Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Har heterosexuella så låga krav på kärleken?

Maria Maunsbach är författare.
Foto: CASIA BROMBERG / BROMBERGS
Märta Tikkanen.
Foto: Cata Portin / Cata Portin

Vad ställer människor egentligen för krav på den heterosexuella parrelationen? 

Maria Maunsbach mår dåligt över hur lite som hänt de senaste 45 åren.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. Det har gått nästan fyrtiofem år sedan Märta Tikkanen i ”Århundradets kärlekssaga” vädjade: ”Behåll dina rosor, duka av bordet istället”. En önskan att få hjälp, lite vanlig hederlig markservice, snarare än att lämnas ensam – både praktiskt och emotionellt – i parrelationen för att sedan få rosor som plåster på såren. 

Att framför allt kvinnor, och således också jag själv, drabbats av den här dikten i sin längtan efter att bli sedd i en relation är inget nytt, men det är allt oftare som jag tänker på den i förhållande till ett fenomen jag fått upp ögonen för och nu – tyvärr – inte kan sluta se. 

En konsekvens av att varenda människa, via sociala medier, blivit offentlig – skaffat sig en publik och ett sätt att tilltala denna publik – är att de kärleksförklaringar som tidigare skett i det dolda allt oftare basuneras ut. I mitt flöde är de oerhört heterosexuella till sin karaktär och de följer alla samma mönster. Detta allra mest intima, kärlekens språk, ligger vidöppet och det som visas upp – det är själsdödande. Romantiken är obefintlig och när kärleken ska uttryckas sker det genom att rada upp praktikaliteter, ytligheter som är lätta att sätta ord på.

Hon har fött honom ett barn, och jösses, vilken god mor hon är.

Såhär går det till: den älskande lägger ut en bild på objektet för dess kärlek – gärna en semesterbild – och därpå följer texten. Om den som skriver är en man, om en kvinna, beskriver han oftast hennes allra största bedrift. Hon har fött honom ett barn, och jösses, vilken god mor hon är. En unik kämpe och krigare. 

Att ett barn trängt sig igenom hennes förlossningskanal är i sanning det som får honom att älska henne. Och inte bara det! Hon är dessutom snygg. Hon gör honom även glad genom att ha ett eller annat, förlåtligt, flickigt drag: gråter till sorgliga filmer/blir väldigt glad när hon ser pastellfärgade luftballballonger på himlen.

Om fallet är det omvända, att en kvinna skriver om en man, häpnar hon ofta inför hans otroliga kapacitet. Han hämtar barnen på förskolan! Han diskar! Han ger henne en kopp kaffe ibland! Han köper bullar som hon gillar! Minns han till och med födelsedagar (även hennes föräldrars), vågar man hoppas på det? Givetvis minns detta mirakel till karl födelsedagar! 

Dessutom: han är snygg. Han är manlig, ingen kan påstå något annat. Med sina käkben, med de grova händerna – och tänk att han ibland låter bli att kolla matchen för att vara med henne. Det är för bra för att vara sant.

Men något måste vara bättre än ett avdukat bord.

Varken den stora erotiken eller själarnas gemenskap figurerar i kärleksförklaringarna, i stället fokuserar de på kvinnan som moder och Kvinna (en sorts väsen), när det gäller mäns kärleksförklaringar. Kvinnors motsvarighet handlar i stället ofta om tidigare nämnda markservice. 

Det må väl vara hänt, sådan är kärleken i sin praktiska form: vardaglig. Och det finns förstås kärlek i att hämta barnen på förskolan, men är det verkligen så detta magiska, detta oerhörda som kärlek ändå är, ska formuleras för omgivningen? Som om att hjälpas åt inte är det absolut minsta man kan begära i en kärleksrelation, utan tvärtom, det största. Som om Märta Tikkanens önskan om ett avdukat bord stundom, för de särskilt lyckligt lottade, gått i uppfyllelse och där tog det stopp – inget kan vara bättre än det. 

En fyrtiofem år gammal vädjan har blivit hörd och inga nya önskningar har uppstått. Det var allt vi drömde om.

Men något måste vara bättre än ett avdukat bord. Det får inte vara så litet, så obetydligt med kärlek att den enkom förklaras med en vällagad pasta carbonara – språket måste kunna gå djupare, kunna snudda vid något annat, mer svårförklarligt, än vardaglig tacksamhet. 

Ska man nu skryta, och visst är den offentliga kärleksförklaringen en typ av lågmält skryt: Se på vår lyckade heterosexualitet! – så borde det kunna göras roligare, sinnligare, mer sårbart och mer storslaget. Om inte annat så för min skull, eftersom själva tanken på att bli älskad som inget annat än ett bullbakande vardagsväsen – eller att ömsint säcka ihop inför en diskande man – gör mig alldeles tom inombords.


Av Maria Maunsbach

Maria Maunsbach är författare. Hennes senaste roman är ”Hit men inte längre”.