Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Ingen kommer att rädda oss

Roxane Gay.Foto: Claudio Bresciani/TT NYHETSBYRÅN
En demonstrant håller upp en bild av George Floyd i Cesar Chavez Park, Berkeley California.Foto: ROSS D. FRANKLIN / AP TT NYHETSBYRÅN

George Floyds död visar att rasismen är lika ihållande som tidigare.

Författaren Roxane Gay skriver om ett virus för vilket ingen bot finns.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. Till slut kommer forskarna att hitta ett vaccin mot covid-19, men svarta människor lär få vänta på en bot mot rasism.

Efter att Donald Trump förolämpade utvecklingsländerna med den nedlåtande frasen ”rövhålsländer” skrev jag att ingen skulle kunna rädda oss från presidenten. Nu, mitt i en pandemi, ser vi vad det verkligen betyder. Ekonomin är i botten. Arbetslösheten fortsätter att stiga. Det finns inget sammanhängande federalt ledarskap. Presidenten hånar varje försök att vidta försiktighetsåtgärder som skulle kunna rädda amerikanska liv. Över 100 000 amerikaner har dött i covid-19.

Vi är många som har suttit isolerade i över två månader. Många mindre tursamma riskerar sina liv då de inte har råd att skydda sig mot viruset. Folk som redan levde på marginalerna drabbas av en ekonomisk stress som regeringens ”stimulansbidrag” på 1 200 dollar inte kan lindra. Bostadskrisen är katastrofal. Flera delstater öppnar upp för tidigt. Demonstranter har stormat städer och krävt att företagen återstartar. Landet är delat mellan dem som tror på vetenskapen och dem som inte gör det.

Vi kan betala för vår väg till normalitet alltmedan kapitalismen håller oss under armarna. Det är vad reklamen vill få oss att tro.

Snabbproducerade reklamfilmer intalar oss att vi alla är tillsammans i krisen. Noggrant utvalda bilder, ackompanjerade av förförisk musik, säger ändå inget av värde. Företag spenderar massor av pengar för att försäkra sina kunder att de bryr sig, samtidigt som de vägrar betala sina anställda anständiga löner. Reklamen hyllar viktiga arbetare och sjukhuspersonal. Den påstår att företagen har förstått ”vår nya livsstil” med drive in-tjänster och kontaktlösa leveranser. Vi kan betala för vår väg till normalitet alltmedan kapitalismen håller oss under armarna. Det är vad reklamen vill få oss att tro.

Somliga försöker rädda oss på ett sätt som regeringen inte kan. Det finns civila initiativ från allt som matleveranser till äldre till dem som syr ansiktsmasker till viktiga aktörer i vården. Det vädjas om ekonomiska bidrag online. Handla i din oberoende bokhandel. Beställ mat från din favoritrestaurang. Köp presentkort. Betala dem som arbetar för dig, även om de inte kan komma till jobbet. Gör så mycket du kan, och sedan ännu mer.

Covid-19 drabbar oproportionerligt det svarta kollektivet.

Det är underbara idéer med goda föresatser. Men vi kan inte göra så mycket mer. De klyftor som normalt segregerar samhället blir ännu tydligare när vi kollektivt bestämmer och väljer vilka som ska räddas – som förtjänar att räddas.

Men rasismen är lika ihållande som tidigare. Covid-19 drabbar det svarta kollektivet oproportionerligt mycket. Och vi har inte tid att sitta still då vi varje dag påminns om det fasansfulla: att det inte finns någon kontext inom vilken svarta liv är viktiga.

Breonna Taylor dödades i Louisville, Kentucky, av poliser som letade efter en man som inte ens bodde i hennes hus. Hon blev 26 år. Då folk protesterade sköts hela sju människor, om än utan att någon dog.

Muralmålning av Ahmaud Arbery i Brunswick, Georgia.Foto: SARAH BLAKE / AP TT NYHETSBYRÅN

Ahmaud Arbery joggade i South Georgia när han jagades av två beväpnade män som misstänkte honom för rån och och påstod att de agerade i självförsvar. En av dem sköt och mördade Arbery. En tredje person filmade händelsen. Arbery blev 25 år gammal.

