Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Hur många vinster har jag kammat hem?

Ciss Wallin. Foto: LISA MATTISSON

Ingen ska berätta för en att det är bäst att släta över, försöka glömma, hålla tyst, bita ihop.
Cissi Wallin fortsätter kultursidans debatt om hur vi går vidare efter metoo. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT | METOO. Världen är upp och ner. Som det ännu ser ut så tycks utsatta straffas hårdare än förövare. I alla fall om man är offer för sexualbrott. Och fram för allt om man som offer inte håller käften. Och för övrigt: att vara ett offer är ingen motsättning till att vara en överlevare. Jag är ett offer, ett offer för övergrepp. Men jag är också en brinnande envis jävel som vill förändra och dra ett strå till att skapa en bättre värld, till mina och dina barn. Men åter till varför världen är upp och ner. Den som anmäler sin förövare får oftast ett fönsterkuvert från polisen bara en kort tid efter sin anmälan. Inledd förundersökning nedlagd, i brist på bevis. I nästintill alla fall. 

Den som sedan väljer att berätta öppet vem som utsatte en för övergrepp, dels för att varna andra eftersom rättsväsendet så kapitalt misslyckas med just detta, löper större risk än sin förövare att hamna i en rättssal. Förtal. Grovt förtal rentav. Som en ordning där man ska vara underkastad evig tystnad om vad man råkat ut för. Vi har inget reellt rättssystem för kvinnor och barn i Sverige i dag. Vi har mer av ett felsystem. Och säg mig, visa mig de övriga brott där så många, så snabbt säger ”ord mot ord”, eller ”han är ju inte dömd”? Vanliga medmänniskor som på allvar stannar upp och till synes instinktivt tvekar när en kvinna berättar om ett övergrepp. 

Rånad i Barcelona

Jag minns när jag var i Barcelona för många år sedan. Jag var ung, hade druckit. På vägen hem från en nattklubb blev jag omringad om några unga killar. Jag blev knuffad och rånad. Min handväska med alla mina värdesaker rycktes ifrån mig på en sekund. Efteråt när jag gråtandes berättade för mina medmänniskor fick jag enbart stöd. Ingen misstrodde mig. Ingen frågade om min promillehalt eller risktagandet i att gå ensam hem i en mörk gränd. I samma veva blev jag drogad och våldtagen i en lägenhet på Södermalm här i Stockholm [förundersökningen kring denna händelse lades ned 2012 och den anklagade nekar till brott. Cissi Wallin väntas nu bli åtalad för förtal på grund av sitt utpekande med namn på Instagram metoo-hösten 2017, reds. anm.]. 

Jag har aldrig blivit så misstrodd, så ifrågasatt, så isärplockad som människa som när jag berättat om det. Min person har aldrig synats så hårt i varje mänsklig söm. En handväska som rycks ifrån en är tydligen mer värd än en kvinnokropp som drogas, misshandlas och våldtas.

En kvinna är aldrig så instabil, icke-trovärdig, uppmärksamhetssökande, lögnaktig, hämndlysten och galen som när hon till slut orkar och vågar berätta om ett sexuellt övergrepp. En kvinna förväntas aldrig tänka så mycket på förövarens familj, förövarens rykte, förövarens möjlighet (och rättighet) att få behålla sitt fina, välbetalda jobb som när hon tillslut orkar och vågar berätta om ett sexuellt övergrepp.

Tusentals personer samlades på Sergels torg i oktober 2017 för att protestera mot sexuella trakasserier. Cissi Wallin i mitten. Foto: ALEX LJUNGDAHL

Män de känner

Låt oss prata mer om synen på offer och förövare. Här återkommer jag numera alltid till ett citat från journalisten och författaren Katarina Wennstam: "alla känner en våldtagen, ingen känner en våldtäktsman". Om han, den utpekade inte råkar vara till exempel en marginaliserad och i stort sett hemlös flyktingpojke. Vilket de flestas förövare inte är. De flestas förövare är män de känner. Män de trodde de kunde lita på. Män med jobb, familj, till synes så kallade vanliga liv. Män som människor överlag tycks ha en tydlig bild av, som inte kapabla att våldta. Kvinnor däremot – tydligen alltid kapabla att ljuga. Detta för att sko sig på dessa falska anklagelser.

Se bara hur många enorma vinster till exempel jag ”kammat hem” genom att anmäla och berätta om våldtäkt... Utfrysning och mobbning i min egen bransch, förtal av mig som galen mytoman, hot mot mig och min familj, karaktärsmord i SVT:s ”Uppdrag granskning” på bästa sändningstid, samt SVT:s beslut att ställa in mitt eget program. Allt medan min förövare tillåtits gråta ut som det reella offret, i samma (public service) tv-kanal. Ingen frågade honom om han tänkt på min familj. 

Ett offer är också en krigare. Har man varit i helvetet och vänt så brinner man. Ingen ska berätta för en att det är bäst att släta över, försöka glömma, hålla tyst, bita ihop, tänka på förövarens familj. Det är för övrigt förövarens ansvar. Den som någon förgrep sig på har fullt upp med att pussla ihop skärvorna av självrespekt som aldrig borde gått sönder. 

 

Av Cissi Wallin

Cissi Wallin är skribent, bland annat som kolumnist i Metro. Hon driver också podcasten "Faktiskt".