Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Inte en blomkvast har någon skickat

Nina Lekander, författare och medarbetare på Expressens kultursida. Foto: Elisabeth Ohlson Wallin/Norstedts.

När en gammal punkare i Berlin-exil får lungpropp tar vännerna på sig moralistiska Sverigekostymer.

Nina Lekander skriver från en sjukhussäng i Tyskland och tänker på det som kanske inte går över.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ESSÄ | SJUKDOM. Hallå snälla söta, går det över snart?

Det är sommar, och på station 39 i rum tre på Vivantes Klinikum im Friedrichshain lider Frau Braun, Frau Leißner och Frau Lekander av hettan och det penetrerande byggbullret utanför söderfönstret. Frau Berthold väger kanske uppåt 250 kilo, Frau Leißner månne 35 och jag exakt 53. Det är förbjudet att dua varandra på sjukhuset.

Jag tror mig vara yngst med mina 61 år, men vad hjälper det. Utlänning, om än EU-medborgare.

Allt är ändå mitt eget specifikt svenska fel. Det är ingen annan här än jag som har rökt mig till lungpropp, eller lungkärlsemboli. När jag kom in akut med smärtor i måndags och röntgades spådde läkarna dagliga, blodförtunnande injektioner i tre dagar och sedan hemgång. Alla var snälla.

Men den som är snäll måste också vara sträng, det är en läxa som jag hade bort lära mig vid det här laget. Ändå avskyr jag nattsyrrorna som förvägrar mig sömnmedel eller lugnande under svåruthärdliga nätter. Hettan och pluppandet och surrandet från de andra damernas vid sina kroppar fästa apparater. Enda tillåtna drog är det sura snuset som ger generande fläckväxt på min syntetiska kudde och dito kuddvar.

Foto: Nina Lekander

Tänkvärt på Facebook

Jag skulle ha varit strängare mot mig själv. Och mot min son. Tvingat mig själv att söka jobb och besvara eller åtminstone läsa hundratals mejl och lägga ut fina bilder och tänkvärda texter på Facebook.

Att vara en frejdig entreprenör och stringent mor.

Men från frejd till hejd och böjd och tvärstopp. Kaputt. Det förstår man av läkarnas ständiga förlängning av vistelsetiden och förmanande prat om rökning och alkohol – det senare är förbjudet på sjukhusområdet men tycks ha mindre med sjukdomen än med försäkringsbestämmelserna att göra. Utanför området får man göra vad man vill men då skylla sig själv. Som i livet självt.

Förutom oron för cancer som så många andra omkring mig har, eller som några nyligen har dött av, grämer jag mig över futiliteter som varjedagsdåligahairdays, pigmentsförändringar på låren, mina löjeväckande tatueringar. (1980 års Lilla My på skuldran ser ut som en smutsfläck, Tove Jansson-ormen på högerarmen liknar allt mindre ett f som i feminist, förfördelad och förbannad.) Noll förebild.

När jag skrevs in var jag ändå rätt nöjd med att det var jag och inte någon kär närstående som snubblade in i denna karusell. Jag är nyfiken på sjukhus. Hierarkier och maktkamp, liv och död, blod och vrål, egenartade människor. Tivolikänslan i att köras i ilfart i rullstol eller spjälsäng genom kurvor och kulvertar.

Och man kan ju alltid skriva något om det hela. Så länge man lever.

 

LÄS MER - Nina Lekander: Det tog mig 54 år att få ett orgiastiskt sexliv 

Minutiöst rent

Sjukhuset, beläget i kanten av en stilig park, tillhör Tysklands största kommunala klinikkoncern. Det är alltså inte katolskt-evangeliskt som det berömda Charité, ej heller diakonianknutet som Oberlin Klinik i Babelsberg, Potsdam. Jag har besökt vänner på de bägge sistnämnda och häpnat över såväl lik- som olikheter.

Iögonenfallande är mängden av personal. Inte minst städare. Det är minutiöst rent överallt, effektiva och vänliga ”Putzfrauen” (bör man inte säga, men kvinnor är de) rusar in varenda dag och tork- eller våtsvabbar.

Dessa damer får rentav bukt med Berlins usla porslinskvalitet och de gammeldags toaletter med en flat häll så att man ska kunna studera sin avföring. Inte konstigt att en av Tysklands bästsäljande böcker heter ”Darm mit Charme”. Och naturligtvis frågar en och annan sjuksyrra om när jag senast har haft ”Stuhlgang”.

Med maten är det inte lika noga. Alls ej som i Babelsberg med sina restauranglika menyer och förnämliga dryckesurval. Här anländer dagligen en kvinna som frågar vad vi önskar till ”Frühstück”, ”Mittagessen” och ”Abendbrot” i morgon. Die Frauen Braun, Leißner och Lekander gör sitt bästa:

Fullkornsbröd, ost, skinka, naturell yoghurt. Ångad fisk, potatismos, morötter. Fullkornsbröd, ost, honung, äpple. Till exempel.