I Minneapolis trycktes George Floyd till marken av en polis med knäet mot Floyds hals. Han bad polismannen att sluta. Precis som Eric Garner 2014 sa han att han inte kunde andas. Tre andra poliser såg på men ingrep inte. Floyd blev 46 år gammal.

Dessa svarta liv hade betydelse. Dessa svarta människor var älskade. Förlusterna för deras vänner, familj och kvarter är enorma.

Demonstranter tog sig ut på gatan i Minneapolis i flera dagar för att protestera mot mordet på Floyd. Trump – som 2017 twittrade till polisen att ”inte vara för snälla” mot häktade människor: ”When the looting starts, the shooting starts.” Vita huset återpublicerade det. Den absoluta botten.

Fågelskådaren Christian Cooper var i Central Park när han bad en vit kvinna, Amy Cooper, att följa lagen och koppla sin hund. Han började filma, vilket upprörde Cooper. Hon tog fram mobilen och sa att hon skulle ringa polisen och säga att en afroamerikansk man hotade henne. Hon visste vad hon gjorde. Hon använde sin vithet och skörhet, som så många vita kvinnor före henne. Hon lät mer och mer hysterisk, trots att hon borde ha förstått att hon kunde ha dömt en svart man till döden i tron att kopplingsreglerna inte gällde henne. Det var ren tur att Christian Cooper inte blev ännu en siffra i statistiken.

New York 2012.Foto: JOHN MINCHILLO / AP FR170537 AP

En del av min kritik under de senaste elva eller tolv åren har riktat in sig på den ofattbara förlusten av svarta liv. Mike Brown, Trayvon Martin, Sandra Bland. Philando Castile. Tamir Rice. Jordan Davis. Atatiana Jefferson. Charleston nine-massakern.

Namnen bildar en hemsk refräng, en börda som inte går att bortse från. De är hashtags, sorgesånger, stridsrop. Ändå händer inget. Rasismen slätas över om och om igen. Svarta människor delar sina sanningar, vita behandlar dem som intellektuella övningar. Vita spekulerar om vad mördade svarta skulle kunna ha gjort, som om förmodade brott var belagda med dödsstraff utan rättegång. De kräver perfektion för svart existens men för ingen annans.

Många vita tror att det finns två sidor hos rasismen, som om rasister var folk vi kan resonera med. De förfasas av egendomsförstörelse och menar att det är väl bara att komma överens. De kämpar för att förstå varför svarta revolterar men erbjuder inga alternativ till hur folk ska hantera ett livslångt raseri, maktlöshet och orättvisa.

När jag 2018 varnade för att ingen skulle rädda oss skrev jag att jag var trött på tröstande lögner. Jag är ännu tröttare nu. Som många andra svarta är jag rasande och utmattad, men det spelar ingen roll.

Jag måste säga något, trots att jag vet att de som borde reagera inte går att nå.

Jag skriver ungefär samma sak om svarta liv som har gått förlorade, om och om igen. Säger till mig själv att nu är jag färdig med det här. Sedan händer något så hemskt att jag måste säga något, trots att jag vet att de som borde reagera inte går att nå. De bryr sig inte om svarta liv. De vill inte ens bära ansiktsmasker för att hindra ett virus för vilket ingen bot finns.

Till slut kommer man att få fram ett vaccin för covid-19. Men svarta människor lär få fortsätta att vänta på en kur mot rasism. Vi får leva med vetskapen om att en hashtag inte är något vaccin mot vit överhöghet. Vi vet att ingen kommer att rädda oss. Resten av världen längtar efter att gå tillbaka till det normala. För svarta är det normala just det som vi längtar efter att befrias från.

 

Av Roxane Gay

Roxane Gay är amerikansk författare, feminist och debattör. Hon har bland annat skrivit essäsamlingen Bad feminist (2014), romanen ”I vilt tillstånd” (2016), ”Hunger: Historien om (min) kropp” (2018). Roxane Gay skriver i The New York Times Book Review, Salon och The Guardian och är redaktör för litteratursajten The Butter. Artikeln har tidigare publicerats i New York Times. Svensk översättning Nina Lekander.