IDÉDEBATT | KULTURPROFILEN. Det gör mig ärligt talat orolig att läsa flera av kommentarerna i svenska tidningar efter hovrättens dom mot Jean-Claude Arnault. Bland annat oroas jag av att läsa Katarina Wennstams och Martina Montelius kommentarer i Expressen (3/12 och 5/12). Åtminstone två saker tycker jag förtjänar en grundligare diskussion än i deras artiklar.
För det första är det själva underlaget som Arnault har dömts på. Både Wennstam och Montelius hånar dem som likt Horace Engdahl och Åsa Linderborg har tillåtit sig att ställa frågor om rättens behandling av Arnault-saken.
Engdahl ifrågasatte redan efter tingsrättsdomen i TLS (17/10) om en man kunde dömas utan substantiell bevisning, endast baserat på kvinnan påstående om våldtäkt och tredjepartsvittnesmål från personer som hon förmedlat detta påstående till.
Medan Linderborg i Aftonbladet (3/12) efter den andra domen i hovrätten noterar att saken inte liknar någon annan, eftersom den består av så oerhört många lösa trådar och döda vinklar.
TIDIGARE ARTIKLAR
Det är inte bara relevant att ställa dessa frågor. Det är fullkomligt avgörande att ställa dem i ett modernt rättssamhälle. Om man inte som medborgare har rätt att delta i det slags diskussion som berör själva den grund som vårt rättssamhälle vilar på, kullkastas alla begrepp om en upplyst demokratisk offentlighet och den fria, kritiska diskussion som alltid bör äga rum i en sådan.
Om "kvinnans trovärdighet" i Arnault-saken har sanktionerats som tillräcklig bevisning, ja, då är kan man rent faktiskt frukta för en framtid där inga män i Sverige kan känna sig säkra, även om de inte har begått något kriminellt. Om en kvinna påstår – med tillräckligt hög grad av performativ bevisning – att han har våldtagit henne, kommer han kunna dömas. Sådant måste vi diskutera.
LÄS MER – Marianne Stidsen om hatet mot mentorn Horace Engdahl
En feministisk revolution
I Sverige saknas fortfarande en grundlig journalistisk utgrävning av de olika konsekvenserna av metoo-rörelsen, bland dem både affären kring Svenska Akademien och rättegången mot Arnault. För att inte tala om att man saknar en kritisk diskussion om hela metoo-fenomenet. De svenska medierna har generellt inte varit särskilt intresserade av att verkligen utvärdera om det fanns något giltigt i den kritik som riktades mot metoo-rörelsen.
Till exempel om det redan från starten fanns ett bestämt, könsorienterat maktintresse av att underminera Svenska Akademien – och inte att komma "de kränkta" till undsättning, som var den officiella förklaringen. Eller om den nu skärpta domen mot Arnault i realiteten inte hör hemma i den medborgerligt demokratiska rättsstaten och dess principer om lika och universella rättigheter, men tvärtom måste ses som ett led i en odemokratisk könskamp.
För att inte säga: en feministisk revolution, där anklagaren och den anklagade har skilda rättigheter.
På samma sätt upplever vi det i andra metoo-affärer, där man, om man letar efter en kritisk vinkel, inte kan undgå att slås av den konsekventa asymmetrin – från New York Times artiklar om Harvey Weinstein och framåt.
LÄS MER – Martina Montelius: Jag var en av de anonyma vittnena mot kulturprofilen
Patriarkatet är redan avskaffat
Det för mig över till en annan punkt, där jag anser att kommentatorer som Katarina Wennstam och Martina Montelius är ute och cyklar. Nämligen när de i sina känsloladdade artiklar om domen börjar drömma om de tusen och åter tusen män, som kommer att dömas, nu när det inte längre behövs några substantiella bevis, utan räcker med en anklagelse om våldtäkt för att få medhåll i rätten.
Jag hoppas att jag inte är den enda som känner att det börjar lukta illa här, och att de två debattörerna totalt tappar fotfästet i det sakliga förnuftet. De glider över i en ytterst farlig retorik, som vi känner igen från 1900-talets revolutioner och antidemokratiska maktövertaganden. Privatpersonen Arnault förvandlas till "kulturprofilen".
Och härifrån är det – som vi vet – inte långt till andra diffusa och kollektiviserande begrepp som "kulturmannen" och "kulturkvinnan", som förment befinner sig i århundradets (köns)krig mot varandra.
Det är som om några kvinnor – och även män, för den delen – anser att eftersom patriarkatet (som avskaffades i vår del av världen för mer än en människoålder sedan) innebar förtryck och orättfärdig behandling av kvinnor, måste vi nu vända allt på ända och rätta till historiens skevheter med nya skevheter.
Om detta ska kallas ett matriarkat, säger jag bara: Befria oss från matriarkatet! Och ge oss i stället humanismen tillbaka, som går in för att vi ska hitta ett sätt att leva fruktbart och uthärdligt sida vid sida, inom den demokratiska rättsstatens formellt och neutralt reglerade ramar. Även om den ena kommer från Venus och den andra från Mars.
Av Marianne Stidsen
Marianne Stidsen är lektor vid institutionen för nordiska studier och språkvetenskap, Köpenhamns universitet, samt medlem av Det Danske Akademi.
Översättning Jens Liljestrand.