Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Gruvpolitiken avslöjar vår förljugna syn på naturen

I Kiruna har LKAB världens största underjordsgruva för järnmalm. Men enligt de senaste rapporterna riskerar mineralerna att tömmas tidigare än förväntat. Foto: TT NYHETSBYRÅN
Helena Granström.

Sedan 1991 har Sverige en av världens mest liberala minerallagstiftningar i syfte att locka utländska investerare.

Helena Granström skriver om gruvornas osynliga kolonisering av landskapet och exploateringen av det oersättliga. 

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

RECENSION | SAKPROSA. I mytologin tillhör underjorden dödsriket: Här får förtappade själar sitt eviga straff, här vaktar guden Hades och hans ormsvansade hund över de döda, här väntar gudinnan Hel hungrigt på att med sin omfamning få släcka de fördömdas liv.

Så också i skildringen av den faktiska underjorden, som när Emanuel Swedenborg diktar om hur han hissas ned i Falu koppargruva:

”Jag glider ned från den övre världen i en spann / Så hängande, bringas jag hela vägen till dödens mörka skuggor”

I samma gruva förskräcks Carl von Linné av mörkret och dödens närvaro i denna andra, undre värld:

”Aldrig har någon teolog kunnat beskriva helvetet så faseligt som det här synes.”

I den moderna politiska retoriken är bildspråket emellertid det motsatta. Genom nyliberalismens evangelium framträder gruvan inte längre som en symbol för helvetet, utan för frälsningen: en nåd som ska få det internationella kapitalet att vända sitt ansikte till oss och ge oss välstånd.

 

LÄS MER – Helena Granström: Därför hjälper inte hoppfullhet i klimatfrågan

Från 50 till 0,2 procent i skatt

Hållningen kommer till tydligt uttryck i den mineralstrategi som den svenska regeringen formulerade 2013, liksom i 1991 års minerallagstiftning; en lagstiftning som bland annat kapade skattesatsen på gruvverksamhet från 50 till 0,2 procent i syfte att locka utländska investerare till landet.

Övertygelsen om att investeringar, oavsett om vinsterna kommer statskassan till del eller ej, skapar tillväxt – och att denna tillväxt är av godo – präglar gruvnäringens ramverk på samma sätt som det präglat hela det offentliga samtalet under de senaste decennierna.

Detta är inte är det enda avseende i vilket gruvpolitiken fungerar som fokalpunkt för bredare samhällsströmningar, vilket blir tydligt vid läsning av antologin ”Svensk gruvpolitik i omvandling: Aktörer, kontroverser, möjliga världar”. Boken omfattar ett antal angelägna texter om ämnen som utomparlamentarisk aktivism, ursprungsbefolkningars rättigheter och utformningen av miljölagstiftning, sammanställda av forskarna Jonas Anshelm, Simon Haikola och Björn Wallsten

De samhälleliga skiften som tonar fram i författarnas diskussion av gruvpolitikens olika aspekter är nästan undantagslöst giltiga utanför den; så till exempel den förskjutning från ideologi till ingenjörskonst som ägde rum kring millennieskiftet.

Blocköverskridande tillväxtsträvan

Under 1990-talet var gruvpolitiken fortfarande arena för skarpa ideologiska konflikter; sådana som rörde sociala och ekonomiska frågor, men också kring gruvbrytningen som uttryck för en exploaterande syn på naturen. År 1990 kunde en miljöpartist i riksdagen ännu tala om solidaritet med kommande generationer och ansvarslös förbrukning av ändliga resurser; något decennium senare har alla liknande konflikter slätats ut, till förmån för ett alltigenom teknokratiskt tänkande.

”Med modern teknik kan vi bli bättre på att utvinna de här mineralerna och samtidigt göra mindre och mindre intrång i den kultur och den miljö där arbetsplatserna ligger”, som dåvarande näringsminister Ulrica Messing uttrycker det 2005. Samtidigt har också de tidigare skiljelinjerna mellan vänster och höger upplösts i en blocköverskridande tillväxtsträvan, så att inte heller frågor om äganderätt eller statligt inflytande bibehåller sin ideologiska laddning. 

Gruvpolitiken anses alltså inte handla om politiska värden, utan om avgränsade tekniska problem; i och med denna avpolitisering anses frågan kunna hanteras genom en närmast formaliserad process vars styrning uteslutande är en fråga för vetenskapen. Lösningen på varje konflikt tycks vara ”balans”, en så förnuftigt avvägd kompromiss mellan motstående intressen att de i slutändan inte kan betraktas som motstående alls.

