KULTURDEBATT. Den som törstar efter kaos kan alltid elda upp en bok – som Paludans anhängare gjorde med Koranen i Malmö i helgen. Personligen anser jag att det aldrig borde tillåtas, oavsett vilken bok det är.
Vissa, som Lars Vilks (Expressen, 31/8), kallar det för konst. Och det kan man tycka.
Men projektet är inte ens originellt, Dan Park är knappast den första som kommit på idén. Koranbränningen i Malmö var snarare en misslyckad kopia, ett eko från den historiens avgrund där människor en gång arrangerade bokbål.
Vilks hävdar också att ”konstprojektet” ytterst är ett försvar för yttrandefriheten. Yttrandefrihet är en relation mellan staten och individen. Och såvitt jag vet, har svenska staten aldrig förbjudit någon att bränna Koranen.
Taktiken är välkänd bland högerextremister.
Alltså återstår endast det kaos man hoppas uppnå. Taktiken är välkänd bland högerextremister, provocera fram reaktioner som man senare kan peka på för att hävda att invandrare är missanpassade. Tyvärr fick de som de ville: det dröjde inte många timmar förrän upploppet bröt ut på Rosengård.
Att det i själva verket var en liten grupp som eldade bildäck och hetsade mot polisen, medan både imamer och vanliga Malmöbor försökte hindra dem, spelar mindre roll för avgrundshögerns propagandister som pekade sina långa fingrar mot landets muslimer.
Och till upploppsmakarna som brände bilarna. Jag är osäker på om några av er faktiskt har läst Koranen, kanske har några av er läst några suror. Men det är märkligt att påstå sig vilja försvara islam när man samtidigt gör något som strider mot Koranen. Där står nämligen att ”Gud älska inte de som begå överträdelser” och att ”Herrens barmhärtighet stå de nära som gör väl”. Där har vi två citat direkt oförenliga med bränna bilar.
Och att hitta på en egen tolkning av den heliga skriften vet alla som faktiskt läst Koranen inte är något Gud tar lättsinnigt på: ”De som hädanefter sätter ihop lögner om Gud drivs av ont uppsåt.”
Hat är ingen genuin drivkraft, det är inlärt och kommer att försvinna.
Även om jag inte tror på Gud tänker jag på Ali Ibn Abi Talib, sunnislams fjärde kalif och shiamuslimernas förste imam. En berättelse skildrar hur Ali en dag får en sten kastad på sig av en granne när han lämnar sitt hem. Den andra och tredje dagen händer samma sak.
På den fjärde dagen upphör stenkastningen och Ali bestämmer sig för att gå över till grannen för att höra hur han mår. Sensmoralen är att folk som sårar oss, hatiska människor som vill oss illa, kommer att ge upp.
Hat är ingen genuin drivkraft, det är inlärt och kommer att försvinna. Givetvis kunde Ali ha kastat tillbaka stenen men att ha is i magen och att inte sjunka till hatarnas nivå är budskapet.
Minns också profetens ord att man inte ens får hugga ner träd, eller gå över gräsmattan om du vill hälsa på en granne. För Gud är det nämligen omsorg om din omgivning som betyder något.
Det är omsorgen om Malmö som räknas.
Av Ibrahim Alkhaffaji
Ibrahim Alkhaffaji är skribent och medarbetare på Expressens kultursida.