Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Hissa svenska flaggan på studenten

FESTKLÄDSEL. Nalin Pekgul tog studenten på 1980-talet i röda, kurdiska kläder, men den enda flaggan som förekom i firandet var svensk.
Tensta gymnaisum. Foto: JOHAN ADELGREN

Det verkar bli allt vanligare att studenter springer ut insvepta i flaggor från föräldrarnas hemländer. Nalin Pekgul oroas av att ungdomarna inte hellre vill visa lojalitet med det land som de själva är uppvuxna i.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Nu tar tusentals elever studenten. Till det hör ett överdådigt firande som elever med såväl svensk som utländsk bakgrund deltar i.

I många år har jag stått utanför Tensta gymnasium för att ta emot vänner och vänners barn på deras stora dag. Liksom på andra skolgårdar runtom i landet har mottagningsceremonierna blivit alltmer spektakulära. Utanför Tensta gymnasium brukar det alltid finnas inhyrda musikanter som spelar på davul och zurna, de högljudda instrument som påminner om trumma och flöjt och som spelas vid stora fester i hela Mellanöstern. Vid utspringet bildar släktingar, vänner och studenterna själva en stor dansring på skolgården.

Studentavslutningen i Tensta

Samtidigt som studentavslutningen på Tensta gymnasium har tillhört vårens glädjeämnen finns ett inslag i festligheterna som är oroande. Det har blivit allt vanligare att studenter springer ut insvepta i stora flaggor från föräldrarnas hemländer.

 

LÄS MER: Hedersvåldet är ett svenskt problem 

 

Vare sig de gör det för att glädja sina föräldrar eller för att de känner starka band till ett land som de bara semestrat i är det bekymmersamt. 

Jag är inte ute efter att människor med en annan etnisk bakgrund än majoritetssamhällets ska utplåna sin kulturella identitet. Men om det enbart vore en fråga om kulturell identitet kunde den manifesteras med vackra kläder från föräldrarnas hemländer. När jag tog studenten på 1980-talet var det självklart för mig att jag skulle ta på mig mina vackra, röda kurdiska kläder, men några andra flaggor än den svenska har jag inget minne av.

De senaste åren har jag tagit emot studenter även på andra skolor och har sett att elever över hela stan springer ut med flaggor från föräldrarnas hemländer.

Avstånd mot Sverige

Flaggorna utrycker någonting annat än att man är stolt över att ha rötterna i en annan kultur. De demonstrerar ett avståndstagande från Sverige. Bakom de flagginsvepta ungdomarna står föräldrar och släktingar som stolt kan visa upp att barnen har ärvt deras hemlängtan.

 

LÄS MER: Därför passar islamisterna hos SD 

 

Föräldrarna tänker inte på att de därmed hindrar barnen från att helhjärtat känna sig som en del av det svenska samhälle där de har vuxit upp och där de nu ska börja sitt vuxna liv.

Föräldrarna tänker inte på att den börda de lägger på barnen gör dem hemlösa. Vi föräldrar som är födda i ett annat land måste tillåta våra barn att utan skuldkänslor bli en del av det svenska samhället. Samtidigt har vi rätt att förvänta oss att det svenska samhället utan särskillnad tar emot våra barn.

Nationalistism som påminner om SD

Men föräldragenerationen kan inte lastas för alla strömningar som rör sig i den unga generationen. Många ungdomar som är födda här odlar sin etniska identitet långt mer än vad som är försvarbart och de gör det tillsammans. Jag har sett exempel på hur man i kurdiska debattforum inte angriper meningsmotståndarens argument utan ifrågasätter hens kurdiskhet.

 

LÄS MER: Hatet mot judar gror i Tensta 

 

Här växer alltså en nationalism som kan vara svår för unga människor att stå emot. Om du inte anammar det nationalistiska språkbruket utesluts du ur gemenskapen. Det är inte bara bland unga kurder som sådan nationalism odlas utan i flera andra folkgrupper också. Dessutom är det ofrånkomligt att ett allt för starkt upphöjande av det egna folket innebär ett förakt för andra folk, det vill säga rasism. 

