Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Islamofobi genomsyrar kritiken mot Amanj Aziz

America Vera-Zavala. Foto: JAN WIRIDEN / GT/EXPRESSEN

Dramatens performance "Muslim ban" har debatterats i veckor innan den ens haft premiär.

Regissören America Vera-Zavala menar att kritiken mot skådespelaren Amanj Aziz har varit grovt osaklig. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT | MUSLIM BAN. I slutet av Marina Abramovics memoarer finns det ett fotografi av hennes ärr. En performance bär man med kroppen. På hennes kropp är det smärtsamt tydligt.

Amanj Aziz är inte en performance-konstnär men jag skulle säga att han i sin unga kropp bär ärren efter islamofobin i sig. Och det är det jag vill visa. Jag har valt en person som har en dubbel identitet. Den han är och den han påstås vara.

2011 var Amanj Aziz 22 år. Han hamnade i en direktsändning i "Studio Ett" där han försvarade inbjudan av en talare på en konferens. Amanj var inte med i organisationen (Tuff) men han skulle närvara på konferensen och ställde nu upp eftersom ingen annan ville. I studion konfronterades han med att denna talare på 1990-talet bland annat fällt hatiska kommenterar mot homosexuella.

Han svarade att homosexuella självklart ska respekteras, att svensk lag alltid måste följas och att RFSL är inbjudna för att ha en dialog om detta. Men allt det glömdes bort efteråt. Det enda som fanns kvar var en ung kaxig muslim som försvarade en extremist.

Sedan dess har det byggts upp en mytologi kring Amanj Aziz. En hel armé av ledarskribenter, forskare och journalister har nagelfarit vartenda drag han har gjort i offentligheten.

Varje Facebook-inlägg, varje uttalande, varenda lajk i sociala medier har granskats utifrån positionen att allt kan tolkas som potentiell extremism. 

Amanj Aziz pekats ut

Självklart har han gjort misstag, vissa som han verkligen ångrar. Ändå har hans kritiker inte hittat ett enda citat där Amanj uttryckt hat mot judar, homosexuella eller kvinnor. Trots detta har han i medier den senaste månaden pekats ut som extremist och islamist som hotar demokratin, sprider hat och stöder terrordåd. I nästan alla artiklar har han rakt av jämförts med nazister. I Timbros tidskrift skrivs det att man lika gärna kunnat ställa Nordiska motståndsrörelsen på scen.

En ensam muslim jämförs med en terrorrörelse som hyllar förintelse, folkmord, nationalsocialism. En rörelse med 17 politiska mord i Sverige på sitt samvete. 

Hur är det möjligt? 

Det är det som "Muslim ban" handlar om.

I föreställningen beskrivs islamofobi bland annat så här: 

”Islamofobi är problematiserandet av muslimsk identitet, i syfte att, avsiktligt eller oavsiktligt, förhindra muslimsk subjektivitet. Därför hamnar alla aspekter av muslimers liv under ett mikroskop där man genom frågor, forskning, journalistik och mikroaggressioner undersöker, bevakar, utvärderar och värderar det muslimer säger, gör och tänker.”

 

 

"Den muslimska faran"

Det är vad som har hänt Amanj. Med den muslimska faran som fond så har hans ord och gärningar genom viskningslekar och signalord förvrängts till hotfulla idéer. Farliga, uppviglande, antidemokratiska. 

Journalister, ledarskribenter och forskare har korsrefererat till varandra och byggt upp ett spöke utan att ens försöka se sammanhangen. Oansvariga "ansvariga utgivare" har publicerat anklagelserna utan att ställa kontrollfrågor: Hur vet ni att detta är sant? Stämmer den här uppgiften?

Några exempel: 

Sakine Madon (VLT 10/11) skriver att Amanj ”gillat” en hyllning till en jihadist som dött för IS. Andra har hängt på och menat att detta är det ultimata beviset för att han stöder terrorism. Sanningen är att den 17-åriga pojken var en tidigare vän som han försökt hjälpa. Amanj kommer från en peshmerga-familj som är fiender till IS och på frågan om varför han "gillade" statusen så svarar han: "För att det var en tragedi och jag ville uttrycka min sorg över det som hänt”. 

