Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Han visade livet bortom Ica Maxi

Per Hagman som ung debutant, 1991.Foto: BJÖRN LUNDBERG
Therese Bohman.Foto: YLWA YNGVESSON

I höst har Per Hagman firat att det är 30 år sedan han skrev debutromanen ”Cigarett”.
Therese Bohman återser ett av livets mest omvälvande författarskap.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

ESSÄ. Det måste ha varit sommaren 1995 och jag visste fortfarande inte mycket om vare sig litteratur eller livet. Lite trivsamt uttråkad strosade jag omkring på ett sommaröde Ica Maxi utanför Norrköping medan mina föräldrar handlade. Plötsligt passerade jag en korg med pocketböcker. Det var som att en av dem lyste med sitt vackra, turkosblå omslag: ”Pool” av Per Hagman. På baksidan stod det saker som ”det urbana klubblivets monotona tonårsnarcissism”, ”den förrädiskt blanka Rivieran” och ordet ”mondän”, som jag inte visste vad det betydde men genast älskade. 

Jag förstod att det innebar något helt annat än att vara på Ica Maxi med sina föräldrar.

Jag hade aldrig varit på semester längre än till Danmark men hade ändå ett slags fantasibild av Medelhavet – ett tag i tonåren brukade jag roa mig med att beställa kataloger från de stora researrangörerna och sedan tillbringa många timmar med att titta på bilderna, studera kartorna över flygdestinationer och smaka på namnen: Alicante, Palermo, Nice, som löftesrika små praliner. 

Det var som att allt jag ville ha av livet men ännu inte kunde formulera hade materialiserat sig i den där turkosblå pocketboken. 

Per Hagman har läsare som verkligen är lika hängivna som fans till popstjärnor.

Hösten 2019 kunde man utöver det mer uppenbara jubileet för Berlinmurens fall även högtidlighålla att det var 30 år sedan Per Hagman skrev sin första roman. ”Cigarett”, den Brett Easton Ellis-mässiga romanen om en servitör på Hard Rock Café i Stockholm, gjorde ett slags succès de scandale när den kom ut 1991 (har jag läst mig till i efterhand, själv gick jag fortfarande på mellanstadiet). Den skildrade nattliv och droger, författaren själv sa provokativa saker och såg dessutom ut som en popstjärna.  

Och om det är något som blivit tydligt den här hösten är det att Per Hagman har läsare som verkligen är lika hängivna som fans till popstjärnor. På sätt och vis är det logiskt: två av hans böcker, ”Att komma hem ska vara en schlager” och ”Allas älskare, ingens älskling” har honom själv som huvudperson, vilket (åtminstone i offentligheten) har gjort honom till ett slags levande romangestalt. Det underblåses av en tillvaro som i intervjuer framstår som minst sagt glamourös och excentrisk: falkjakt, hästkapplöpningar och internationell societet, varvat med häng på sunkhak med franska gubbar och ensamhet på Västgötaslätten. 

Per Hagman hemma i Töreboda, 2004.Foto: Johan Främst/TT / COPYRIGHT FOTOGRAF JOHAN FRÄMST

När det nu pågått ett lågintensivt firande av Hagmans författarskap under hösten har det varit välbesökt. Under tre kvällar har han intervjuats av Fredrik Strage på Södra Teatern i Stockholm, han har utkommit med den vackra boken ”Naken som en psalm” (i begränsad utgåva) med dikter, teckningar och remixer av noveller, samt vinylskivan ”Mellan hjärta & disco” (även den i begränsad utgåva). 

För några veckor sedan hölls en exklusiv utställning i Vasastan där man under en enda kväll kunde dricka pastis och köpa ett inramat manusblad, eller kanske ett av de omskrivna konkursbreven från Skaraborgs tingsrätt. Dessutom har ”Pool”, blivit långfilm, i regi av Anders Lennberg, och har premiär någon gång under 2020. 