Men nächsten Tag kommer lite vad som helst och vi försöker byta med varandra: extramager uschyoghurt mot det äpple som blev en söt fruktyoghurt? Honung mot morötter? Industrikyckling mot fisk? Och vad är det för slöseri med stilla vatten på flaska när det är helt okej i kranen? Någon av oss haltar ut i allrummet och snor en butelj kolsyrat.

Foto: Nina Lekander

Kallblöta tvättlappar

Vi tre små gummor har våra specialiteter. Frau Leißner läser oavbrutet och upplyser mig om att den oönskade, industribakade madeleinekaka som vi just har fått förekommer i en berömd roman. Fast vi saknar ju lindblomste, svarar jag. Och i vår beundran för Proust kan vi äntligen lägga bort titlarna. Hon heter Berbel. En underbar människa på det hela taget.

Den voluminösa änkan Braun är från DDR, lägger patiens på mobilen och visar sig vara något av en digitalexpert. Om sin man säger hon att han kunde göra, hon tänka.

När hennes dotter hälsar på gråter Frau Braun, vilket tröstar mig som också lipar, piper, suckar och stånkar lite väl ofta. Men om vi bara kunde lära sig att gråta mera filmstjärnelikt! Så att somliga ömkade oss på ett trevligare och inte så uppläxande sätt.

Tyvärr lider Frau Braun av en sorts växelvärme. Trots den trettioplusgradiga hettan får hon ibland köldfrossa, fast oftare värmevallningar. Jag frågar om det inte finns en enda "ventilator”, alltså fläkt, i huset. Men icke. Braunskan får nöja sig med att badda sig själv med kallblöta tvättlappar, små frottérutor som jag inte har sett i Sverige sedan 60-talet.

Ibland dricker jag lite insmugglat vin. Blir stämplad som alkoholist, nikotinist och allmänt lömsk. Alla andra verkar skötsamma, även om det minsann finns skickligare smygrökare och tjyvdrinkare än jag. Upptäcker jag snart.

Inga tyska, men väl svenska, vänner hör av sig med goda råd och förnumstigheter. I all välmening förstås. Men det sitter som ena moralistiska klibbiga Sverigekostymer på dem allihop. Verpisst euch. Fuck you, på ren svenska. (Jag älskar er ändå.)

Vi och ett par Oxazepam

Min man har stått på näsan under löpning i parken men håller ångan uppe. Under väl skildrade vedermödor besöker han mig och tar in små mängder vin och ett par Oxazepam. Äntligen.

Några få sociala talanger har jag i behåll, trots självmedicinering och panikattacker över frånvaron av wifi. Efterblivna tyskar! Frau Leißner och jag pratar litteratur. Hon läser min bok ”Ich will keine Schokolade, ich will unbedingt ein Kind” (”Lilla Livet”, 1993) och inte bara berömmer, utan dessutom skriver ett feministvänsterpolitiskt manifest därtill.

I allrummet sitter Frau Schneider, gammal rökare hon med, och hämtar luft och tystnad på flykt från sina pladdrande rumskamrater. Hon talar en lättförståelig Hochdeutsch i lagom doser, sedan löser hon korsord och jag läser Jenny Jägerfeld. Inget kan trösta som fiktiva figurers hysterier, depressioner och missbruk. Med språkglädje och humor på släp.

Vad jag minns från Södersjukhuset när jag låg där en sommar 1989 var det ett större oljud och skrikande. Kvinnor i sexpersonssal som överröstade ens eget stånkande när som helst på dygnet, plus en grym gamling som jämt ropade åt mig att jag skulle få stomipåse vilken dag som helst.

Men när jag en dag lyckades få stolgång efter kaffe och tjuvrökning via fönstret på toan, rusade jag överlycklig ut med droppställningen efter mig och skrek till hela avdelningen: ”Jag har skitit skiten ur mig, hurra!” Applåder.

Foto: Nina Lekander

Patienterna sminkade sig

På Vivantes vet man aldrig när en eller flera läkare dyker upp. Någon säger om en timme, lämna inte avdelningen, och så dröjer det fyra timmar. På SÖS visste man när ronden kom, kring nio på morgonen. Ett helt gäng, med eller utan AT-läkare och praktikanter. De äldre patienterna sminkade sig innan dess. Nickade lydigt och nästan lyckligt åt de då mestadels manliga läkarna. När de väl var ute ur salen vidtog tolkningsförsöken. Vad menade de egentligen?

Framåt natten fick man vissa svar. Då satt syrrorna och rökte i fikarummet. En del av dem sa att det var rätt bra med cigg, vi rökare kom snabbare på benen än andra. Dessutom gavs många råd och lärorika berättelser om kvinnokroppar och -krämpor i de pratglada rökrummen.

Och ibland fick man blommor. Till skillnad från här i Berlin, inte en blomkvast har någon skickat. Inte en flora. Förlåt en borgarbracka, men blommor är brukliga. Vindruvor kan jag vara utan.

Går det över snart? Vem vet. Jag kopplar upp min självförvållade sjukdom och dödsångest mot mina 76-årsdöda och pillertrillande halvgalna mamma och mormor och får inget svar. Skyll mig själv. Det lär väl fasiken inte gå över.

 

Nina Lekander är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hon har bland annat skrivit "Hästar, män och andra djur" och "Mest om min mamma"

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!