Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Frostensons bok är missförstådd

Katarina Frostenson.
Foto: Thron Ullberg
Zara Kjellner.
Foto: ASTRID GRELZ

Zara Kjellner ger sig in i debatten kring Katarina Frostensons bok ”F”.

Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

KULTURDEBATT. Vår tids upphängdhet vid identitet går som ett stråk genom kulturen. Ett behov av tydliga subjekt som talar från tydliga platser. Begreppet sanning har blivit ett slagord i litteraturdebatten. Det verkar ha gjort oss till sämre läsare. I mottagandet och recensionerna av Katarina Frostensons ”F” dominerar en vilja att nagla fast subjektet och dess sanning. Vilken Frostenson är det som framträder? Vad vill hon egentligen?

Ebba Witt-Brattström menar att ”F” bidrar till en förvanskning av historieskrivningen kring metoo (Expressen 3/12). Det är en farlig roman konstaterar Victor Malm i sin recension (Expressen 6/11): ”Boken handlar om sanningen och inget annat”. 

Men precis som det är vanskligt att lita på Strindbergs koleriska jag i ”En dåres försvarstal” är det svårt att nagla fast Frostensons sönderfallande jag i ””F. Verkets jag är opålitligt, oberäkneligt och fullständigt inåtvänt, och just detta gör romanen oupphörligen intressant.

Frostenson glider runt i sitt eget hala jag.

Romanens Katarina Frostenson befinner sig i djup kris och vänder sig mot litteraturen och mot den inre världen. Men det inre och det yttre går inte att särskilja. Allting smälter samman. Frostenson läser och identifierar sig med en rad gestalter ur litteraturhistorien. Mest häpnadsväckande Dreyfus-affären, men också andra: fängslade intellektuella, politiska fångar och flyktingar. 

Frostenson glider runt i sitt eget hala jag. Högt och lågt, Snickers och Bach, när hon vobblat klart vet jag inte längre något om vem hon är eller vem hon kommer att bli. Marken känns osäker.

Det Frostensonska jaget, mycket likt det Strindbergska, är ständigt upptagen med att agitera för sin sak. Men betyder det att den litterära sanning dessa böcker presenterar ska tas för en verklig sanning? 

Malin Ullgren kräver en etisk läsning av romanen (DN 12/11). Carl-Johan Malmberg å sin sida fokuserar på den ”andra boken”: ”den positiva, bejakande, sinnliga, mot världens rikedom utblickande, den som säger: motgångar kan stärka, livet kan göras gott, trots dem och genom dem.” (SvD, 18/11). 

Efter att ha läst 'F' är också jag förändrad.

Hur positivitet och livslust kan utläsas ur denna krisberättelse har jag lika svårt att se som att det skulle vara en roman som fordrar sin etik då den pekar mot en ”falsk” sanning. Hos Frostenson sker dock något annat. Det krisande, sönderfallande subjektet gör något annat, någonting som överhuvudtaget är omöjligt att förväxla med sanning. 

Efter att ha läst ”F” är också jag förändrad. Romanen har fått också mig att vobbla och glida runt i mitt eget jag. Det har ingenting att göra med det romanen säger. Jag tror inte på Jean-Claude Arnaults oskuld, jag tycker inte synd om Frostenson eller misstror hennes mans offer. 

Jag har inte blivit övertygad om någonting alls – förutom att människan är en mycket hal och glidande varelse. 

Här finns ingen ”sanning”, bara berättelsen om en människa i kris. Det är otäckt, obehagligt och fullständigt fängslande. Med Frostensons ord:

”Ingenting intresserar mig för övrigt. Vara, att leva. Överleva. Vegetera. Inte ens det. Förtvina. Det känns som att hjärnan är blank, släta hala väggar där inget får fäste.” 


Av Zara Kjellner

Zara Kjellner är författare och medarbetare på Expressens kultursida.





Lyssna på ”Lunch med Montelius”

https://embed.radioplay.io?id=76618&country_iso=se

En omtalad podd från Expressen Kultur – som tar er med bakom kulisserna i kulturvärlden. Med två av kultursidans stjärnor: Martina Montelius, teaterdirektör och författare, och kritikern Gunilla Brodrej. Podden är en hyllning till alla kulturtanter där ute oavsett kön.