I en av de Göteborgsförorter där Amanj är engagerad i sociala frågor har han kommit i kontakt med många unga killar som lockas av IS. Jag frågar en polis som har sett hans arbete på nära håll vad han säger om anklagelserna mot Amanj och får svaret: "Han hjälper dessa killar att göra andra val. Vore det inte för hans arbete så hade betydligt fler unga killar åkt till Syrien och krigat."

 

Magnus Sandelin menar i GP (17/10) att Amanj "samarbetat med Al-Taqwa ungdomsförening" och detta tas som bevis på hur radikal han är. I verkligheten bestod detta samarbete av att Amanj föreläste för föreningen. Vad han snackade om? Guds existens!

En av anledningarna till att Amanj kunnat nå många unga människor är just att han valt att hellre prata med alla muslimer i stället för att stöta bort dem. Det går naturligtvis att kritisera men det gör honom inte själv till en extremist.

 

Per Gudmundson har länge menat att Amanj sprider den brittiska organisationens IERA:s idéer i Sverige. Några av deras företrädare har uttryck sig antisemitiskt och homofobt. Sanningen? Amanjs egna föreläsningar innehöll aldrig några hatiska utfall och han slutade samarbeta med IERA för flera år sedan. Trots att Amanj jobbat nära flera HBTQ-aktivister och blivit inbjuden till interreligiösa centret av rabbin i Göteborg frodas ändå ryktet att han vill stena homosexuella och döda alla judar.

 

Sofie Löwenmark har i Timbrotidskriften Smedjan (17/10) hävdat att Amanj argumenterat för att muslimer inte ska rösta i demokratiska val. I själva verket har han aldrig hävdat detta utan publicerat två texter inför valet 2010 på sajten Ummah Observer. En av skribenterna menade att muslimer borde bojkotta valet. En annan propagerade för den totala motsatsen och menade att det är viktigt att rösta. I andra sammanhang hade detta kallats yttrandefrihet. Om vi följer Timbrologiken kan man lika gärna anklaga Amanj för att vara demokratikramare.

Teaterledning  under hårt tryck

Syftet med alla dessa texter har naturligtvis varit att stoppa "Muslim ban". Hur ska man annars tolka rubriker som ”Dramaten ska inte vara plattform år extremister” (Timbro) eller "Låt inte en islamist tala för oss, Dramaten!" (Expressen). 

Teaterledningen hamnade under hårt tryck men valde ändå att fortsätta. 

Men tystnaden från alla de som vanligtvis brukar hylla och försvara yttrandefrihet och konstnärlig frihet har varit öronbedövande. Jag förstår rädslan. Vem vill i dessa dagar bli påkommen med att ha samröre med fel muslim? 

Men Amanj Aziz är varken rätt eller fel muslim. Han är en person som jag har bjudit in till ett konstnärligt arbete som en slags fortsättning på pjäsen "Svenska hijabis" där fem unga muslimska kvinnor tog plats på scen. Även det en föreställning som borde ha lagts ner innan premiären, enligt flera kritiker. 

Amanj Aziz, America Vera-Zavala och Carlito. Foto: HANNA UKURA / DRAMATEN

Marina Abramovics performance

Att berätta om en samtid ska inte vara enkelt. När Marina Abramovic skulle göra sin performance i Stockholm förberedde sig de utvalda, bland annat koreografen till "Muslim ban", Paloma Madrid, med att tillbringa fem dagar på en skärgårdsö utan att varken tala eller äta. Under ledning av Marina Abramovics medarbetare gjorde de uthållighetsövningar. 

För Amanj Aziz har det varit en enorm uthållighetsövning att inte bemöta alla lögner, att inte försvara sig utan förbereda den performance han ska göra. 

Visst finns det ibland skäl att stoppa en pjäs men då ska det vara för pjäsens innehåll. Den punkten når vi den här helgen.

 

Av America Vera-Zavala

America Vera-Zavala är dramatiker.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!