Mitt eget möte med Per Hagmans författarskap är antagligen ganska representativt: vi var många lantisar som längtade efter att livet skulle börja, efter att det skulle vara mer som på film, som drömde om större städer och nätter och sådant som kändes glamouröst och förbjudet. Ja, så här i efterhand känns det som att 1990-talet till stor del handlade om att vänta och längta, att bläddra igenom cd-skivornas texthäften än en gång i jakt på en rad som beskrev sanningen om tillvaron. Där passade Per Hagmans författarskap in perfekt. ”Intressen: saknad, ömhet, längtan”, står det på en sida i ”Naken som en psalm”. Vi är nog många som kunde ha skrivit under på det. 

Per Hagman röker i Rom, 2017.Foto: Thomas Karlsson/DN/TT / DN

Hösten 1998 tog jag mod till mig och skrev ett sannolikt oerhört genant beundrarbrev adresserat till Per Hagman c/o Albert Bonniers förlag, och strax före jul fick jag ett kuvert med ett snällt tackbrev och den lilla skriften ”Match” (utgiven i begränsad utgåva). Den var länge min högst värderade ägodel. På många sätt håller jag den fortfarande högst bland allt i min Per Hagman-samling: det finns ett slags lyrisk besatthet och intensitet i texterna som fortfarande drabbar mig. Vissa rader känns så självklara att jag ofta förväntar mig att andra ska känna igen dem (”En vältränad vacker man med så där kerubiska drag”, ”Bara en höst, bara en pose”, ”19 1950-6 eller hjälp mig hem”), som om de vore citat ur världslitteraturen och inte ur ett egenutgivet litet häfte.

Om det finns en essens hos Per Hagman så är det kanske flyktigheten, på gott och ont. Under mina mer fan girl-iga dagar kunde det provocera mig: Vad sysslade han med nu när det inte hade kommit en bok på länge? Varför gjorde han inte sin plikt och inställde sig i medierna så att man kunde få veta vad som försiggick? Var det sant att han jobbade som bartender i Marstrand? 

Det kändes ofta som att Per Hagman själv var i begränsad utgåva. 

I intervjuer säger Hagman ofta att han tycker att poesin är det högsta.

Men i flyktigheten ingår också en sympatisk klassmässig rörlighet. I Per Hagmans författarskap tycks det alltid ha varit den präktiga kulturmedelklassen som har varit minst intressant att skildra, och därför har det känts som att man har fått ha Per Hagman i fred för dem. Och efter några år då den finlitterära världen visat upp sitt allra fulaste ansikte och då kulturellt kapital har visat sig vara en valuta som enkelt kan köpa tystnad och lojaliteter, finns det något oerhört befriande i att läsa rader som ”I varje servitör ser jag mig själv” – skrivna av en person som uppenbarligen inte tycker sig vara förmer eller något särskilt, och för vilken allt är till låns.

We’re all one beat away from becoming elevator music, som det står i ”Match” (i ett citat från Don DeLillo). 

I intervjuer säger Hagman ofta att han tycker att poesin är det högsta, och får jag önska något inför de kommande 30 årens författarskap är det en rörelse i den riktningen. För jag är övertygad om att Per Hagman kommer att fortsätta att röra sig: ”världens äldsta tonåring” har han kallat sig i intervjuer, men jag tror att det snarare handlar om att han aldrig slutar att vara nyfiken, på livet och på människorna. Det är så man håller sig ung. 

I de delar av hans nu ganska omfångsrika produktion som rymmer noveller, prosalyrik och ren poesi tycker jag att det finns ett annat slags frihet, en annan direkthet än i romanerna (och då ska gudarna veta att jag älskar romanerna). Men det är i det associativa, flödande skrivandet som Per Hagman är som bäst: när det är kortast möjliga avstånd mellan tanke och känsla, mellan känsla och rytm – mellan hjärta och disco. 

Therese Bohman och Per Hagman. Artikelförfattaren tog bilden under Hagmans vernissage tidigare i december.Foto: PRIVAT

Therese Bohman är författare och konstredaktör på Expressens kultursida. Hennes senaste roman är ”Aftonland”.

Är litteraturmannen utrotningshotad?

Ensamma, patetiska, kränkta, fattiga, bittra. 

De unga författarna Elis Monteverde Burrau och Jack Hildén diskuterar frånvaron av unga författarmän i Sverige. Se det senaste avsnittet av veckomagasinet Kultur-Expressen.