Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Högerpopulisterna som vill sälja ut sitt land

Heinz Christian Strache, ordförande för FPÖ, valtalar inför EU-valet. Foto: FLORIAN WIESER / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN
Carl Henrik Fredriksson. Foto: The Vienna Review / The Vienna Review

Den politiska skandalen i Österrike avslöjar hur självutnämnda patrioter säljer ut sitt land.

Carl Henrik Fredriksson skriver om de fria mediernas betydelse i högerpopulisternas Europa.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KOMMENTAR | ÖSTERRIKE. Förmodligen hade inte ens någon av Österrikes alla mästerliga sedeskildrare – en Joseph Roth, en Thomas Bernhard eller en Elfriede Jelinek – kunnat uppfinna de scener ur en högerpopulists liv som fångades av några dolda kameror i en villa på den spanska jetsetön Ibiza. Den politisk-moraliska misär som slår emot en i dessa videoklipp är på något sätt alltför djup. Verkligheten för skämmig, för mycket reality show.

Ja, det skulle väl vara satirikern Karl Kraus då, som i sin enmanstidskrift Die Fackel just före första världskrigets utbrott beskrev Österrike som ”ett försökslaboratorium för världens undergång”. Kraus mastodontdrama ”Mänsklighetens sista dagar” är, förklarar han själv, en realsatir där de ”mest osannolika samtalen” är ordagrant återgivna och de mest absurda påhitten inte är några påhitt alls, utan rena citat.

Huvudpersonen i Ibiza-videon är Heinz-Christian Strache, ledare för Frihetspartiet och Österrikes vicekansler. Under ett sju timmar långt möte med vad han tror är en nära släkting till en rysk oligark säger Strache saker som en regeringsföreträdare i en europeisk demokrati helt enkelt inte kan säga. Han utlovar guldkantade statliga kontrakt för vägbyggen i utbyte mot pengar och annat stöd.

Han talar om hur partifinansiering kan slussas förbi alla kontrollinstanser och till och med om hur han är beredd att privatisera den österrikiska vattenförsörjningen så att hans ryska samtalspartner kan få valuta för sina investeringar.

”Journalisterna är horor”

Men framför allt talar Strache om medier. Han beskriver hur den ryska investeraren kan ta över Kronen Zeitung, Österrikes största dagstidning, vars makt, inflytande och täckning saknar motsvarighet i något annat europeiskt land.  När övertagandet väl är ett faktum kan man – ”zack, zack, zack” – byta ut obekväma journalister och ersätta dem med FPÖ-trogna skribenter.

”Journalister”, det vet vi ju, säger Strache, ”är de värsta hororna på den här planeten”. Det medielandskap han suktar efter är ”som Orbáns”, det vill säga en räcka fogliga megafoner och ett system där regeringsföreträdare kan diktera inslag i de statliga tv-kanalerna.

De drömmarna delar han med de flesta av sina högernationalistiska vänner runtom i Europa; man behöver bara erinra sig Jimmie Åkessons deklarationer om att han, om han får chansen, ska lägga ner P3 och ge public service ett helt annat uppdrag än det har i dag.

Demonstranter utanför Straches kontor i Wien den 18 maj. Foto: FLORIAN WIESER / EPA / TT / EPA TT NYHETSBYRÅN

Paradoxalt nog är ”Ibizagate” ett fint exempel på att den tredje statsmakten fortfarande fungerar – där den fortfarande har möjlighet. Tyska Der Spiegel och Süddeutsche Zeitung har, tillsammans med österrikiska veckotidningen Falter, visat vad kvalificerad undersökande journalistik är i stånd till och kommer att fortsätta spela en avgörande roll när det gäller att räta ut flera av de frågetecken som återstår: Vem gillrade fällan för Strache? Cui bono? Vem gynnas av detta avslöjande?

Kurz har utlyst nyval

Ett annat resultat av denna affär är att det statliga tv- och radiobolaget ORF, som utsatts för starka attacker av FPÖ, nu står starkare än på länge: nästan 4 miljoner österrikare tittade när skandalen rullades upp, Strache avgick och förbundskansler Sebastian Kurz utlyste nyval. Hur viktigt journalistiskt oberoende är för en fungerande demokrati har blivit tydligt för många som för bara någon vecka sedan ryckte på axlarna åt tvivelaktiga publicistiska kompromisser.

Den här veckan går Österrike, Sverige och resten av EU till val. Den EU-skeptiska, nationella international som är i vardande – där FPÖ spelat en viktig roll tillsammans med italienska Lega och franska Rassemblement National – har spåtts stora framgångar. Ibiza-videon kommer knappast att ändra på detta, men den avslöjar ändå, kanske för första gången, hur dessa självutnämnda patrioter är beredda att sälja ut sitt eget land för makt och positioner. Tydligare kan det inte bli. Och ingen kan längre säga att de inte visste.

Österrikes mörka historia

”Det där är inte vi”, upprepar Österrikes gröna president Alexander Van der Bellen när han kommenterar scenerna från den där lyxiga fincan på Ibiza. ”Vi är inte så”, säger han och formulerar därmed ett nationellt projekt: att visa att Österrike och österrikarna har lärt sig av sin historia och blivit goda, demokratiska européer. Det är sannerligen ingen lätt uppgift. Alprepublikens anseende har än en gång – efter Waldheim, Haider, Fritzl och otaliga andra fall och affärer – slagit i botten.

Men – om vi ska tro Karl Kraus, och det ska vi – handlar det om mer än Österrike. Kanske inte om världens undergång. Det vore att ta i. Men nog är det framtiden för det europeiska integrationsprojektet som står på spel. Och vilka värden det ska vila på.

 

LÄS MER – Karin Olsson: Nu vågar Jimmie Åkesson säga vad han tycker om public service 

 

Av Carl Henrik Fredriksson

 

Carl Henrik Fredriksson är publicist verksam i Wien och Permanent Fellow vid Institut für Medien- und Kommunikationspolitik i Köln.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!