Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Hon hjälpte mig att slåss för min frihet

Doris Lessing visar upp sin Nobelmedalj 2007. Foto: MATT DUNHAM / AP
Foto: ALEXANDER DONKA

Äntligen händer det – en författare som man älskar får Nobelpriset i litteratur.

Nalin Pekgul skriver, inför tillkännagivandet av dagens två pris, om författarskapet som styrkte henne i kampen mot konservatismen.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ESSÄ. Klockan är ett den 10 oktober 2007 och Nobelpristagaren i litteratur ska tillkännages. Jag har sedan länge slutat titta när Svenska Akademiens ständige sekreterare ska presentera ännu en manlig författare. Men nu får jag får ett sms från min man som befinner sig i utlandet. Han skriver: ”Grattis, din Doris fick priset”. Jag kastar mig ner framför tv:n och tårarna rinner. Så många år som jag hoppades och varje gång blev lika besviken.

Första tillfället som jag hörde talas om Doris Lessing var 1984, när min lärare i svenska, Brittmarie Wikström, presenterade hennes bok ”Martha”. Den handlade om en flickas frigörelse från föräldrarna och om hennes mod att välja en annan väg än den som föräldrarna hade tänkt sig.

Jag kände igen den inskränkta miljön som Martha levde i.

De drev ett jordbruk i nuvarande Zimbabwe, med svarta som tjänstefolk och lantarbetare. Bokens Martha Quest läste mycket och fick tidigt kontakt med socialistiska ungdomar och en annan syn på sina svarta landsmän. Hon lyckades skaffa sig ett arbete i staden och flyttade hemifrån tidigt, men kände att hon inte hade någon möjlighet att leva ett innehållsrikt liv på egen hand. När hon så träffade en likasinnad ung man stod äktenskapet för dörren.

Jag kände igen den inskränkta miljön som Martha levde i. Men till skillnad från Marthas föräldrar var mina inte alls angelägna om att jag skulle bli gift. För dem var det viktigt att jag skaffade en universitetsutbildning och kämpade för kurdernas rättigheter. 

När min familj flydde till Sverige 1980 hoppades mina föräldrar att de i ett demokratiskt land skulle kunna bevara sitt språk och sin kultur. Därför var vi måna om att även här prata kurdiska med varandra. Vi barn ville lära oss läsa och skriva så bra som möjligt på kurdiska, eftersom vi bara hade kunnat göra det i hemlighet i Kurdistan. Det spelades kurdisk musik och dansades kurdisk folkdans.

Med tiden förändrades bilden av vad som var den kurdiska identiteten. Allt fler kom till Sverige och de med direkt erfarenhet av den politiska kampen hamnade i minoritet. Nu vidgades innehållet i vad som var kurdiska traditioner. Från att vi ville bevara språket, sångerna och dansen, skulle nu även den konservativa synen på kvinnan och familjen bevaras. Plötsligt förväntades jag leva efter uråldriga regler som jag aldrig skulle ha rättat mig efter i Kurdistan. 

Doris Lessing när hon möter pressuppbådet utanför sitt hem efter tillkännagivandet. Hon kom just tillbaka efter en shoppingtur. Foto: LEFTERIS PITARAKIS / AP SCANPIX

Under den politiska kampen hade kvinnor och män umgåtts som vänner, men nu blev det plötsligt omöjligt för kurdiska killar och tjejer att ses utan att det skvallrades. Tjejerna förväntades vara hemma och hjälpa mamman att städa och ta hand om föräldrarnas gäster. 

Jag som inte ens i Kurdistan hade brytt mig om hemarbete skulle nu spela rollen som den ordentliga familjeflickan. Livet blev så instängt. 

Mina föräldrar orkade inte ta strid mot landsmännen, utan var tydliga med att vi fick leva våra liv som vi ville så länge ingen kunde skvallra om det. Det var helt okej att gå på fest och komma hem sent, så länge ingen kurd hade sett mig ute mitt i natten. 

Vår port bevakades av två kurdiska damer som kollade när jag kom hem och spred ut om det blev för sent. Från sina två spaningspunkter täckte de hela ingången, det fanns inga döda vinklar där jag kunde smyga förbi. 

”Sov hos svenskarna om du blir sen, så slipper kärringarna se dig” var det råd som mina föräldrar gav mig. Jag ställde upp på spelet, men i dag är jag både besviken och arg över att de inte vågade protestera mot de konservativa.

Doris Lessing hjälpte mig att få insyn i andra världar, att härda ut men också att fortsätta ta kampen.

När jag i kurdiska sammanhang diskuterade jämställdhet utgick jag alltid från de mänskliga rättigheterna. Om männen var så angelägna om mänskliga rättigheter för kurdernas del, måste detta också gälla kvinnorna. I längden blev det ganska besvärligt för mina föräldrar att gästerna skälldes ut av deras dotter, gäster som ofta var herrar med positioner i den kurdiska gruppen.

Det var då Doris Lessings serie ”Våldets barn” kom till min undsättning. Doris Lessing hjälpte mig att få insyn i andra världar, att härda ut men också att fortsätta ta kampen. Jag kunde verkligen identifiera mig med Martha Quests avsky för hyckleri och förljugenhet. När jag inte stod ut med en del gästers syn på kvinnan kunde jag alltid gå till mitt rum och läsa Doris Lessing. 

På så sätt har hon varit min bästa kompis sedan 35 år.

 

Av Nalin Pekgul

Nalin Pekgul är sjuksköterska och skribent, samt medarbetare på Expressens kultursida. Hon var tidigare socialdemokratisk politiker.

Daniel Sjölin möter Athena Farrokhzad och Kristofer Folkhammar, som berättar om sin diktantologi för unga.