Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Glöm svensk konsensus - nu är det kulturkrig

Joel Halldorf.Foto: OLLE SPORRONG
Mattias Norströms omtalade konstverk "Du gamla, du fria" som ställdes ut på Sergels torg förra sommaren.Foto: HENRIK MONTGOMERY/TT / TT NYHETSBYRÅN

Eftersom förnuftet till slut segrar är det öppna samtalet inget att frukta, hette det tidigare i den liberala demokratin.

Joel Halldorf skriver om den svenska offentlighetens tilltagande oförmåga att vara oense på ett civiliserat sätt.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT | KULTURKRIG. ”Det är ett krig som pågår.” På mässgolvet i Göteborg mötte jag flera ledarskribenter som beskrev svensk offentlighet så. Och att såväl insats som tonläge på sistone höjts lär knappast ha undgått någon.  

Det är numera legio att anklaga motståndarna för att gå mörka krafters ärenden. Alice Teodorescu kritiserar medierna (läs: DN) för att använda ”förintelseöverlevare som bulvaner”, medan Mattias Hagberg är ”rädd för svaret” på frågan varför Timbro ger ut Fredrik Segerfeldts bok ”Den svarte mannens börda” om kolonialism (GP 26 & 27/9). Chefer pingas in i debatten, och protestlistor med avgångskrav cirkulerar. 

Svensk konsensuskultur har ersatts av ett fullskaligt kulturkrig.

Hur blev det så här? Liberalismen har alltid berömt sig av sin förmåga att hantera mångfald. Yttrandefriheten är helig och man citerar gärna de ord som tillskrivs Voltaire (men som formulerades av Evelyn Beatrice Hall i hennes biografi om filosofen) om att vara redo att dö för motståndarens rätt att komma till tals. Eftersom förnuftet till slut segrar är det öppna samtalet inget att frukta, har det hetat. 

Men det finns också en annan historia. När det moderna Europa reste sig ur religionskrigens ruiner löd den stora frågan: kan fred och mångfald förenas? Svaret blev påbudet att skilja på religion och politik. Religiösa övertygelser ansågs för heta för politiken.  

Alice Teodorescu.Foto: PER WAHLBERG

Jordan B Peterson en superstjärna

Thomas Hobbes var modellens arkitekt. En av de vanligaste orsakerna till krig var, menade han, meningsskiljaktigheter. Lösningen stavas Leviatan: ett politiskt styre som minimerar konflikt genom att kontrollera offentligheten – först genom att lägga religionerna under sig.

Men det var inte bara religionerna som var heta. 

Att temperaturen i dag går upp i svensk debatt beror på att allt fler inser att konservatism, liberalism och vänsterpolitik inte bara handlar om skillnader i skattepolitik. Ideologierna bygger på världsbilder, det vill säga etik, metafysik och existentiella prioriteringar. Det resulterar i skillnader också i frågor som rör genus, nationen, kultur och tradition. 

Upptäckten av dessa djupgående skillnaderna gör att insatsen höjs. När man upptäcker politikens existentiella grund blir den politiska kampen existentiell. 

Få debattörer (och ännu färre politiker) ger sig rakt in i detta, men det pulserar under ytan. GAL-TAN fångar upp det, och Jordan B Peterson har blivit en superstjärna genom att förena reflektioner över människan med kritik av genusteori. 

Kulturkriget är en konsekvens av att upplysningens samtalsmodell, med honnörsord som objektivitet och neutralitet, nu inte längre fungerar. För hur har man ett neutralt perspektiv på metafysik? Och går det att debattera existentiella frågor objektivt? 

Den gamla modellen dolde skillnader av fruktan för att vi skulle börja döda varandra om vi blev för oeniga. En ohelig allians mellan Voltaire och Hobbes förklarar den paradoxala kombination av yttrandefrihet och åsiktskorridor som har präglat svensk offentlighet: alla idéer får uttalas, men alla är inte välkomna in i samtalet. Det är lätt att nostalgiskt önska gamla ordningar tillbaka, men det som sker är också en möjlighet – samtalet breddas och fördjupas.

Jordan B Peterson.

Rationalitet räcker inte

Men finns det någon väg ur skyttegravarna? ”Det är omöjligt att leva i fred med människor som vi betraktar som förtappade” hävdade en annan upplysningsfilosof, Jean-Jacques Rousseau. Men stämmer det?

Om religionerna var upphov till de problem upplysningen försökte lösa är det kanske där vi ska söka en väg vidare? Faktum är att det finns en lång tradition av dialog mellan religioner; krig och konflikt är långt ifrån hela bilden. 

I vår tid förs samtalen ofta med en betoning på enighet, vilket har sitt värde. Men en präst och imam är också oense om en del, och kanske är det dags att börja lyfta fram det? För dialogens skull – men också för att visa att det går att vara oense om viktiga saker utan att vilja utplåna den andre.  

För när det kommer till djup oenighet räcker inte rationalitet. Utgångspunkterna är så olika att det inte finns ett argument som enar alla. Och att leva med permanent oenighet kräver dygd. Vi behöver lära oss hur man är oense om det mest intima, och det allra högsta, utan att vilja utplåna varandra. 

Till slut finns det bara en väg till fred, den svåraste av dem alla: att älska sina fiender.  

 

Joel Halldorf är teolog och medarbetare på Expressens kultursida. Hans senaste bok är "Gud: återkomsten".

 

LÄS MER - Joel Halldorf: Räds inte religionerna - de håller oss samman