Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Här får vissa människors drömmar aldrig slå rot

Här är det senaste avsnittet av KULTUR-EXPRESSEN.
Den danska frivilligarbetaren Salam Aldeen bär i land två syriska barn på Lesbos 2015. Förra året åtalades han – men friades – för att ha fört in flyktingar i Grekland.Foto: PETROS GIANNAKOURIS / AP TT NYHETSBYRÅN
Sara Abdollahi är medarbetare på Expressens kultursida.Foto: OLLE SPORRONG

Vissa människor utplånar sig själva medan andra tjänar pengar på dem.

Sara Abdollahi ser klassamhället avspegla sig också i flyktingpolitiken.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ESSÄ. En av kvällarna före EU-valet sitter jag på bussen i Stockholms innerstad. Utanför fönstret faller snön trots att det är i slutet av maj. Jag läser på nyheterna att det vita på asfalten är ludd från asparna som stressade av förra sommarens torka gör en sista kraftsamling. Stämningen är apokalyptisk. Gränserna i Europa stängs. Träden förbereder sig på att dö. 

Bussen stannar till vid en hållplats. Min blick fastnar på en valaffisch där det med gröna bokstäver lyser ”Hopp i stället för hat”. 

Jag var där när statsminister Stefan Löfven skanderade sitt berömda tal 2015,  i solidaritet med människor på flykt: ”Mitt Europa bygger inte murar. Mitt Europa tar emot människor som flyr från krig”. Ett hav med hoppfulla människor. 

Jag minns hur han en månad senare bröt löftet. Den där muren skulle byggas. 

Under våren visades dokumentärserien ”Tusen dagar i Sverige” på SVT. Vi får följa Morteza, Ayla och Mirfat som av olika skäl fördrivits från sina hem. Morteza föddes i Iran av en afghansk mor. Han har alltid varit papperslös. Han får jobb på en stolfabrik i Nynäshamn. Samtidigt får han beskedet att familjen måste flytta eftersom boendet ska läggas ned. Men trots att de hamnar många mil bort, pendlar Morteza 9 timmar varje dag till ett jobb där han får 14 000 i lön innan skatt. Morteza säger att han har hört att det är större chans att får stanna i Sverige om man jobbar hårt. Den här gången fungerar det. Morteza får stanna. Nästan alla andra i dokumentären får också stanna. Alla utom Mortezas dotter Reyhan, och Ferdina, hans fru.

En del människors drömmar får aldrig slå rot i det här samhället.

Dokumentären ger mig den olustiga känslan av att vara lyckligt lottad. Inte för att jag ska vara tyst och tacksam. Det går inte att välja mellan fördrivning och marginalisering. Men vi som överlevde hade turen att dra en vinstlott på asyllotteriet. Medan andra barns föräldrar är döda och andra föräldrars barn döda.

Det var mörkt när vi packade upp väskan för 32 år sedan, inte många stjärnor. Ett isande regn över flyktingförvaret.

En del människors drömmar får aldrig slå rot i det här samhället. Pappa har alltid sagt att man stannar på sitt jobb, trots att man utsätts för rasism. Han säger att det är så på alla arbetsplatser, att man ska stå ut och inte tjafsa. Pappa säger, om du inte passar dig blir du som jag. Jag är marginaliserad men min marginalisering ser annorlunda ut än min pappas. Jag undrar om pappa hoppades på ett annat liv där kroppen håller.

Sverigedemokraterna

Året efter att vi fördrevs bildades Sverigedemokraterna. Ett parti som efter senaste EU-valet gick från 9,8 till 15,4 procent. Men det är inte bara SD som bevakar Europas gränser. Partierna går samman och tillsätter ytterligare 10 000 gränsvakter. Att avvisa människor som söker skydd undan tortyr, förtryck och fattigdom, anses vara ett helt vanligt arbete.

Säkerheten är en lukrativ affärsverksamhet. En av de stora marknaderna för lobbyister är gränsbevakningsindustrin. Journalisten Elina Pahnke skriver (Kontext 26/5): ”Några av de största företagen som lobbat för ökad gränsbevakning är Airbus, Finmeccanica och Thales, tre av de fyra största vapenförsäljarna i Europa och säljer vapen till bland annat Mellanöstern och Nordafrika”.