Det paradoxala är att dessa unga nationalister är starkt kritiska mot Sverigedemokraterna och deras nationalism och rasism – utan att se några paralleller.

Förklara vad mångkultur innebär

Ett starkt engagemang för det egna samhället eller den egna kulturen är inte fel, men det är inte bra när det slår över i nationalism.

Vi som är klokare än så här – och det gäller många i föräldragenerationen – behöver markera mot den osunda nationalismen, till exempel genom att ifrågasätta utländska flaggor där de inte hör hemma.

Vi som tror på ett mångkulturellt samhälle måste tydligt förklara vad vi menar.

I mitt mångkulturella samhälle har jag rätt att lyssna på min kurdiska musik, slippa äta fläsk, be mina böner och fasta under månaden ramadan om arbetet tillåter det. Samtidigt har jag inte rätt att låtsas att jag inte bor i Sverige. Framför allt måste jag tillåta mina barn att känna lojalitet med det land de är födda och uppvuxna i och mån av förmåga hjälpa dem på vägen.

 

LÄS MER: Moderaterna måste sluta normalisera SD 

 

I vårt mångkulturella samhälle finns som tur är saker som skiljer oss åt men det måste också finnas några saker som är gemensamt. Dit hör det svenska språket, den svenska flaggan och vårt gemensamma demokratiska system.

I januari förra året var jag i Umeå när Nanna var färdig med sin läkarutbildning. På vägen till den stora aulan ser jag några kvinnor med färgstarka kläder. Jag kunde inte låta bli att fråga var de hade köpt klänningarna. De berättade att tyget var köpt i Sverige men modellerna var ugandiska festkläder. Vi var fyra personer från Stockholm som skulle ta emot Nanna, men den ugandiska kvinnan togs emot av 60 ditresta släktingar och vänner men inte en enda ugandisk flagga.

Se möjligheterna i det mångkulturella

Ugandiernas glädjeyttringar när Rashida tog emot sitt diplom visste inga gränser. De högtidliga svenskarna rycktes med och jag såg att flera hade tårar i ögonen. Jag minns också studenten som hade fått hedersuppdraget att hålla högtidstalet. Han hade kommit till Sverige som flyktingbarn och var mycket tacksam över att Sverige tog emot hans familj och att han själv hade fått möjlighet att studera.

 

LÄS MER: Vänstern sviker kvinnorna i förorterna 

 

Sverigedemokraterna hävdar att det mångkulturella samhället bara leder till problem, men alla vi som var på Umeå universitetssjukhus den dagen fick uppleva kraften och se möjligheterna i vårt mångkulturella samhälle.

Snart ska jag ta emot ännu en färdig läkare, Nida, på Umeå universitetssjukhus. Vänta bara tills ni får se mina pakistanska vänner i sina vackra kläder.

Hissa den svenska flaggan

När en elev tar studenten i en svensk gymnasieskola så är naturligtvis familjen särskilt stolt över den elevens studieframgångar och att deras familjemedlem är på väg att bli vuxen. Som samhälle har vi samtidigt skäl att vara stolta över att ha utbildat ännu en årskull med de medel som vi alla har bidragit till med våra skatter. Detta bör vi fira tillsammans med en symbol för vårt gemensamma samhälle, den svenska flaggan.

Att då komma dragande med kurdiska, turkiska eller några andra utländska flaggor ger en väldig konstig signal. Förnekar man att skolan är en gemensam angelägenhet och tackar den kurdiska eller turkiska folkgruppen för barnens utbildning? Detta borde invandrarföreningarna ta en ordentlig diskussion om.

Jag anser att var och en av oss, oavsett vilken kulturell identitet vi har, har ett ansvar för sammanhållningen och utvecklingen i det samhälle vi nu lever i. Det som är gemensamt ska firas gemensamt, och alla bör engagera sig i gemensamma angelägenheter.

 

Nalin Pekgul

kulturen@expressen.se 

Nalin Pekgul är sjuksköterska och före detta riksdagsledamot (S). 2014 skrev hon boken "Jag är ju svensk" tillsammans med Cheko Pekgul.