Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Ingen vill att kvinnor som hon ska finnas

Mikael Persbrandt och Anna Odell. Foto: HENRIK JANSSON / GT/EXPRESSEN
Martina Montelius. Foto: FOAD BAGHLANIAN / ATLAS FÖRLAG

Trots alla alter egon i "X & Y" är Anna Odell lika övergiven som på Liljeholmsbron.

Martina Montelius får ångest av filmens hjärtskärande ensamhet. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

FILM | IDÉDEBATT. Jag ser "X & Y" ensam en tidig tisdagskväll. När jag lämnar det gigantiska biografmassivet Filmstaden Sergel i Stockholm är jag ångestfylld på ett sätt jag sällan eller aldrig blir av filmer. Det tar mig ett halvt dygn att börja förstå varför. 

Anna Odell slog som bekant igenom med konstverket "Okänd, kvinna 2009–349701", i vilket hon rekonstruerade sin egen psykos på Liljeholmsbron. 2013 kom hennes långfilm "Återträffen", där hon i halvfiktiv form gör upp med skoltidens mobbare. 

Båda verken bygger på hennes egen totala utsatthet – och till en början tycks "X & Y", också den en film som arbetar med osäkerhet kring skiljelinjen mellan fiktion och verklighet, vara ett slags återtagande av makt. Att städsla tre toppskådespelare för att gestalta aspekter av sig själv, och en omåttligt berömd alfahanne, Mikael Persbrandt, med tre motsvarande alter egon, för att i långfilmsformat utforska den egna själen – vad kan vara mer maktfullkomligt? 

Ja, de första tjugo minuterna mår jag dåligt av rollfiguren Anna Odell. Hon framstår som en lika frustrerad, självföraktande och samtidigt märkligt framvällande, störande människa som jag själv, fast vackrare och modigare. 

Jag vill inte att hon ska finnas. Ingen vill att kvinnor som Anna Odell, eller jag, ska finnas. En kvinna ska antingen vara kåt, stå för det och nedlägga sitt byte, exempelvis Persbrandt, på ett estetiskt tillfredsställande sätt, eller också ska hon vara skör – men identitetslöst liksom allmän-skör, så att man får projicera vad man vill på henne i lugn och ro. En kvinna ska inte säga till Jens Albinus att gå omkring och gestalta hennes rädsla dag ut och dag in, utan manus. 

Sex med Persbrandt

Nu hör jag i och för sig på många av replikerna att de inte är improviserade, utan skrivna – det är lätt att upptäcka, eftersom texten inte är tillräckligt välskriven och välrepeterad för att illusionen av spontanitet ska upprätthållas. 

Men enligt filmens manus finns inget manus. Skådespelarna blir mer och mer frustrerade, de tappar gradvis förtroendet för Odell, och för mig som dramatiker är det som att se en skräckfilm. Mardrömmen att ha bett om människors förtroende i ett konstnärligt projekt – och så börjar de tvivla. Den yttersta skammen. 

Men framför allt lägger Odell hela sin längtan i öppen dager. I filmen vill hon ha sex med Persbrandt, och mer än så; hon vill ha ett “konstbarn” med honom. Den graviditet hon går igenom i verkligheten ingår också i filmen, och varken i filmen eller i verkligheten får vi veta hur graviditeten uppstått. Ett grepp som kan tyckas väl spekulativt, och inte för en sekund tror jag att Persbrandt har gjort Odell gravid – men samtidigt ingår det i filmens logik att vi åtminstone får leka att vi undrar. 

Och Persbrandt själv? Han är inte med i filmen. Inte i verklig mening. I mitten av 1990-talet, innan Persbrandt blev Gunvald Larsson, arbetade han på Teater Galeasen, och på Thorsten Flincks sedan länge döda Teater Plaza, där jag var regiassistent, figurant och sufflös. Ingen var så bräcklig och skyddslös som han när han var som bäst. 

Men den förmågan syns inte i "X & Y". Snarare är det som om Gunvald försöker gestalta Micke, efter att ha läst rövarhistorier om snubben i pressen. Vi får det vanliga överlägsna leendet, den för det mesta återhållna, men någon gång exploderande aggressiviteten, det diskbänksrealistiska, uttjänta kukspelet. 

 

LÄS MER – Martina Montelius: Det här är den sanna berättelsen om papperslösa

Anna Odell

På flera ställen i filmen skulle även Persbrandt kunna utsätta sig på riktigt, men icke. Vad som kunde ha blivit en fadersuppgörelse blir en suck, skräck för återfall i missbruk blir ett dåsigt “Nä nä, lägg av”, faran i eventuell graviditet genom otrohet, snubblande nära den egna historien, blir ett sänkt huvud och en suck till. 

Odell låter honom förbli schablonen “alfahanne” – inte olikt hur en riktig kvinna ofta behandlas i filmer. Han är en erotisk julgranskula – vacker och spegelblank. Och hans tre alter egon griper desperat efter något mer att jobba med än en grundfärg var. Det måste ha varit frustrerande för tre så skickliga skådespelare som Trine Dyrholm, Shanti Roney och Thure Lindhardt

Odells alter egon, däremot, gestaltade av Vera Vitali, Jens Albinus och Sofie Gråbøl, kölhalas genom den ena prövningen efter den andra. Fiktionens Gråbøl – och kanske verklighetens? – lämnar till och med produktionen efter att Odell överträtt en fysisk och mental gräns för mycket. 

Kort sagt handlar varje beståndsdel av "X & Y" uteslutande om filmens version av Anna Odell, och jag tror att det är det som är så ångestdrivande: att hon kan samla den danska och svenska skådespelareliten i ett långfilmsprojekt för miljoner, och ändå förbli lika ensam som på Liljeholmsbron. 

Det är som att lyssna på brottstycken av ett mycket långt telefonsvararmeddelande från en människa som är förtvivlad, segervittrande och förtvivlad igen, halvberusad på en fest bland människor som kanske eller kanske inte alls tycker om henne. 

En grynig ultraljudsbild av den största skräcken av dem alla: hur mycket jag än formulerar mig är det kanske ändå ingen som hör vad jag vill berätta. 

 

LÄS MER – Martina Montelius: Är jag en naiv godhetsknarkare?

 

Martina Montelius är teaterdirektör, dramatiker, författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hennes senaste verk är ljudromanen "Stackars Birger". Tillsammans med Gunilla Brodrej gör hon podden "Lunch med Montelius".

I tv-spelaren ovan visas det senaste avsnittet av Kultur-Expressen.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!