Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Hur står ni ut med dessa tondöva troll?

Donald Trump. Foto: JAE C. HONG / AP TT NYHETSBYRÅN
Per Gudmundson, ledarskribent på Svenska Dagbladet. Foto: TOMMY PEDERSEN / TOMMY PEDERSEN EXPRESSEN

Högerpopulisternas robotlika debattstil förgiftar sociala medier.

Malte Persson ser konservativa skribenter apa efter, och söker efter en stilistisk motståndsrörelse.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

”En människas utsagor må vara förljugna – i den språkliga stilen avslöjas hennes nakna väsen.” 

Detta citat av antinazisten Viktor Klemperer tänker jag på ibland när jag läser vad ”Sverigevänner” och deras utländska motsvarigheter har att meddela offentligheten under sina lämmelaktiga kommentarfälttåg. 

Det rör sig om den mest framgångsrika av de massrörelser som sociala medier fyllts av i stället för den individernas mångfald som teknikoptimister drömde om i interneterans ungdom. Och som därför måste tas på allvar. Alltså inte för att dessa aktivister skulle vara folkets röst, utan för att de lyckats lura så många att de är det. 

Själva utsagorna är ofta ett utbytbart hölje av ad hoc-argument (ena dagen är det ”realism” som gäller, andra dagen idealistiska föreställningar om ”svenska värderingar”; ena stunden är feminism och homosexualitet förkastligt, i nästa måste kvinnors och bögars frigörelse skyddas mot muslimer; media ljuger, förutom när det passar att hänvisa till något i media, osv). Vilket är nog så deprimerande. Men det som verkligen oroar mig är stilen.  

Om det nu kan kallas för stil – den torftiga entonigheten, det stolpigt själsdöda uppradandet av buzzwords, oförmågan att sätta samman halvfabrikatet av färdigköpta fraser till en helhet med ens ett spår av personlighet. En prosapulversoppa utan tillsats av något flytande. Ett katekesförhör för zombies. 

Det är en sak att världen ska gå under och att den mest nihilistiska nättrollsfalangen faktiskt önskar sig det. Men tanken på en postapokalyps utan fyndiga repliker är svåruthärdlig.

Det ska förstås sägas att nätbaserad högerpopulism inte är den enda politiska åkomman med språkligt armod i sin symptombild, men det är den enda vars amöbaangrepp på det offentliga samtalet just nu förmår sprida sig som en encellig självreplikerande svada. Att det finns delar av exempelvis Bernie Sanders-vänstern som vill replikera framgångsmodellen gör inte saken bättre.  

Och för att vara tydlig: jag talar inte om den ofta bristfälliga stavningen och grammatiken. Inte heller om brist på ”god ton”. Utan om en mer grundläggande språklig tondövhet. Istället för pregnans och språklig ekonomi premierar det samtida sociala medier-kampanjandet kvantitet och upprepning. Istället för rytm, tajming, pausering och flyt: snabbhet och oavbrutenhet. Istället för eget bildspråk: kopierade memes. 

Kanske hänger tondövheten samman med en förlorad förmåga att lyssna, kanske är den en effekt av medieutvecklingen och, tja, produktionsförhållandena. Det är ett språk som när det reducerats till omusikaliskt instrument inte bara lämnat all hantverksglädje bakom sig, utan också den industriella erans centraliserade massproduktion. Vi talar inte om ett goebbelskt massmediemaskineri, utan om en prispressad postindustriell peer-to-peer-propaganda. 

Något är det i alla fall som får människor i robotiseringens tidsålder att reducera sig själva till robotar. Och det nästan bokstavligt: i nätkampanjen för att få Marine Le Pen vald organiserades exempelvis amerikanska Trump-fans i forum online för att med hjälp av enkla instruktioner och konversationslexikon översvämma franska sociala medier. Till skillnad från de ryska trollarméerna krävde de inte ens betalt.  

Laurie Pennys "Bitch Doctrine"

Turing-testet för artificiell intelligens brukade handla om att en dator skulle bli så smart att det inte gick att skilja dess yttranden från en människas. Men att det i dag verkligen blivit svårt att skilja botar (som också använts storskaligt i de senaste årens valrörelser) från människor beror inte just på att datorerna blivit smartare.  

Journalisten och författaren Laurie Penny gör en liknande poäng när hon jämför Donald Trumps debattstil med Microsofts kortlivade AI-experiment Tay – en chatbot tänkt att lära sig ett tonårsaktigt konverserande på twitter, men som snabbt urartade till gapigt kvinnohat och antisemitisk babbel. 

Jag läser annars Pennys nyutkomna artikelsamling ”Bitch Doctrine” med viss besvikelse. Dess texter om feminism och sexualitet är ofta både vettiga och tålmodiga. Men de har bara undantagsvis det jag i denna stund letade efter: den furiösa stilistiska energin i hennes lysande gonzoreportage från den amerikanska valrörelsen i allmänhet, och ”alt right”-rörelsen i synnerhet. 

