klargör även en annan sak: premiärministern är fast besluten om att inte sätta stopp för ockupationen eller den apartheid som råder på ockuperade områden. Tvärtom vill han stärka och expandera dessa förhållanden.
Med andra ord förhindrar lagen att konflikten med palestinierna någonsin kan lösas.
När det kommer till lagens "nedgradering" av arabiskan i Israel så är språket en värld, en medvetenhet, en identitet och en kultur. En oändlig gobeläng som berör alla livets fibrer. En människa – en politiker – måste vara otroligt fräck och arrogant för att försöka förstöra och förödmjuka en annan nations språk (även om vi accepterar lagstiftarnas tal om det bara är en formsak).
Hebreiska och arabiska är syskon. De har sammantvinnats genom historien. Miljoner judiska israeler har fått arabiskan med modersmjölken. Det finns inte ord nog på hebreiska för att kunna protestera mot den oförrätt som har begåtts mot hennes syster.
Under många hundra år var judar en minoritet i länderna de levde i, och den erfarenheten skapade det judiska folkets identitet och förfinade dess moraliska känslighet. Nu när vi är i majoritet innebär det enormt ansvar och stora utmaningar. De är politiska och sociala, men framför allt mänskliga: vi måste förstå att sättet på vilket en majoritet behandlar sina minoriteter är ett av demokratins största stresstester.
Regeringen har totalt misslyckats med detta prov, och fiaskot genljuder i världen – samma värld som vi ständigt anklagar för att diskriminera sina judiska minoriteter.
Kamp för jämlikhet
Det vore därför en långdragen tragedi om Israels drusiska medborgare skulle acceptera en "kompensation", ekonomisk eller inte, för den orättvisa som drabbat dem genom nationalstatslagen. Protestvågorna bland druserna kunde ha blivit början av en mer omfattande utveckling där de tog täten i kampen för jämlikhet för alla israeliska minoriteter.
Om de drusiska ledarna accepterar Netanyahus förslag till kompensation betyder det att åratal av diskriminering och tomma löften har fått dem att glömma hur verklig jämlikhet känns. I dagens dystra läge måste man påminna om att jämlikhet inte är något slags pris som medborgaren får från staten efter att ha gjort det ena eller andra för den, kanske till och med offrat sitt liv.
De ultraortodoxa judarna som vägrar värnplikt är samtidigt medborgare med lika rättigheter som andra. Jämlikhet är medborgarskapets grundläge, inte en produkt av det. Jämlikheten är jorden som medborgarskapet växer i. Samt det som möjliggör frihet: friheten att vara annorlunda, den andra, den särartade. Men ändå jämlik.
Nationalistiska förförelseförsök
För mig är regeringens senaste lagar ett resultat av snedvridet tänkande, skapat av fem decenniers ockupation. Ett resultat från känslan av etnisk överordning, viljan att vältra sig i ett självgott, nationalistiskt ”oss” som stöter bort alla som inte är ”vi” – då de tillhör en annan nation, religion eller har ett annat kön.
Kanske gör ändå lagen oss en tjänst och sätter stopp för vanföreställningar och självbedrägerier genom att göra klart för oss alla, både till höger och vänster, hur långt vi har kommit, hur lågt Israel har sjunkit. Kanske kommer lagen att skaka om oss som oavsett politisk uppfattning oroar sig för Israel och dess själ, medmänsklighet; dess judiska, demokratiska och humanistiska värden. Jag tvivlar inte på att det finns ett stort antal anständiga och klarögda människor som vet att den här lagen är ett statens avskyvärda förräderi.
Netanyahu beskriver typiskt nog frågan som en strid mellan höger och vänster. Men det här är en mycket djupare och svårare kamp – mellan dem som har gett upp och dem som ännu hyser hopp. Mellan dem som har gett efter för de nationalistiska och rasistiska förförelseförsöken och dem som fortfarande gör motstånd. De som i sina hjärtan vill bevara en bild av och ett hopp om hur det skulle se ut i en riktig demokrati.
Av David Grossman
David Grossman är en av Israels främsta författare och journalister, med en mängd titlar översatta till svenska. Hans senaste roman är "En häst går in på en bar" (Albert Bonniers).
Översättning från engelska Nina Lekander.
LÄS MER - David Grossman: Israel må vara ett fort – men inte ett hem