Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

I poddarna är det insidan som räknas

Della Q – Bianca Meyer, Moa Wallin och Anna Björklund. Foto: PERFECT DAY MEDIA
Hahaha. Foto: SHUTTERSTOCK / SHUTTERSTOCK
Isobel Hadley-Kamptz. Foto: CORNELIA NORDSTRÖM

Podden "Della Q" har hyllats för nyskapande och "kvinnlig" satir. 

Isobel Hadley-Kamptz ser Poddsverige domineras av hån snarare än humor.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

SATIR | IDÉDEBATT. Jag lyssnar nästan aldrig på poddar som är tänkta att vara roliga. Jag tycker hemskt sällan att de är roliga. 

Häromdagen skrev Jens Liljestrand om den populära kvinnopodcasten "Della Q", och konstaterade att det som utmärker podden är elakhet. ”De talar konstant illa om andra människor. Ofta kvinnor, och ofta det slags kvinnor som brukar etiketteras som 'politiskt korrekta', som de beskriver med förkortningen 'KTF' – 'konstig, tjock och ful' – vilket sägs vara egenskaper som premieras i dagens Mediesverige.”

Jag hade inte hört "Della Q" förut, men efter att ha lyssnat på ett gäng avsnitt håller jag bara delvis med Liljestrand. Det är inte alls oavbrutet elakt, däremot har samtalet hela tiden en underström av coola tjejer från högstadiet som när som helst kan säga vad som helst om någon utanför gruppen och då förväntas alla skratta. Jag förstår dock inte i vilken utsträckning det förväntas vara satir, precis så var det ju på högstadiet? Även då ansågs det för övrigt som höjden av humor att säga att nån var tjock. 

Men vad vet jag. Jag blev kallad tjock på Twitter häromdagen av en okänd person som kastade sig in i ett samtal jag hade med en bekant om amaryllis, och jag gissar att den frejdige främlingen såg det som något slags rolighet. 

 

LÄS MER – Isobel Hadley-Kamptz: Det "fria" sexet är alltid på männens villkor

Gråtskrattsmiley

På Twitter, liksom i poddar, finns en plågsamt vanlig sammanblandning av humor och vanlig elakhet och tydligast kanske det kan sägas symboliseras av gråtskrattsmileyn. Den här smileyn, en figur som skrattar så att han gråter, används numera så ofta av högerextrema att den blivit närmast oanvändbar för övriga grupper. Också innan den gjorde resan hela vägen dit var den dock en säker identifikator för tweet som låtsades vara roliga men egentligen bara var plumpa. Kvinnor som engagerar sig för flyktingbarn är bara ute efter sex med utsatta minderåriga. Höhöhöhöhöhöhö. Gråtskrattsmiley. "Della Q"-tjejerna skulle förstås aldrig köra gråtskrattsmiley, de är för storstadsmässiga, för sofistikerade, och oavsett de märkliga anklagelser som kastades över dem i kölvattnet av huskvinnedebatten är de absolut alldeles för lite sverigedemokrater. 

Det är dessutom orättvist att göra just dem till symboler för den här gladlynta högstadiemobbartonen, den är grundläggande också för poddgurus som Alex och Sigge, självklar i hyllade humorsatsningar som P3:s "Tankesmedjan" och Aftonbladets "Lilla drevet", och ligger där och bubblar under ytan även i en podcast som jag själv gillar, Liv Strömquists och Caroline Ringskog Ferrada-Nolis "En varg söker sin pod" (däremot inte på samma sätt i en annan podd jag också gillar, "Della arte", en systerprodukt till "Della Q"). Själva podgemenskapen i de här trivsamhetsproduktionerna handlar ofta om the inside joke, ett skratt som kommer på någon annans bekostnad. 

 

LÄS MER – Isobel Hadley-Kamptz: Greta Thunberg är vår tids Jeanne d'Arc

Högstadiet

Jag vet att jag är överkänslig för sånt här. Det är det gamla inre mobboffret som väcks till liv, de autistiska drag som gör att jag alltid har haft svårt att ens förstå när folk driver med mig. Folk kan än i dag skriva något till mig på sociala medier och jag svarar för att jag tror att det var en ärlig fråga och sedan kan jag dagar senare komma på att just ja, det där kanske bara var sarkasm? Det är ingen slump att jag hatade högstadiet. 

Som vuxen kan man lyckligtvis välja sitt sammanhang själv, och det enklaste vore så klart att fortsätta att bara låta bli att lyssna på alla dessa coola människor med inspelningsutrustning. 

Jag kan dock inte låta bli att fundera över vad det gör med offentligheten att så många inte verkar förstår skillnaden mellan humor och hånskratt. 

Och allra viktigast: vad gör det med utrymmet för riktig svart humor, så beckmörk och ångestladdad att man på riktigt vill gråta samtidigt som man skrattar? Skämt om terrorism, om folkmord, om svält, om döda barn och lemlästade kroppar? En sak är nämligen säker – inget av det skulle ta sig in på den svenska poddtoppen. 

 

LÄS MER – Jens Liljestrand: "Della Q" är Jordan B Peterson för kvinnor

 

Isobel Hadley-Kamptz är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hennes senaste bok är "Om sport och våld".

I tv-spelaren ovan visas det senaste avsnittet av Kultur-Expressen.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!