Hot mot dricksvatten och renbeten

Den svenska gruvpolitiken är en politik som inte längre anser sig vara politik, vilket gör en parallell till klimatpolitiken oundviklig. Elbilar, solpaneler, lågenergilampor – också här säger vi oss att det inte finns någon konflikt, det handlar bara om att hitta en balans mellan miljöhänsyn och människans vilja att förbättra sin levnadsstandard. 

I den avpolitiserade berättelsen om Sveriges gruvnäring finns inget utrymme för de Pajalabor som skulle få se sin hembygd leva upp, men i stället blev stående med nybyggda bostäder och nyanlagda vägar när investerarna drog sig tillbaka; inget utrymme för dem vars dricksvattentäkter hotas, vars renbetesmarker ödeläggs, vars hem exproprieras och definitivt inte för de icke-mänskliga varelser vars livsrum i många fall försvinner helt.

Inte heller finns det något utrymme för den specifika platsen: antologins författare noterar hur mineralstrategin representerar rummet huvudsakligen genom ord, kartor, tabeller och diagram. Det rum som gruvnäringens expansion är tänkt att ta i anspråk är med andra ord abstrakt; inte hemvist åt djur eller människor, inte spelrum för traditioner, fantasier eller religiösa föreställningar. Det är punkter i ett diagram, markeringar på en karta; det är ett rum utan förbindelser. 

Curatorn Lisa Rosendahl har i en essä utforskat analogin mellan gruvindustrins kolonisering av det yttre landskapet och den digitala teknikens kolonisering av det inre: ”Liksom gruvdrift urholkar berggrunden och dirigerar om grundvattensflöden omskapas våra hjärnor i mötet med de kringliggande miljöer och infrastrukturer vi interagerar med. Är känslor måhända också en begränsad resurs, precis som fossila bränslen, som bara bildas under vissa omständigheter?”

Stopp för gruvan i Ojnareskogen 

Rosendahl citerar forskaren Jan M. Padios som skriver att ”varje inbjudan från Facebook att ”gilla” någonting eller uppdatera sin status utgör ett verktyg för känslomässig extraktion, som leder till en överföring av känsloinformation från individuella användare såväl till offentligheten som till marknadsförarnas privata databanker.” Också här är det specifika, situationsbundna i varje mänsklig känsla satt ur spel, liksom dess laddning av individuella minnen och erfarenheter; vårt gillande, kvantifierat i den ikoniska tummen-upp, omvandlas till en valuta bland andra.

En inre kolonisering närd av den yttre, och sprungen ur samma syn på världen som råvara att exploatera.

Men kanske kommer vi att få bevittna slutet på dessa expansiva koloniseringsprocesser, liksom slutet på den avpolitisering av politiken som gjort dem möjliga. I antologin framhålls de folkliga protester som till slut stoppade gruvplanerna i Ojnareskogen på Gotland som ett tongivande uttryck för en tilltagande återpolitisering av gruvpolitiken – kanske också en återpolitisering av människans relation till naturen, eller till och med ett återtagande av den konkreta, specifika platsens betydelse, vilket vore det mest radikala av allt. 

Polisinsats 2012 när demonstranter mot den planerade kalktäkten i Ojnareskogen på norra Gotland stoppades på väg till avverkningsområdet. Efter flera års protester har nu området skyddats från utvinning. Foto: KARL MELANDER / SCANPIX SWEDEN

I så fall kan det komma att få konsekvenser för de strider som just nu pågår: för det synnerligen politiska valet mellan att återvinna befintlig metall eller bryta ny, liksom för exempelvis den prospekterade gruvan i Norra Kärr öster om Vättern, där brytningen av de sällsynta jordartsmetaller som behövs för att vi med solcellers och elbilars hjälp ska kunna ”rädda miljön” riskerar att göra att uppemot en halv miljon människor blir utan dricksvatten. 

I grunden för nästan samtliga de konflikter som gruvnäringen ger upphov till finns en enda, fundamental konflikt: Den mellan ständigt ökad resursutvinning, och en värld som kan förbli vårt hem. Det finns, vad regeringens mineralstrategi än vill göra gällande, inga hållbara gruvor. Man öppnar ett stort hål i marken, man tar vad som finns där, till sist tar det slut. Det enda som återstår är förödelsen, och en förspilld natur, berövad det enda värde vi tyckte oss se i den. 

 

SAKPROSA

SVENSK GRUVPOLITIK I OMVANDLING. AKTÖRER, KONTROVERSER, MÖJLIGA VÄRLDAR

Red.: Jonas Anshelm, Simon Haikola & Björn Wallsten

Gidlunds, 282 s.

 

Helena Granström är fysiker, författare och medarbetare på Expressens kultursida. Hennes senaste bok är romanen "Standardmodellen".

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!