Det som fick mig att tänka: detta är den stilistiska motståndsrörelsen. Ett med precision svingat lasersvärd mot imperiets hord av klonade fotsoldater. Men kanske är en sådan stilistik ett immunförsvar som bara fullt ut aktiveras vid angrepp. När tiden för tålamod är över. 

 

Laurie Penny. Foto: NADYA LEV

 

Det som nu pågår i västvärlden kan beskrivas som ett krig mellan artikeln och kommentarsfältet. Befinner man sig på den journalistiska sidan i denna kamp är det lätt att paralyseras av insikten att det inte längre räcker och fungerar att presentera välunderbyggda fakta. 

Det är också främst kring ”fake news” och ”faktaresistens” som diskussionen om journalistikens problem kommit att handla. Men kanske måste den professionellt skrivande sidan komma ur sin depression och återfinna glädjen i hantverket, språket, stilen. Allt handlar inte om att sprida information. Samtiden är en fascinerande science fiction-roman, värd att berätta även för berättandets egen skull. Oavsett hur den slutar. 

Visst är det beklagligt om artiklar om Trump & co tränger ut artiklar om estetik från kultursidorna – men låt oss då åtminstone skriva artiklar om Trump som har estetiska kvaliteter. Och helst inte bara på kultursidorna. 

I mina ögon är en feministisk vänsterskribent som Penny, som dessutom har en sidokarriär som science fiction-författare, helt rätt person att dissekera en teknologidriven manlig identitetspolitik med rötter i bland annat dataspelsvärlden. Men stilistiken är så klart inte avhängig ideologin.

Per Gudmundson och Johan Hakelius

Den som vill ha en annan ingångsvinkel kan till exempel läsa vad en gammal macho högerjournalist som P J O’Rourke har att säga om populismen. Fortfarande kul, om än lite trött. Så kommer O’Rourke också från en förgången era – då journalister var beundrade vita män, och inte en förhatlig grupp som vita män världen över går till storms mot. 

I de sistnämndas ögon ter sig väl stilistik också, som allt intresse för form, en aning fjolligt. Riktiga män läser inte; och lär sig följaktligen inte heller att skriva bra. Som O’Rourke säger: läser du en seriös artikel i en seriös tidskrift tillhör du per definition det som i dag kallas ”eliten”. 

Naturligtvis har även den nya högerpopulismen enstaka hel- eller halvhjärtade sympatisörer som kan skriva, men det känns av ovan antydda skäl sällan helt klockrent. Som jag skrivit om förut, i en svensk kontext, insisterar dagens auktoritära högerskribenter påfallande ofta och envetet på att ordval saknar betydelse. 

Kanske är det helt enkelt ett sätt att försöka dölja den kognitiva dissonansen. Jag undrar ibland hur till exempel en fyndig ledarskribent som Per Gudmundson står ut med att hängivet beundras av folk i flagrant avsaknad av humor och stilkänsla. Tröttnar man inte på andefattigt och mekaniskt testuggande, även om det är de egna teserna som tuggas, och tuggas upp till fradga?

 

LÄS MER – Malte Persson: Ni hånar känslor, men omfamnar oron

 

Det klingar också illa när somliga personer som ser sig själva som konservativa bejakar samtidens mest vulgära tendenser till triggerhappy twittrande. Skulle inte eftertanke vara konservatismens definierande dygd? Eller var det bara ett marknadsföringsknep som Edmund Burke lanserade i sin episkt oredigerade insändare om franska revolutionen?

En skicklig retrokonservativ trycksvärtestilist som Johan Hakelius är på ett annat sätt ett exempel på hur illa det konservativa, trots skenbar medvind, egentligen passar in i den datoraccelererade och andfådda tidsandan. Hans pastisch på bildad brittisk tweedtoryism kunde ännu för några år sedan kongenialt förena form och innehåll. Det vill säga, så länge han var en uttalad elitist som till exempel fördömde ”den perversa jämlikhetsidé som suddar ut skillnaden mellan pöbel och demokrati”

När Hakelius nu tvärtom flörtar med idéer om det genuina folkets köksbordsvisdom skär det sig oundvikligen med esteticismen. Och man undrar vem (snobben eller mobben?) som egentligen tänks nappa på ett sådant tvestjärtat flugfiske. Drönare klär inte i rutigt. 

Ja, naturligtvis är jag elitist också. Men elitism är inte nödvändigtvis något som har med ”eliten” att göra. Det är också tanken att det är mer värdefullt att göra något så bra som möjligt än att göra det dåligt. Till exempel det som sedan ett par tusen år varit civilisationens kärna: att läsa och skriva.    

Kanhända att den tiden snart är förbi. Men ska vi gå under, så låt oss gå under med stil. 

 

LÄS MER – Malte Persson: Därför är det så svårt att skriva bra om sex 

 

Malte Persson är författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hans senaste bok är "Om Ofissim"