Vilket företag betalade för granatsplittret som träffade min morbror i ena ögat så att han förlorade synen när han tvingades delta i kriget mellan Iran och Irak? Hur länge ska människorna vara föremål som måste hållas i schack med kostsamma och vinstdrivande system av övervakningskameror, vapen, gränskontroller, murar, staket och stängsel? Som skapar arbetstillfällen, handel, pengar, pengar, pengar? Ett system som kräver att vi accepterar att vissa människor inte har rätt till hoppet om ett bättre liv.

Att fly handlar aldrig om valfrihet.

En vän frågar om jag har röstat än. Jag svarar inte. Klickar bort meddelandet. Går in på Expressen, Aftonbladet, DN. Jonas Hassen Khemiri skriver en överlevnadsguide för hur vi ska klara oss i ett land där 20 procent inte vill ha oss här. Ja, vi som en gång tvingades packa resväskan och sticka bär på snarlika sår och smärtor. Ja, det vore fruktansvärt att fördrivas igen. Att fly handlar aldrig om valfrihet. Att befinna sig i exil är att krympa, som den chilenske författaren Roberto Bolaño skriver. Men vi har pass, pengar och rörelsefrihet. Jonas och jag har trygghet och makt i språket. Som den där gången på flygplatsen när jag märkte att det bara var jag och andra icke-vita som blev stoppade. Jag kunde dra fram mitt pass; deklarerade högt så att alla hörde att jag kommer skriva om det här. 

Människor som vår rasifierade under- och arbetarklass, människor som under flykten nästan drunknade när de flydde över havet, människor vars öde på just den här platsen vid just det här tillfället bestäms av kapitalrörelser och politiska beslut bortom deras kontroll kan inte tjafsa med gränsvakter. Bortom medelklassens distanserade konformism finns den andra historien. Den är också en del av Europas historia.

Stefan Löfven

Just nu när det är sommar, och vattnen lugnare, ger sig fler ut på haven. Den tyska sjökaptenen Pia Klemp hotas med 20 års fängelse i Italien. För att hon räddar fördrivna människor. Men vem är egentligen kriminell? Politiker som skickar människor till döden eller de som försöker sätta stopp för elimineringen av mänskligheten?

Samtidigt som jag skriver den här texten ser jag flödet fyllas med hyllningar till Stefan Lövfen. För att han är en så kallad helt vanlig människa. Det är med orsak av en dokumentär om hans liv som sänds i SVT, ”Svetsaren i Rosenbad”. 

Gång på gång används hans arbetarklassbakgrund som ett alibi för att kunna föra en politik som slår mot de som redan har det värst. Den klasskänsla som en gång fanns i hans kropp verkar helt fördriven.

I vår tid kan ord som hopp och hat slafsas på vad som helst.

Den österrikiska författaren Ingeborg Bachmann hävdade att författare har till uppgift att utplåna fraserna. Det är en svår och viktig uppgift som förpliktigar. Om vi ska kunna tolka meningen om hopp och hat som stod på den där affischen på allvar – vad är det vi ska sätta vårt hopp till? Att människor underkastar sig kravet att pendla 9 timmar till ett arbete där de tjänar 14 000 kronor före skatt för att bevisa sin duglighet som eventuell medborgare i nationen Sverige? Att människor inte ska hata oss för att vårt hopp om ett bättre liv gav oss en sista styrka att riskera livet för att få leva?

I vår tid kan ord som hopp och hat slafsas på vad som helst. Men bortom fraserna handlar de om skiljelinjen mellan liv och död. Blicken hos den människa som fastnar på grund av landets gränser är bottenlös. 

Mot dödens fond blir varje andetag tydligt.

 

 

LÄS MER – Sara Abdollahi: Lars Norén förändrade mitt liv

 

Sara Abdollahi är kritiker och medarbetare på Expressens kultursida. Hon driver också litteratur- och konstpodden ”Hysteria”.